lördag 22 december 2012

Land, du välsignade

När man ser var vi är och vart vi är på väg så är det lätt att förtvivla. Då och då får man påminna sig om vad vi faktiskt hade, även om det är bitterljuvt. Att det fanns en tid när ingen ifrågasatte om det fanns svenskar, att det fanns en tid när man inte bara fick vara stolt över sitt land utan också förväntades vara det. Att det fanns en tid med högre ideal än konsumtion och snabba kickar, när det var självklart att fullgöra sina plikter och ta samhällsansvar.

"Land, du välsignade" av Elisabet Björklund vann första pris i en dikttävling 1913 bland 80 bidrag. I dagens kulturpolitiska klimat skulle det närmast vara socialt självmord att skicka en sådan dikt till en tävling. I bästa fall skulle den mötas av råa asgarv från den värdenihilistiska nomenklatura som dominerar Kultursverige. I värsta fall skulle den mötas med anklagelser om "rasism" och det gatlopp som brukar följa på det.

Därför får man ta tröst i att den skrevs 1913 och därmed speglar det som fanns innan katastroferna drog in över vår civilisation. När den tilltagande stormen har dragit förbi kommer kanske något av det att kunna återskapas ur ruinerna av vårt samhälle.

Land, du välsignade


Sång: Jussi Björling
Musik: Ragnar Althén
Text: Elisabet Björklund


Land, du välsignade, tag min sång!
Gjut din ande i orden!
Giv, att den ljuder fullkomnad en gång,
Sången om landet i Norden,
Sången om sjumila skogar och sjö,
Slätter, som skördar oss bära,
Midnattssol och midvintersnö,
Sverige till ära, Sverige!

Land, du välsignade, tag mitt verk!
Dig min strävan jag vige!
Signa min tanke och armen stärk,
främst bland de främsta jag stige,
att när min bana jag ändat har,
sjunkit till skuggorna neder,
stolt må man minnas, att svensk jag var,
Sverige till heder, Sverige!



tisdag 18 december 2012

Ljuva mångkultur

Dagens mångkulturella triumf utspelades i Göteborg där en lynchpöbel på bataljonsnivå löpte amok över någons kränkta heder. Som svensk träl kan man inte annat än tacka för ännu en dos kulturberikning.

Precis som vår härskarklass i sina kanslier och på sina redaktioner önskat så är det gamla Sverige i snabb upplösning. På så vis kommer vi bort från den enfaldiga homogenitet som gjorde Sverige till av de tryggaste, bäst fungerande och fredligaste länderna i modern historia. Vilket tur att det är slut på det. Istället har vi kammat hem miljonvinsten när vi får ett samhälle som är Irak, Afghanistan, Somalia och Syrien (med flera!) i salig blandning.



Som svensk träl hoppas man ju också att media mörklägger så mycket som möjligt kring upploppet så vi kan gå tillbaks till att älta tre svennar som bar på järnrör några meter en sommarnatt för två och ett halvt år sedan. Det är mycket viktigare.

Allra underdånigast,
K

GP, GP, GP, HD,
FT, FT, FT,

måndag 17 december 2012

Oikokolonisationen i siffror

På Statistiska Centralbyråns sida kan man ta del av prognoserna för in- och utvandring fram till 2060. I år uppskattar man att totalt 106 270 människor ska flytta till Sverige och för nästa år uppskattar man det till 110 500.

Som om det inte är katastrofalt nog med facit av vad det mångkulturella experimentet hittills resulterat i så förutspår SCB att den årliga invandringen kommer att ligga på 80 000 - 85 000 människor per år fram till 2060. Det rör sig om närmare fyra miljoner människor som flyttar hit, lägg sedan till de höga födelsetalen hos de stora invandrargrupperna från den muslimska världen och resultatet blir ett utraderande av den svenska kulturgemenskap som existerat det senaste millenniet.



Diagram - In- och utvandrare 1960–2011 och prognos 2012–2060
Källa: SCB

Ingen ska heller låta sig luras av att man förutspår en hög utvandring. De som kommer att utvandra är i allt högre grad de svenskar som har medel och möjlighet. Inflödet från U-världen kommer att ske fortsätta så länge man kan ta del av det välstånd som ackumulerats i Sverige under historiens gång.

Jag har tidigare skrivit om att det som pågår är en oikokolonisation, det som i korthet kan beskrivas som den irrationella driften hos den härskande samhällsklassen att ersätta sitt eget folk med andra och tvinga ursprungsbefolkningen att betala för sin egen kolonisering.

När historiker diskuterar Västroms nedgång och fall brukar vissa faktorer oundvikligen komma upp oftare än andra. En av dem är att Västroms gränser gick från att vara solida till att vara porösa och till slut inte existera alls under trycket från invaderande barbarfolk.

En annan var att man accepterade barbarerna så länge de assimilerades in i det romerska samhället, något man bland annat uppnådde genom att splittra upp dem. När man inte längre förmådde det bildades enklaver inne i riket med lojalitet mot den egna stammen istället för det nya värdlandet.

En tredje är den romerska officerskårens germanisering, det vill säga att oassimilerade barbarer fick allt högre poster i den romerska armén och använde legionerna som sina privatarméer. Det var knappast något nytt, men tidigare hade generalerna i strävat efter att i slutänden hålla ihop det romerska imperiet efter att ha röjt rivalerna ur vägen, nu användes legionerna för att bryta sönder ett rike man ändå inte kände någon lojalitet med.

Sist men inte minst så kännetecknades den västromerska statsapparaten det sista seklet av inkompetens, intriger och en fullständig oförmåga att frambringa dugliga ledare och stabilitet.

I Sverige i nuläget är vi någonstans mellan porösa och inga gränser.

Det pågår ingen som helst assimilering av nyanlända, istället uppmuntras utanförskap och enklavisering i mångkulturens namn.

Inom militär, polis och offentlig förvaltning så strävar man aktivt efter "mångfald" genom att sänka antagningskrav, slopa språktest och diskriminera etniska svenskar i allmänhet och svenska män i synnerhet.

Våra styrande eliter inom både politik och massmedia har sedan Palmé och framåt kännetecknats av nepotism, inkompetens och usel utbildningsnivå jämfört med andra Västländer.

I Västrom så slogs man i alla fall ända in i det sista. I Sverige 2012 ritar man vår undergång som en gul graf och sätter sig att vänta.

Tidigare inlägg: Oikokolonisationens rötter

En serie tillfälligheter?

Trots höstens massmediala kampanj mot Sverigedemokraterna så har de istället ha gått stärkta ur krisen. I det som tycks vara en ursinnig kakafoni så verkar det vid närmare granskning finnas ett mönster. Vänstern har alltid varit mer eller mindre hysterisk när det gäller SD och där har inget förändrats, det intressanta är förändringen hos borgerlig media.

Sedan valet har SD sakta växt i opinionsmätningarna. Utöver att skälla på SD och dess väljare så har etablissemangspartierna och deras vakthundar haft som återkommande ritual att skuldbelägga varandra för SD:s växande stöd.

När Alliansen närmast slentrianmässigt anklagat Socialdemokraterna för att förse SD med nya väljare, vilket för den moderata härskarklicken i Stockholm är synonymt med outbildade arga unga svenska män från landsbygden, så gick larmet när Timbro den 27 oktober publicerade en debattartikel i DN om att 2,7% av moderaternas väljare bytt till SD sedan valet 2010.

Drygt två veckor senare, den 15 november gick startskottet för den borgliga kampanjen mot SD när Expressen med krigsrubriker slog upp den två och ett halvt år gamla filmsekvensen på Erik Almqvist et al.

Även om hela etablissemangsmedia från den marknadsliberala till den öppet kommunistiska deltog med liv och lust så är det uppenbart att det var borgerlig media som höll i taktpinnen den här gången.

SvD som tidigare under året närmast undvikit SD i sin rapportering har under senhösten stort sett dagligen angripit SD på olika sätt. Den nya kulturchefen Martin Jönsson som av tidigare medarbetare anklagas för att vara instrumental i SvD Kulturs förfall har ägnat sig åt närmast rabiata utfall och ett av hans skrivhjon snålade inte med superlativen när hon intervjuade Soran Ismail.

Moderata Norrbottens-Kuriren startade kampanjen Ett Norrbotten för alla, minus dem med avvikande åsikt förstås.

Dagens Industri drog sitt strå till stacken med att upprepa sedvanliga klyschor om att SD-väljarna är tandlösa analfabeter och GP gnisslar tänder över den olydiga väljarkåren.

Samtidigt som man demoniserar SD så försöker framför allt moderaterna vinna tillbaka tveksamma väljare med utspel om hårdare tag mot brottslighet, förbud för tiggeri och liknande.

Till att börja med kan man undra om förslagen alls ska tas på allvar då Alliansens politik idag verkar begränsa sig till att sälja ut så mycket som möjligt av vårt självbestämmande till EU och så mycket som möjligt av landets tillgångar och välfärdssystem till makthavarnas vänner och bekanta i näringslivet. Dessutom är problemen som Alliansen nu försöker visa handlingskraft kring ett direkt resultat av deras egen politik med öppna gränser.

Fler utspel är nog att vänta, kanske petar man Telia-Soneras chef för mutorna till Uzbekistan eller föreslår marginellt ändrade straffsatser kring brott som allmänheten ogillar särskilt mycket. I slutänden handlar det dock bara om att säkra maktinnehavet, inte ansvarsfullt styre.

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att budkavlen gick runt i den relativt snäva (och inavlade) kretsen av borgerliga makthavare efter Timbros artikel. Det är ju framför allt ett starkt SD som gör en tredje mandatperiod vid makten stort sett omöjlig. Att deras kampanj än så länge varit kontraproduktiv ändrar inget kring deras avsikter.

Allra underdånigast,
K