söndag 16 juni 2013

Vid avgrundens rand

Det händer inte så mycket på den här bloggen längre. Det finns i skrivande stund heller ingen större anledning att tro att det kommer att ändra sig.

Nästan hela mitt liv har jag känt ett stort samhällsengagemang. Jag har respekterat reglerna, respekterat meningsmotståndarna, försökt påverka, skrivit insändare, sedemera bloggat, debatterat, resonerat, agiterat, varnat och vädjat.

Sedan en dag kommer insikten. Det är kört. Dumheten, fegheten och medlöperiet är så förhärskande inte bara hos etablissemanget utan även hos en så stor del av befolkningen att det aldrig fanns någon verklig chans till förändring.

SD kanske får tio procent i nästa val, kanske rent av femton. I slutänden gör inte heller det någon skillnad. Kursen är lagd och rodret surrat. Det Sverige de flesta av oss vuxit upp håller på att dö. Det vi har sett hittills med kriminalitet, brinnande förorter och systemhaveri är inget annat än förtexterna till den zombiefilm vi alla är statister i.

Må så vara. Massan har röstat för det och det är inte mer än rätt att de får vad de önskat. Då och då hör man att "snart är måttet rågat" eller "det där kanske går an i Stockholm men när smålänningen blir utsatt för samma sak så..." Eller dalkarlen, eller skåningen eller vilken kavat landsände du nu vill åberopa.

Det är förstås bara skitprat. Skulle smålänningen eller dalkarlen ha någon gräns så skulle den ha varit passerad för länge sedan. När "måttet är rågat" så gör svensken som han alltid gjort; som han blir tillsagd. Det finns inga smålänningar, dalkarlar, värmlänningar, norrbottningar eller skåningar. Det finns en massa Svenne Banan som inget hellre vill än att få droga sig med sport och porr, men framför allt få göra som de blir tillsagda. Allt för att inte blir betraktade som obekväma och oliktänkande. Svensken i gemen vill få trycka mitt i flocken, tro gott om alla och tycka rätt.

Ett sådant folk är dömt till undergång. Kanske är det lika bra.

Vissa nationellt sinnade pratar om att de ska flytta någon annanstans. Om man bortser från det tragikomiska med människor som tänker vara patrioter på distans så infinner sig frågan, vart? Vart ska ni ta vägen?

Inom EU? Storbritannien håller både etniskt och ekonomiskt på att bli ett u-land övervakat av en pervers och korrupt nomenklatura. Medelhavsländerna är konkursmässiga banditvälden. Frankrike islamiseras lika snabbt som Sverige och tyskarna är rädda för sin egen skugga på grund av andra världskriget. Då återstår de forna öststaterna vilket förmodligen inte är förstahandsvalet hos den prospektive emigranten. 

Finland är förhållandevis välskött och har inte tagit in horder från tredje världen, men de har olyckan att ha oss och till granne. Det som är på gång här kommer att få ringar på vattnet, var så säker.

USA? Ett imperialistiskt klassamhälle styrd av en oligarki av mäktiga familjer? Ett land där de vita kommer att vara i minoritet inom några decennier och samhället kommer att reduceras till ytterligare en latinamerikansk kleptokrati? Detta förutsatt att de inte har gått i statsbankrutt långt tidigare. 

Kanada? Där oliktänkande dras inför "sanningskommissioner" och den politiska korrektheten är lika rabiat som i Sverige?

Australien och Nya Zeeland? Lycka till med att komma in där.

I själva verket bör den nationellt sinnade med siktet inställt på att utvandra ställa sig frågan varför någon över huvud taget skulle vilja släppa in oss. För att vi är svenskar? Ledsen, men bästföredatumet har för länge sedan på det argumentet. För att vi är välutbildade? Det tål att diskuteras med tanke på förfallet i universitetsvärlden och dessutom är kineserna och indierna minst lika välutbildade men jobbar för en bråkdel av lönen. ABBA? IKEA? Nobelpriset? Olof Palme? Nyfiken gul och blå?

Så, käre nationalist, hur mycket är du beredd att förnedra dig för att få vara patriot på distans? Dessutom är det bara grader i helvetet som skiljer. Hela Västvärlden är förgiftad. Det finns ingenstans kvar att fly.

För egen del tänker jag dö i mitt land, tillsammans med de mina. Jag tänker inte fly och jag tänker inte förnedra mig eller bli en dhimmi. Jag tänker göra motstånd på alla sätt jag kan, men jag tror inte längre att min närvaro på nätet gör någon skillnad.

Med detta sagt vill jag tacka alla som så troget besökt min blogg! Jag ska be för alla som fortsätter att ifrågasätta och häckla vår genomruttna härskarklick. Från djupet av mitt hjärta önskar er jag all lycka i era liv!

Om någon av etablissemangets megafoner eller zombier ramlar in här så är följande till er från Axel von Fersens minnesmonument:


Folkförförare
Sänk din blick mot jorden
Se den afgrund som öppnar sig för din fot
När du skall framträda jämte ditt offer
Inför den evige domaren. 


Allra underdånigast,
K