På bloggen Every Kinda People var ett inlägg av Berit med rubriken ”Statsanställda ska inte ha fackföreingar”.
Jag ska först säga att jag med stort intresse och behållning läser Every Kinda People när jag har möjlighet, men just den här posten reagerade jag på. Det tog sig uttryck i en något eldfängd kommentar från mig som jag ska försöka förtydliga nedan.
USA
Bloggposten i fråga tar sitt avstamp i amerikanska förhållanden men slutsatsen, att statsanställda inte ska ha rätt att organisera sig fackligt, var till synes generell.
Jag kan inte tillräckligt om den amerikanska marknaden för att kunna avgöra om statsanställda där är överbetalda eller ej. Inte heller kan jag tillräckligt om relationen mellan fack –arbetsgivare- och politiker där för att vilja gå i polemik.
Jag kan bara konstatera att det knappast bara är fackförbund som ”mutar” politiker. Rupert Murdoch, Sheldon G. Adelson och Bob J. Perry är några som gett mångmiljonbelopp till republikanerna på sistone. På den demokratiska sidan hittar man suspekta bidragsgivare från Wall Street och andra som knappast kan sägas företräda arbetstagare eller den lilla människan i allmänhet.
Rent principiellt anser jag att åsikten att statsanställda inte ska få organisera sig fackligt bara för att de är statsanställda faller i samma kategori som att hävda att vissa inte ska ha rösträtt på grund av sitt yrkesval eller inkomstnivå. Likaså kategoriseringen av arbetstagare som ”iglar” föranledde mig sammantaget till att beskriva hållningen i bloggposten som nyliberalt fascistoid.
Sverige
Det finns goda skäl att kritisera symbiosen mellan LO och socialdemokratin i Sverige under det senaste seklet, men det finns också goda skäl att kritisera den svepande och onyanserade kritik som angriper hela fackföreningsrörelsen.
LO är fortfarande störst med 1,7 miljoner medlemmar men har en nedåtgående trend som går parallellt med socialdemokratin. Den politiska kopplingen har allt mer blivit en belastning för dem.
Näst störts är TCO med 1,2 miljoner medlemmar och är officiellt partipolitiskt obunden men historiskt sett finns tydliga kopplingar till Folkpartiet. SACO har 600 000 medlemmar och är partipolitiskt obunden. Med andra ord är halva fackföreningsrörelsen i medlemmar sett opolitiskt eller lutar åt det borgliga.
Näst störts är TCO med 1,2 miljoner medlemmar och är officiellt partipolitiskt obunden men historiskt sett finns tydliga kopplingar till Folkpartiet. SACO har 600 000 medlemmar och är partipolitiskt obunden. Med andra ord är halva fackföreningsrörelsen i medlemmar sett opolitiskt eller lutar åt det borgliga.
Angreppen på fackföreningsrörelsen från näringslivshåll handlar inte om ”röda faran”. Det handlar om att försvaga arbetstagarnas löneutveckling och inflytande på sina arbetsplatser och där är facken det största hindret. Då undertecknad själv börjat ideologiskt i det fackföreningsfientliga lägret men sedan av bitter erfarenhet vet hur skrupelfria (och ibland rent kriminella) vissa arbetsgivare kan vara så har jag helt omvärderat min syn i frågan.
En väl organiserad och opolitisk fackföreningsrörelse behövs för att upprätthålla maktbalansen på arbetsmarknaden och hindra den typ av rovdrift och exploatering av befolkningen som man kan se gott om exempel på i vår omvärld.
Löner för privat- respektive statsanställda i Sverige
När det gäller svenska förhållanden så har statsanställda (med undantag för våra yrkespolitiker) aldrig varit bättre betalda än sina motsvarigheter i privat sektor.
Privatanställda tjänstemän har en snittlön på 33500 kr/månaden, om man ser till statliga myndighetsanställda så ligger snittlönen på 28700 kr/månaden*. Den statistiken kan utan större besvär få fram via svenskt näringsliv och SCB.
* Snittlön för statliga myndigheter baserat på årssnittet för 17 myndigheter under 2010.
