Land, du välsignade

När man ser var vi är och vart vi är på väg så är det lätt att förtvivla. Då och då får man påminna sig om vad vi faktiskt hade, även om det är bitterljuvt. Att det fanns en tid när ingen ifrågasatte om det fanns svenskar, att det fanns en tid när man inte bara fick vara stolt över sitt land utan också förväntades vara det. Att det fanns en tid med högre ideal än konsumtion och snabba kickar, när det var självklart att fullgöra sina plikter och ta samhällsansvar.

"Land, du välsignade" av Elisabet Björklund vann första pris i en dikttävling 1913 bland 80 bidrag. I dagens kulturpolitiska klimat skulle det närmast vara socialt självmord att skicka en sådan dikt till en tävling. I bästa fall skulle den mötas av råa asgarv från den värdenihilistiska nomenklatura som dominerar Kultursverige. I värsta fall skulle den mötas med anklagelser om "rasism" och det gatlopp som brukar följa på det.

Därför får man ta tröst i att den skrevs 1913 och därmed speglar det som fanns innan katastroferna drog in över vår civilisation. När den tilltagande stormen har dragit förbi kommer kanske något av det att kunna återskapas ur ruinerna av vårt samhälle.

Land, du välsignade

Sång: Jussi Björling
Musik: Ragnar Althén
Text: Elisabet Björklund


Land, du välsignade, tag min sång!
Gjut din ande i orden!
Giv, att den ljuder fullkomnad en gång,
Sången om landet i Norden,
Sången om sjumila skogar och sjö,
Slätter, som skördar oss bära,
Midnattssol och midvintersnö,
Sverige till ära, Sverige!

Land, du välsignade, tag mitt verk!
Dig min strävan jag vige!
Signa min tanke och armen stärk,
främst bland de främsta jag stige,
att när min bana jag ändat har,
sjunkit till skuggorna neder,
stolt må man minnas, att svensk jag var,
Sverige till heder, Sverige!