söndag 16 juni 2013

Vid avgrundens rand

Det händer inte så mycket på den här bloggen längre. Det finns i skrivande stund heller ingen större anledning att tro att det kommer att ändra sig.

Nästan hela mitt liv har jag känt ett stort samhällsengagemang. Jag har respekterat reglerna, respekterat meningsmotståndarna, försökt påverka, skrivit insändare, sedemera bloggat, debatterat, resonerat, agiterat, varnat och vädjat.

Sedan en dag kommer insikten. Det är kört. Dumheten, fegheten och medlöperiet är så förhärskande inte bara hos etablissemanget utan även hos en så stor del av befolkningen att det aldrig fanns någon verklig chans till förändring.

SD kanske får tio procent i nästa val, kanske rent av femton. I slutänden gör inte heller det någon skillnad. Kursen är lagd och rodret surrat. Det Sverige de flesta av oss vuxit upp håller på att dö. Det vi har sett hittills med kriminalitet, brinnande förorter och systemhaveri är inget annat än förtexterna till den zombiefilm vi alla är statister i.

Må så vara. Massan har röstat för det och det är inte mer än rätt att de får vad de önskat. Då och då hör man att "snart är måttet rågat" eller "det där kanske går an i Stockholm men när smålänningen blir utsatt för samma sak så..." Eller dalkarlen, eller skåningen eller vilken kavat landsände du nu vill åberopa.

Det är förstås bara skitprat. Skulle smålänningen eller dalkarlen ha någon gräns så skulle den ha varit passerad för länge sedan. När "måttet är rågat" så gör svensken som han alltid gjort; som han blir tillsagd. Det finns inga smålänningar, dalkarlar, värmlänningar, norrbottningar eller skåningar. Det finns en massa Svenne Banan som inget hellre vill än att få droga sig med sport och porr, men framför allt få göra som de blir tillsagda. Allt för att inte blir betraktade som obekväma och oliktänkande. Svensken i gemen vill få trycka mitt i flocken, tro gott om alla och tycka rätt.

Ett sådant folk är dömt till undergång. Kanske är det lika bra.

Vissa nationellt sinnade pratar om att de ska flytta någon annanstans. Om man bortser från det tragikomiska med människor som tänker vara patrioter på distans så infinner sig frågan, vart? Vart ska ni ta vägen?

Inom EU? Storbritannien håller både etniskt och ekonomiskt på att bli ett u-land övervakat av en pervers och korrupt nomenklatura. Medelhavsländerna är konkursmässiga banditvälden. Frankrike islamiseras lika snabbt som Sverige och tyskarna är rädda för sin egen skugga på grund av andra världskriget. Då återstår de forna öststaterna vilket förmodligen inte är förstahandsvalet hos den prospektive emigranten. 

Finland är förhållandevis välskött och har inte tagit in horder från tredje världen, men de har olyckan att ha oss och till granne. Det som är på gång här kommer att få ringar på vattnet, var så säker.

USA? Ett imperialistiskt klassamhälle styrd av en oligarki av mäktiga familjer? Ett land där de vita kommer att vara i minoritet inom några decennier och samhället kommer att reduceras till ytterligare en latinamerikansk kleptokrati? Detta förutsatt att de inte har gått i statsbankrutt långt tidigare. 

Kanada? Där oliktänkande dras inför "sanningskommissioner" och den politiska korrektheten är lika rabiat som i Sverige?

Australien och Nya Zeeland? Lycka till med att komma in där.

I själva verket bör den nationellt sinnade med siktet inställt på att utvandra ställa sig frågan varför någon över huvud taget skulle vilja släppa in oss. För att vi är svenskar? Ledsen, men bästföredatumet har för länge sedan på det argumentet. För att vi är välutbildade? Det tål att diskuteras med tanke på förfallet i universitetsvärlden och dessutom är kineserna och indierna minst lika välutbildade men jobbar för en bråkdel av lönen. ABBA? IKEA? Nobelpriset? Olof Palme? Nyfiken gul och blå?

Så, käre nationalist, hur mycket är du beredd att förnedra dig för att få vara patriot på distans? Dessutom är det bara grader i helvetet som skiljer. Hela Västvärlden är förgiftad. Det finns ingenstans kvar att fly.

För egen del tänker jag dö i mitt land, tillsammans med de mina. Jag tänker inte fly och jag tänker inte förnedra mig eller bli en dhimmi. Jag tänker göra motstånd på alla sätt jag kan, men jag tror inte längre att min närvaro på nätet gör någon skillnad.

Med detta sagt vill jag tacka alla som så troget besökt min blogg! Jag ska be för alla som fortsätter att ifrågasätta och häckla vår genomruttna härskarklick. Från djupet av mitt hjärta önskar er jag all lycka i era liv!

Om någon av etablissemangets megafoner eller zombier ramlar in här så är följande till er från Axel von Fersens minnesmonument:


Folkförförare
Sänk din blick mot jorden
Se den afgrund som öppnar sig för din fot
När du skall framträda jämte ditt offer
Inför den evige domaren. 


Allra underdånigast,
K

onsdag 1 maj 2013

Kulturmarxismens metastaser

Peter Hitchens skriver i Mail Online om hur marxisterna må ha bytt fokus från 1900-talets krav på nationaliseringar och planekonomi till subversion mot familj, folk och fosterland men de är fortfarande lika destruktivt revolutionära.

Något att komma ihåg på första maj när bombkastarvänstern härjar i Jönköping och (s)-topparna desperat försöker parfymera liket av arbetarrörelsen för att verka valbara inför 2014.

"Last night I was in York , haranguing a mainly student audience on the need to destroy the Conservative Party (the York student Tories, to their credit,  kindly organised this event, and were extremely hospitable to me).

One of the things I need to explain is that socialists and communists have not stopped thinking. They have not ignored the failures of the 1917 revolution, nor the dead end of Attlee’s nationalisation programme. They have regrouped, re-examined the battlefield, turned to other things. The fact that your opponent is no longer trying to nationalise industry, and the fact that the  old Bolshevik-influenced Communist Parties are one with Nineveh and Tyre, does not mean that the revolutionaries have gone away. 

It just means that, following Antonio Gramsci or Herbert Marcuse ( or Roy Jenkins and Anthony Crosland) they have learned new ways to the old goal of the utopian society. The union barons are a spent force, a stage army of more use to Tory propagandists than to their own side. The battle has shifted into sex, marriage, morality, comedy, drugs, rock and roll, the abolition of personal responsibility, the spread of egalitarian and diversity dogma in schools, the civil service, the law, universities, publishing,  broadcasting and the NHS,  the anti-Christian frenzy, and the attack on national sovereignty.

The ‘Internationale’, old anthem of Communism, is now just a sentimental recognition of a revolutionary youth. The real anthem of the new revolution is John Lennon’s ghastly ‘Imagine’ , a version of which I heard this morning leaking out of the loudspeakers in my York hotel, part of the background noise of our age, sneaking into our minds as an ear-worm.

And because the Tories barely understood Bolshevism or Fabianism, and have never even begun to grasp the meaning of Gramsci,. Marcuse, Lennon or Jenkins, they are not fit for the fight, and – in some ways worst of all – have mistaken Margaret Thatcher’s Hayekian liberalism for a revival of their beaten cause. 

In fact, it was another grave defeat for conservatism – which is actually a happy and free people’s reasonable defence of those things which make them happy – continuity, inheritance,  modest but secure private property, limited government, national independence , a life ordered by conscience rather than a police force, and come to that beauty of landscape and architecture. That is why unhappy countries tend not to have much in the way of political conservatism." 

Allra underdånigast,
K

lördag 27 april 2013

Beväpning av Syriens rebeller recept på katastrof

I The Telegraph återfinns en debattartikel av Storbritanniens före detta ambassadör till Syrien, Sir Andrew Green, där han varnar för konsekvenserna av att beväpna de syriska rebellerna eller en västerländsk invasion av Syrien.

Han pekar på att den största syriska rebellgruppen Al Nusra är öppet allierad med al Qaida och att pumpa in ännu mer vapen i regionen riskerar att stärka dem. Det syriska samhällets är också uppdelat efter etniska och religiösa skiljelinjer vilket i kombination med regionens utpräglade hämndkultur gör att alla inblandade parter kommer att strida till det bittra slutet då ingen nåd kommer ges till dem som förlorar.

De som kräver västlig intervention och/eller ännu mer vapen till rebellerna riskerar öppna en Pandoras ask där kriget slukar även Irak och Libanon. I slutänden kan en sådan västerländsk inblandning resultera i ännu en islamistisk regim i regionen.

Green manar istället till försiktighet och att omvärlden istället bör försöka strypa vapenflödet in i landet istället för att öka på det.

Arming the Syrian rebels is pouring petrol on the fire

Allra underdånigast,
K

onsdag 24 april 2013

Radikalfeminister stöttar Omar Mustafa

I nättidningen Liv och Rätt har flera intressanta artiklar publicerats om hur den inre cirkeln i Troende Socialdemokrater (f d Broderskapsrörelsen) aktivt stöttar islamism och att Omar Mustafa var deras kandidat. De anförs av rabiata feminister som Helle Klein och Anna Ardin vilka skriker sig hesa rörande påstådda brister när det gäller svenska mäns jämställdhet men inte har något emot misogynt shariavälde under Omar Mustafa och Muslimska Brödraskapet.

Broderskap ville ha Omar Mustafa på riksdagslistan

Orientalism på broderskaps vis

Socialdemokraternas flirt med antisemitism och islamism inget nytt

Mustafa & Waberiaffärerna visar på partiernas förfall

Allra underdånigast,
K


tisdag 23 april 2013

Om Boston varit Stockholm

Knappt har röken hunnit skingrats efter terrordåden i Boston innan nästa islamistiska komplott för att urskillningslöst mördande har avslöjats. Den här gången är det i Toronto i Kanada. 

Fler islamistiska terrordåd kommer att följa, där såväl som här. Så länge den storskaliga muslimska kolonisationen av västvärlden tillåts fortgå så kanar vi oundvikligen närmare avgrunden och ett nytt religionskrig. Bara en oförbätterlig idiot kan undgå att se denna utveckling. Om man ska utgå från opinionsundersökningarna rör det sig om mellan 80-90% av den svenska befolkningen. Det kommer således att bli värre innan det blir bättre. 

Om man lämnar den svenska nationens annalkande undergång därhän och istället funderar på hur den kan te sig initialt så tillhandahåller terrordåden i Boston intressant jämförelsematerial. 

Två islamister dödar tre och skadar 185 människor med två hemmagjorda bomber. I dramat under de följande dagarna som så dödas ytterligare en polis och en annan skottskadas svårt. 

Det amerikanska samhällets respons inkluderar en räddningsinsats på över 100 ambulanser och flera sjukhus vid bombdådet. Luftrummet över Boston stängs tillfälligt, lokal- och mobiltelefontrafik stoppas och i den efterföljande jakten deltar över 9000 poliser och militärer. Det är inget djärvt antagande att USA:s tyngsta underrättelseresurser också deltog i arbetet. 

Bilder släpps på de tjetjenska islamisterna och cirka en miljon Bostonbor uppmanas att låsa in sig i sina hem under jaktens slutskede. 

Stockholm Marathon
Vad hade vi kunnat vänta om terrordåden utförts under Stockholm Marathon som äger rum den första juni? Med den profil som framkommit på terroristerna så finns det hundratals, kanske tusentals liknande unga män bara i Stockholmsförorterna. Med tanke på den jihadturism som går till Syrien och Irak så lär jihadister som återvänder därifrån vara ännu farligare än nybörjarna i Boston.

Skulle exakt samma scenario utspelas i Stockholm så har vi bara tjugo ambulanser tillgängliga. Sjukhusen i regionen är så nedbantade och vanskötta av politisk klåfingrighet och maktfullkomliga aparatchniks att man kan ifrågasätta om de har någon överkapacitet alls att ta av vid en sådan här händelse. 

Vidare har inte dagens genomsnittlige medelklassvensken i Stockholm, hädanefter kallad Svenne Banan, någon vana av att rycka in vid katastrofer eller ens någon vilja till att hjälpa till. Senaste exemplet var när en polis tragiskt omkom sedan han hamnat under sin fyrhjuling och gått genom isen vid Stockholms ström. Enligt vad som gick att utläsa av medierapporteringen var det en eller två utöver tillskyndande poliser som aktivt försökte hjälpa honom medan andra skridskoåkare höll sig på säkert avstånd och tittade på.

Även vid självmordsbombningen i Stockholm 2010 var det många som var mer intresserade av filma med sina mobiler än att se om någon behövde hjälp.

Efter tsunamin 2004 lades av uppenbara skäl stort fokus på att rapportera kring dem som gjorde heroiska insatser för att hjälpa andra. Samtidigt går det inte att förneka att ett bedrövligt stort antal svenskar som överlevde flodvägen helt enkelt satte sig på sina arslen. Man vägrade hjälpa till med räddningsarbetet och väntade på att någon annan skulle mata dem, klä dem, torka dem i arslet och sedan flyga hem dem.

Detonerar bomber under Stockholm Marathon så är det bara att räkna med att Svenne Banan därför kommer att springa därifrån för att filma på håll med sin nya smartphone så han har något fränt att lägga upp på sin Facebooksida. Jag hoppas innerligt att jag har fel här, men det tror jag inte.

De som skulle kunna ge första hjälpen på plats kommer inte att kunna eller att vilja och räddningspersonalen kommer att vara hopplöst underbemannade i förhållande till uppgiften de ska lösa.

Kontentan är att att dödstalen kommer att bli högre här. De kommer förmodligen att bli betydligt högre då skadade kommer att avlida innan de kan få rätt vård.

Eftersom det svenska systemet präglas av feghet, flathet och ideologiskt betingad inkompetens kan vi glömma sådana drastiska åtgärder som stängt luftrum och mobiltelefontrafik. Det kommer att möjliggöra att fler bomber sprängs om de är fjärrutlösta. Kanske kommer man att stoppa lokaltrafiken. Man får hoppas att det finns rutiner för ett sådant här scenario och att ansvariga personer vet i vilket källararkiv man förvarar dem samt vem som har nyckeln dit.

Rörande jakten på terroristerna så är det tveksamt om användbara signalement på gärningsmännen kommer ut tillräckligt snabbt eller ens alls. Media är som bekant mer intresserat av skydda sina egna ismer än korrekt rapportering. Vaga beskrivningar om färger på kläder, pixlade övervakningsbilder och svamlande krönikörer duger inget till, men förhoppningsvis kommer alternativmedia såsom Avpixlat, Fria Tider och Flashback fungera som civilförsvar då.

I Sverige finns ungefär 20 000 poliser. Även om de sätter in allt de kan skrapa ihop så kommer det bara bli en bråkdel av den amerikanska insatsen. Det kommer att ge terroristerna betydligt mer manöverutrymme att undkomma eller utföra nya terrordåd. Polisen har förvisso rätt att begära handräckning från militären, men frågan är vilken kapacitet de har i dagsläget? Med en sådan statsminister som Reinfeldt är det också tveksamt om det kommer att finnas någon politiskt stöd för det.

Vid en eldstrid med polisen så kommer polisen att vinna till slut, men förmodligen med betydligt högre förluster än i USA. Möjligtvis kan insatsstyrkan få en snabbt avgörande om de är först på plats och kan utnyttja sina taktiska kunskaper fullt ut. Rör det sig däremot om stridsvana jihadister från Syrien så är risken stor att även insatsstyrkan kommer att ha en riktigt dålig dag på jobbet.

Rörande det svenska scenariot tillkommer också att terroristerna kommer att få skydd bara de tar sig in i de snabbt expanderande muslimska enklaverna i Stockholms förorter. I värsta fall blir det inte ett isolerat terrordåd utan början på ett lågintensivt inbördeskrig.

Skulle någon jihadist tas till fånga så kommer politrukerna i media och blodsugarna i kränkt- och rättighetsindustrin göra sitt bästa för att blanda bort korten under efterspelet. Minns bara hur kulturvänstern ömkat med jihadisten Mehdi Ghezali. Man kommer att förringa det inträffade, prata om islamofobi och framställa terroristerna som de verkliga offren.

Förr eller senare kommer en punkt när lögnerna och censuren inte förslår längre, när till och med Svenne Banan förstår att det handlar om överlevnad. Frågan är hur mycket blod som måste flyta innan dess och om vi förmår vända utvecklingen när det väl har gått så långt?

Allra underdånigast,
K

torsdag 18 april 2013

Misstänkta för bombdådet i Boston på bild

Jihadistspåret får betraktas som stärkt efter att FBI släppt bilder på två misstänkta för terrordådet i Boston.


Nu väntar komik i etablissemangsmedia framöver när de ska låtsas som att man inte alls kan dra slutsatsen att det här är jihadister. Ända till dess de grips förstås, sen måste de försöka komma på en förklaring på hur det här beror på strukturell rasism eller att det är bomboffrens eget fel på något sätt...

Mer information på FBI:s hemsida.

Fria Tider, Fria Tider

onsdag 17 april 2013

Nigel Farage kallar EU-toppar "kriminella"


Nigel Farage spar inte på krutet i sin kritik av EU-nomenklaturan. Han visar vad en riktig politiker kan gå för till skillnad från lantlollorna Malmström och Wallström.

tisdag 16 april 2013

Terrordåden i Boston har jihadistiska kännetecken

Blodbadet i Boston igår kan ha utförts av vem som helst men det bär tydliga kännetecken av jihadism. Tillvägagångssättet med tryckkokarbomb användes av självmordsbombaren i Stockholm 2010, den misslyckade attentatet vid Times Square i New York samma år samt ett attentat mot en kristen hjälpverksamhet i Pakistan även det 2010. Sättet att bygga en bomb med tryckkokare har utförligt beskrivits i Al Qaidas "livsstilsmagasin" Inspire.

Moduset med att utföra sprängdåd i folksamlingar för att döda, lemlästa och traumatisera så många som möjligt har närmast varit en stapelvara för jihadister det senaste årtiondet. Attentaten i Madrid 2004 och London 2005 följde liknande modus, om än med självmordsbombare, men med bomber i ryggsäckar riktade mot folktäta platser och civila mål. 

Twittervänstern och delar av etablissemangsmedia har redan ryckt ut till försvar för Islam och slickar sig om munnen vid tanken på att det är en ny Breivik som är i farten. Problemet med den spekulationen är utöver det motbjudande i att de uppenbarligen hoppas på en viss typ av gärningsman medan vi andra befarar en annan sort (igen) är att bombdådet inte stämmer in på tidigare högerextrema terrordåd. 

De brukar oftast attackera mål med högt symbolvärde eller politiska motståndare. Både i Oklahoma och Oslo ville man skada de maktbärande strukturerna i form av myndighetsbyggnader och personer man förknippade med härskarklassen. Att urskillningslöst döda motionärer och åskådare på en patriotiskt minnesdag kan knappast ha stöd av ens de mest radikala högerextremister. Å andra sidan fann sig Breivik vara rätt ensam i sin tolkning av patriotism efter Utöya men likafullt gjorde han vad han gjorde. 

Med det sagt tål det att upprepas att även om val av mål, utförande och bombdesign allt talar för att det är jihadister så är det inget annat än en spekulation. Internet har möjliggjort ett fritt utbyte av idéer och kunskaper men det har i lika stor utsträckning gynnat mordiska dårar oavsett övertygelse som oss andra som vill hålla våra samhällen fria från dem. Det här kan fortfarande utveckla sig hur som helst. 

Allra underdånigast,
K

Fria tider om terrordådet här, här och här.

måndag 15 april 2013

Terrordåd i Boston

Det tycks ha ägt rum ett terrordåd mot Boston maraton nu ikväll. Enligt Daily Mail är upp till 60 personer skadade. Uppgifter gör gällande att det är två explosioner i tät följd vilket gör det troligt att det rör sig om ett bombdåd. Tills vidare avstår den här bloggen från spekulationer om vem som ligger bakom annat än att dödsfall är att vänta. (skrivet kl 21:26)

Tillägg 21:36: Polisen i New York har höjt sin beredskap som en följd av explosionerna i Boston. Tydligen skedde de i anslutning till sjukvårdstältet vid mållinjen. Platsen tyder på att man ville skada så många som möjligt. Självmordsbombare?

Tillägg 21:46 Den 15:e april är även helgdag i Boston när man firar Patriot's Day till minne av den amerikanska revolutionen. För en terrorist har det onekligen ett symbolvärde utöver blodspillan man orsakar.

Tillägg: 22:03 Tre döda rapporterade. Kan det vara ammoniumnitratbomb av den vita röken att döma? Beredskapen har höjts i Washington också. Området ska enligt uppgifter från Sky News ha sökts efter bomber innan tävlingen vilket tyder på att terroristen/terroristerna använt självmordsbombare eller lagt ut bomberna under tävlingens gång.

Tillägg 22:08 Två döda och 22 skadade enligt polisen i Boston. Även barn bland offren.

Tillägg 22:25 Antalet sårade stiger och är nu uppe i 28. Bomberna detonerade med några få sekunders mellanrum och det ska ha påträffats metallkulor på platsen för explosionen. Med tanke på de kraftiga blödningar som bomberna har orsakat så verkar bomberna vara byggda för att skada människor mer än strukturell skada. Obekräftade uppgifter gör gällande att man har påträffat två odetonerade bomber i området.


Tillägg 22:39. En explosion ska ha inträffat vid JFK biblioteket i Boston enligt Reuters. 


Tillägg 22:55 New York Post uppger att en saudiarabisk medborgare är misstänkt för inblandning i terrordåden. Samma artikel uppger det hittills är 12 döda 50 skadade i terrordåden. 

Tillägg 23:03 Enligt Sky News har man nu beslutat blockera mobiltelefontrafik i Boston för att hindra fler bomber från att utlösas. Polisen i London har höjt beredskapen inför London Maraton den 21 april. Vita huset har också spärrats av.








Politrukens ordlista: tolerans


Tolerans: att kategorisk vägra acceptera andra åsikter än den egna och att högljutt kräva drakoniska bestraffningar av alla som avviker. 

söndag 14 april 2013

Omar Mustafa illustrerar socialdemokratins förfall


Kalabaliken kring Omar Mustafa har gett en intressant inblick i den förmultnande socialdemokratin anno 2013. Om man bortser från det illavarslande prospektet att de tycks stå på tur att få regeringsmakten så finns det också en del dråplighet i spektaklet. 

Socialdemokratin
Turerna i frågan vittnar om en partinomenklatura som präglas av klientelism, intriger och opportunism. Det är vid det här laget något av ett kännetecken för socialdemokratin och har blivit allt tydligare efter Göran Perssons sorti. Det är också ett parti som inte ens på riksnivå lyckas attrahera annat än maktlystna medelmåttor. Oftast ligger nivån långt under det, något som både Sahlins och Juholts snöpliga karriärer är exempel på. 

I det här fallet är Veronica Palms resonemang ett bra exempel den dimmiga tankevärld som härskar hos s-toppen.

Det var arbetarekommunens ordförande Veronica Palm som uppmanade honom att avgå från partistyrelsen. Hon säger att arbetarekommunen nominerade Omar Mustafa med vetskap om Islamiska förbundets stadgar om 'skillnader i varje köns lagliga status'.
– Det råder delade meningar om vad det innebär och varför, säger Palm till TT.
– Han har aldrig någonsin visat andra värderingar än vad socialdemokratin har.
Varför får han nu avgå då?
– Med facit i hand och hur händelserna har utvecklats, så har situationen blivit ohållbar.
Veronica Palm, som länge jobbar mot rasism och främlingsfientlighet, berättar att hon under veckan överösts av antimuslimska hatmejl.
- Något alldeles fruktansvärt, på en nivå som jag aldrig sett tidigare.”
Islamiska förbundets och därmed Omar Mustafas åsikt att kvinnor är mindre värda än män var tydligen förenlig med socialdemokraternas värderingar ända till dess någon påtalade den offentligt. Antingen är partiets ledargarnityr här cyniska gränsande till det diaboliska i sin strävan att mobilisera ny valboskap eller också är de kliniskt imbecilla. Förmodligen handlar det om en kombination.
Man drog tillbaka sitt stöd för att Veronica Palm överrösts av ”antimuslimska hatmejl”? Inte på grund av Omar Mustafas åsikter eller att partitoppen gjort fel? Sedan när lyssnar yrkespolitikerna i Stockholm på missnöjesyttringar utanför sin krets av klienter? Eller var den utanför den kretsen? Om det nu var ”hatmejlen” till Veronica som avgjorde saken (och inte Lövéns markering) så måste det vara höjden av feghet att offra en person som tydligen delar socialdemokratins värderingar och inte har gjort något fel enligt ledande företrädare.
Hur man än vrider och vänder på det så utmärks socialdemokratin idag av trögtänkthet och förljugenhet.
Före detta Broderskapsrörelsen får betraktas som en sekt i sekten. De arbetar uteslutande med att islamisera Sverige och hoppas möjligen att få plats som chefsenucker i den kommande teokratin. Deras höga dårfaktor gör dem dock uppriktiga och ordförande Peter Weiderud ger en intressant ledtråd till deras engagemang:
”Weiderud är däremot enig med Mustafa om att partiledningens hållning ur ett bredare perspektiv kan vara en avskräckande signal för troende att engagera sig.
– Vi har i dag ett större förtroende bland muslimerna än i någon annan grupp. 70–75 procent av Sveriges muslimer röstar socialdemokratiskt. Ur det perspektivet är det självklart oerhört viktigt att vi åtminstone har en muslim som sitter i partistyrelsen. Det hade vi fram till i går.
Weiderud säger att stödet för S bland muslimerna är större än bland metallare och andra LO-förbund.
– Och den utvecklingen kommer att fortsätta som ett resultat av samhällsförändringarna.”


Man gör ingen hemlighet av att makten är allt och att man hellre satsar på muslimerna än de grupper av kärnväljare som stött partiet i snart ett århundrade. Det finns inte längre någon som helst anledning för en svensk att rösta på Socialdemokraterna. 
Det borde även stämma till eftertanke hos de lika makthungriga moderaterna att de i stor skala importerar valboskap till sin huvudmotståndare. Kanske sätter de sitt hopp till Waberi?
Islamisterna
Som vanligt pendlar den muslimska begreppsvärlden mellan aggression och självömkan och Mustafas svans är inget undantag. Muslimerna i Sverige har vant sig vid att få allt de pekar på direkt och annars blir det gap och skrik om islamofobi. Det är förstås poetiskt rättvisa att (s) som i decennier kultiverat en offermentalitet hos invandrare nu får smaka sin egen beska medicin.
Anna…
Sist men inte minst är Anna Ardin värd ett omnämnande. Hon var en obetydlig politruk inom (s) till dess hon gökade med Julian Assange och sedan anmälde honom för det. Hennes största avtryck i sin samtid är således ett lösaktigt leverne. Ardins rabiata försvar av Mustafa den senaste tiden framstår därför som än mer bisarrt.



Om hennes idol och hans trosfränder skulle få makten så skulle en sannolik konsekvens bli att Anna Ardin stenas till döds eftersom hon är en h*ra i deras ögon.
Julian Assange är en narcissistisk sprätt men Ardins agerande de senaste dagarna förstärker bilden av henne som en labil och mycket hämndlysten kvinna.
Sammantaget förstärks bilden av en socialdemokrati som på alla nivåer befolkas av klåpare, intrigmakare och de spritt språngande galna.

Allra underdånigast,
K
DN, DN

torsdag 11 april 2013

Kriminella ligor stänger Louvren

BBC rapporterar att aggressiva ligor med ficktjuvar gjort att Louvren hållit stängt på grund av en strejk bland de anställda. Ligorna har blivit allt mer våldsamma och personalen är rädd för att gå till jobbet. Vad BBC inte nämner är att det här till stor del rör sig om zigenska grupperingar från Rumänien och Bulgarien.

På den här hemsidan kan man läsa mer och se fotografier.

lördag 23 mars 2013

Rödgardister och talibaner löper amok i Malmö



Vår snöpta polis står och tittar på medan vänsterhuliganer kastar sprängämnen och rökfacklor mot SDL. Istället säger man till en kvinna med svenska flaggan att hon inte ska provocera rödgardisterna... 

Jämför filmerna ovan med DN/TT:s propaganda. Asylsvenskan och Borgarpravda gör också sitt bästa för att bagatellisera det inträffade.

Fria Tider

torsdag 14 mars 2013

onsdag 13 mars 2013

Landsförrädarna i Rosenbad

Regeringen planerar att stympa försvaret ännu mer, enligt DN. Samtidigt som kostnaderna skenar för massinvandringen, regeringens klienter (finansiärer i valrörelsen?) i rikskapitalistsfären plundrar skattebetalarna och gömmer pengarna utomlands så ska man minska försvarsförmågan ännu mer.

Vi styrs av en kriminell klick med landsförrädare. Man kan inte känna annat än äckel inför dessa människor.

Fria Tider

tisdag 12 mars 2013

En allt mer rabiat sekt

På sistone har Centern tagit tätpositionen i ideologisk dårskap hos Sjuklövern med utspel om månggifte, fri invandring och slopad arvsrätt med mera. Ska man utgå från opinionsmätningarna som följt sedan dess var idéprogrammet något av en PR-mässig självmordsbombning som programgruppen utförde mot sitt eget parti. I rättvisans namn ska dock påpekas att de andra etablissemangspartierna är hack i häl på Centern men tyvärr utan samma prospekt att åka ur riksdagen.

Senast ut är Socialdemokraterna där förslag har lagts att skrota ministerposten för integration om man vinner valet. När allt man har företagit sig rörande invandringen har blivit ett katastrofalt misslyckande (som vi bara sett början på) så är reaktionen manisk förnekelse. Vägrar man kännas vid problemen så finns de inte.  

”Integrationspolitikens främsta brist är föreställningen om att det skulle finnas olika homogena grupper - etniciteter - i samhället som skiljer sig från varandra”

I decennier har man hyllat "mångfalden" och hur olikheterna berikar oss. Nu förnekar man att de ens existerar. Man tar det till och med ett steg längre, man förnekar att det ens finns etniciteter. Det är som att förneka att det finns olika länder eller olika språk.

Det är ännu ett exempel på en företeelse som blir allt vanligare hos etablissemanget. I den revolutionära ivern att störta det beständiga i gruset och ersätta det med sin sociala ingenjörskonst, sin nya ras- och genuspolitik så har man självradikaliserats bortom det absurdas gräns. Övertygelsen har blivit fanatism, fanatismen har blivit psykos. I dagsläget har all sans och vett fördrivits och istället framträder den rabiata sekten och då har vi ändå en bit kvar till vägs ände.

Man rasar mot böcker om vedhuggning, vill sätta demokratin ur spel när människor "röstar fel"*, kräver censur och hetsar mot alla som vågar ifrågasätta och så vidare och så vidare.

Listan kan inte bara göras lång, den kan göras närmast oändlig.

Man (Hen?) föser oss mot ett kulturmarxistiskt Jonestown. Skillnaden är från att de inte har någon som helst avsikt att svinga giftbägaren själva. De tänker istället plundra landet på rikedomar till sig själva och sina klientgrupper medan de avmätt twittrar från tryggheten i Stockholms innerstad. Att se oss andra duka under så utstuderat som möjligt anser de bara vara de progressivas privilegium.

Samtidigt växer Sverigedemokraterna i opinionsundersökningarna. Det är förmodligen för lite för sent, men våra styrande känner sig hotade och blottar sin sanna natur. För en totalitär motståndare så spelar graden av kätteri ingen roll, ursinnet är alltid lika besinningslöst.

För den initierade betraktaren är den enda som förvånar hur zombieaktig en stor del av det svenska folket är. Sanningen är i dagsläget uppenbar för alla. Är vi verkligen ett folk utan självbevarelsedrift? Hur kan man annars förklara att vi låter oss ledas till avgrunden av en samling skränande dårar?

Allra underdånigast,
K

* Det är ingen överraskning att det är Jasenko Selimovic som står bakom förslaget. Han har alltid varit en otäck typ. 

söndag 3 mars 2013

Som man ropar får man svar

Radikalfeministen Maria Sveland som gjort sig känd för sitt hat mot alla som tycker annorlunda fick hat tillbaks i form av ett mordhot. Då var det inte kul längre. Metamorfosen från vildsint amazon till hulkande offer var ett faktum och DN Kultur rycker pliktskyldigt ut för ett snyftreportage lagom till lanseringen av hennes nya bok.

Nu har hon således skrivit en bok om hur jobbigt det är, hur synd det är om henne och hur dumma alla är som hatar, minus henne själv förstås. För som brukligt är hos den privilegierade kulturvänstern så har man en måttstock för sig själv och annan för resten av världen.

Undertecknad borde förstås skriva något om hur hemskt det är att hon blev mordhotad, hur oacceptabelt det är att man inte kan framföra sin åsikt utan att få ovett tillbaks och så vidare. Men Maria Sveland och hennes gelikar är de som har skapat det här samhällsklimatet. De har via sina kultursidor, tankesmedjor, institutioner och lobbyorganisationer systematiskt förföljt oliktänkande i decennier. Deras offer har ofta fått betala ett långt högre pris än ett otäckt brev på dörrmattan. Det hat som propagandisterna nu möts av är deras egen draksådd som mognat till skörd.

Det finns inget att försvara i mordhot och andra trakasserier, men heller ingen anledning att spela efter deras dubbla måttstockar. De har allt för länge förutsatt att deras meningsmotståndare alltid ska följa regelboken och att de själva aldrig behöver göra det. Kulturvänsterns argumentationsteknik bygger på att vara rå, vulgär och illvillig.

Vill de ha en anständig ton i det offentliga samtalet är det bara att anslå den själva så kommer och responsen bli därefter. Innan dess göder deras skenhelighet och självömkan bara mer förakt.


Allra underdånigast,
K

DN,

torsdag 28 februari 2013

Tack Centern!

För att ni inte på något sätt ägnar er åt skadehantering utan låter vansinnet härja fritt! Förslaget att inackordera asylsökande i svenska hem gör det ännu tydligare att det inte handlar om invandrings- utan kolonisationspolitik.

Vi väntar nu med spänning på att Johan Hedin, Annie Lööf, Per Anckarsjö och Maud Olofsson öppnar sina hem för syriska islamister, somaliska klankrigare och misogyna afghaner. Kulturberikning när den är som bäst.

Allra underdånigast,
K

Fria Tider

Hujedamig ett sånt barn!

Svenska Dagbladet har sedan Timbros rapport om att moderaterna tappar väljare till Sverigedemokraterna blivit lika hysteriska som kvällspressen. Artiklarna är lika propagandistiska som de är sanslösa och idag kom senaste exemplen.

Stora näsduken plockas fram för de ensamkommande barnen i Östero. Med den typ av hårt vinklade journalistisk som utmärkte östblocket under kalla kriget och Sverige idag får man somaliernas dåliga uppförande till att vara den svenska lokalbefolkningens fel. Såklart.

För att behålla förståndet i en tid av massivt ljugande från megafonerna så får man fokusera på komiken i propagandan. Den finns där.

Den politiskt korrekta dramaturgin har sina givna komponenter. Nu när man stämplat lokalbefolkingen som bombkastande banjospelare från Den sista färden så behöver man en hjälte, eller snarare hjältinna. Den vite hetrosexuella mannen är en fiende idag, så då måste protagonisten vara en utomeuropeisk invandrare (helst svart), en homosexuell man eller en ung kvinna. Det måste vara en progressiv person som kan upplysa massan om hur man egentligen ska tycka och göra. Greppen är inte helt olika hur indoktrinering gick till i Sovjetunionen och det är knappast en slump när man betänker journalistkårens ideologiska hemvist.

I det här fallet blev det en mer än lovligt naiv svensk tjej bosatt i Toronto som hörde via riksmedia att saker hänt runt hemmet för ensamkommande…barn. Hon ger sig då med full fart in i det hela med den omedvetet ironiska slutsatsen att det handlar om ”okunskap inför okända saker”. Där har hon nog en poäng. 

Vad vet hon om vad som egentligen hänt? Vad vet hon om hur gamla de här killarna är? Vad vet hon om de har något brottsregister före eller efter de kom hit? Vad vet hon om hur afghanska och somaliska män ser på svenska flickor? Vad vet hon om vad som blivit resultatet av sådana ”möten” på andra förläggningar? Kommer vi få en lika stort uppslagen artikel om hon blir misshandlad och våldtagen av sina nya vänner?

Det verkligt komiska är dock bilden på det "ensamkommande barnet".



Skäggväxt (något somalier och eritrianer får relativt sent). Rynkor. Högt hårfäste. 

35 år?

Allra underdånigast,
K

SvD, SvD,

torsdag 21 februari 2013

Kungafamiljen och giljotinvänstern

Det säger något om vår tid när de som borde behandlas med störst respekt istället är fritt villebråd för de mest pöbelaktiga delarna av etablissemanget, vilket är stort sett hela.

Så när drottningen PO-anmäler de tidningar publicerat Elisabeth Ohlson Wallins anskrämliga fotomontage möts det med självrättfärdiganden och hån. Detta från samma journalistkår som skriker sig hesa när de får fräna e-brev från sina läsare.

Deras mentalitet exemplifieras idag av journalisten Peter Carlberg, givetvis verksam på Södermalm som är brukligt i den samhällsklassen.


Med Carlbergs logik är den som protesterar mot att bli sammankopplad med en av 1900-talets blodigaste ideologier alltså per definition skyldig till samröre. Ett slags häxprov i vår tid som makthavarna och deras troll använder i olika former mot alla de ogillar. Tiger man så erkänner man, protesterar man så är man ännu mer skyldig och ska straffas hårdare.

Att drottningen var två år gammal när andra världskriget tog slut och knappast kan lastas för sin fars beslut innan hon föddes spelar ingen roll. Enligt den politiskt korrekthetens Voodoo är arvsynden absolut och evig.

Då Peter Carlberg så storsint meddelar att han inte skulle känna sig kränkt sig så kan han väl inte ha något emot att undertecknad bidrar med sitt eget konstverk? I tafflighet är det svårt att överträffa Ohlsson Wallin men jag har gjort mitt bästa.


Eftersom det är ett konstverk så är det ju okej att ställa provokativa frågor, hur vulgära och ohederliga de än är. Om den utpekade invänder har den uppenbarligen något att dölja och är skyldig till anklagelsen. Eller hur Peter?

Allra underdånigast,
K

Tillägg: Ohlsson Wallin har bett om ursäkt till drottningen på en presskonferens, vilket överraskade men ändå tyder på någon slags empati om det inte bara är ett försök att neutralisera PO-anmälan.

DN, SvD,

fredag 15 februari 2013

När ska vi börja slå tillbaks?



 Enligt uppgift är offret förståndshandikappat.

lördag 9 februari 2013

Erzatspropaganda!

Efter höstens koprolaliska utbrott hos megafonerna i media så har man hittat en ny vinkel, nämligen att tycka synd om sig själv. Den senaste veckan har det varit stort rabalder kring att vissa media- och kulturpersonligheter oftast hemmahörande på den yttersta vänsterkanten har farit illa. Det har har nämligen visat sig att när de öst okväden och hat över sina meningsmotståndare så har de fått samma sak tillbaks. Quelle suprise!

Själva diskussionen är inte särskilt intressant, den totalitära vänstern har alltid varit patologiskt fixerad vid de oförrätter som de har utsatts för och lika patologiskt likgiltig inför dem de åsamkat andra. Det mönstret upprepas nu med ett hulkande martyrskap i TV-soffan medan man helt ignorerar sin egen roll i att driva fram ett allt råare debattklimat.

I slutänden är det bara det senaste försöket att misskreditera Sverigedemokraterna och undergräva fri opinionsbildning genom att fokusera på ett litet antal urspårade kommentarer för att slippa bemöta det stora flödet av saklig kritik i känsliga frågor.

Det känns också uppenbart att man nu försöker hitta nya pejorativ då de gamla tappat sin makt. Rasism och främlingsfientlighet har varit så groteskt missbrukade senaste decennierna att de knappast betyder någonting alls längre. Nu hoppas man på att "hat" och "sexism" ska fungera bättre.

Undertecknad är tveksam till det senare då den radikala feminismen dalat tillsammans med mångkulturen och numera har solkig sekterism över sig. Deras sak har knappast hjälpts av rödvinsintelligensian i Feministiskt Initiativ som nu retar upp andra feminister med sina bisarra förklaringsmodeller.

Däremot kanske anklagelsen om "hat" kan fungera mobiliserande på det mest fåraktiga segmentet av befolkningen, och de är tyvärr rätt många. Man appellerar till en grumlig känslomässig reaktion och försöker kombinera det med kvinnligt offerskap. Samtidigt är megafonerna som vanligt sina egna värsta fiender när man fortsätter med rabiata utfall (Irving, Jerlerup/Ernst, Magnusson, Bjurwald etc) och direkt påminner om att hatkulturen lever och frodas även i finsalongerna. Sammantaget ges intrycket av ett billigt substitut som ska försöka piska upp antipatier hos massorna men som knappast kan förväntas ha någon längre hållbarhet.

Att Sverigedemokraterna till synes obekymrat firar sitt 25-årsjubileum och talar om att bli tredje största parti bidrar också att ta udden ur drevet. Man nekar megafonerna problemformuleringsprivilegiet och fortsätter som vanligt. Det borde vi alla göra.

Allra underdånigast.
K

DN, DN, SR, Dagen,

onsdag 23 januari 2013

Medietroll förfasar sig över näthatare

I SvD Kultur recenseras Lisa Bjurwalds bok Skrivbordskrigarna av SvD.s kulturchef Martin Jönsson. Lisa Bjurwald är en av de mer rabiata politrukerna i etablissemangsmedia och har byggt sin karriär på att demonisera den sverigevänliga rörelsen. Över tid verkar hennes avsky mot oliktänkande och yttrandefrihet bli allt mer manisk och nu släpper hon således en bok på temat kallad "Skrivbordkrigarna".

Titeln blir oavsiktligt komisk då det epitetet snarare sammanfattar Bjurwalds yrkesgärning än många av dem hon brännmärker. Det är människor som inte trycker i något av etablissemangsreservaten i Stockholm utan lever i den mångkulturella verklighet som Bjurwald och hennes gelikar hyllar men aldrig beblandar sig med.

Vad som på egen merit är ett undermåligt alster, som Bjurwalds egna gymnasiebetyg för övrigt, får i etablissemangsmedia en nästan absurd uppmärksamhet och lyfts fram som en litterär händelse. Den måste dock vara en rätt trist historia för trots att de så gärna vill, som Jönsson i det här fallet, så kan man inte få ur sig några superlativ. Han tycker att det är viktig propaganda men den tillför inget nytt och är inte särskilt kul att läsa. En rätt hård dom för att komma från en av hennes egna.

På ett plan ska man vara tacksam för sådana som Lisa Bjurwald, Åsa Linderborg och de andra i nackskottsvänstern. De gör det tydligt vilken mentalitet som frodas hos makthavarna och deras medietroll och hur viktigt det är vi saboterar deras projekt och irriterar dem närhelst det är möjligt.

Allra underdånigast,
K

Fria Tider om Nasrin Sjögrens kritik av Lisa Bjurwald. 

söndag 20 januari 2013

Nyliberal draksådd

De senaste tjugo (?) åren har en nyliberal infiltration skett av Allianspartierna. Till och med i Kristdemokraterna har det gått så långt att de idag får anses nästan helt avkristnade till förmån för allmänborgerlig socialliberalism.

Det är dock i få partier som det nyliberala maktövertagande har slagit igenom så synbart som i Centerpartiet. Idéprogrammet får ses som en logisk konsekvens av Stureplanscenterns maktövertagande inom partiet. Det är uppenbart att de bisarra föreställningar som den nyliberala falangen driver inte har sin grund i ett väljarmandat. Det tycks inte heller vara resultatet av vad gräsrötterna i partiet vill om man ska döma av reaktionerna på idéprogrammmet. Det vore också märkligt om det fanns ett stöd.

Nyliberalismen har aldrig varit mer än en marginell företeelse i svensk politik, fram tills nu. I valet 2010 fick Klassiskt Liberala Partiet 716 röster (0,01%) och Piratpartiet strax under 38500 röster (0,65%). Det kan dessutom diskuteras i vilken utsträckning Piratpartiet är ett nyliberalt parti. Man kan nog hävda att det snarare drar åt det anarkistiska och att de ideologisk komponenterna bara är fernissa för kravet på att få digital egendom gratis.

Nyliberalerna har därför satsat på infiltration av de etablerade borgliga partierna och uppenbarligen gjort det med framgång, tills nu. För hur höga tankar de än har om sig själva och sin världsfrånvända ideologi så är det uppenbart att den inte går hem hos väljarna. I senaste opinionsmätningen faller de från 4,5% till 3,2% och där de behåller sitt starkaste stöd är hos centerväljare över 65 år. Något tillspetsat kan man säga att det verkar vara en kategori väljare som verkar tro att de fortfarande röstar på Torbjörn Fälldin, alternativt saknar radio, TV, tidningar och Internet.

Den nyliberala falangen i Centern kommer inte att ge sig utan strid. Förlorar de så är decennier av infiltration, intrigerande och agitation bortkastade. De lär knappast vara välkomna tillbaka.

I den kommande maktkampen kommer nyliberalerna gå till högljudd offensiv med sedvanliga floskler om "frihet" och "individens rättigheter" samtidigt som man intrigerar för att få meningsmotståndare uteslutna ur partiet med lika substanslösa anklagelser om rasism. Frågan är om de traditionella centerpartisterna kommer att ha ryggrad nog att konfrontera nyliberalerna eller om man kommer att falla undan på svenskt maner bara för att de andra skriker högre.

Vinner Stureplanscentern så spricker Centern med stor sannolikhet. Håller partiet mot förmodan ihop så är chanserna inför 2014 kraftigt försämrade.

Det bästa för nationen framtid är givetvis om de åker ur riksdagen då både Centern och Kristdemokraterna numera är zombiepartier vars enda funktion att säkra moderaternas maktinnehav. De har heller inte någon annan att skylla än sig själva då i synnerhet Centern tycks lida av någon slags dödsdrift, först med valet av den 28-åriga aparatjniken Annie Lööf och sedan med idéprogrammet. Härskarklicken inom Centern verkar dessutom helt sakna sjukdomsinsikt, men det är å andra sidan ett utmärkande drag för hela etablissemanget på ett antal nivåer.

Centerpartiet må vara Sveriges (och kanske Europas) rikaste parti, men den gudomliga rättvisan är så väl ordnad att även de rika till slut måste dö.

Allra underdånigast,
K

Tillägg: Läs Fokus artikel om Centerns senaste debacle. Numret heter "Amatörernas afton"...

GP, DN, Centern, Centern, Centern