Lisa Bjurwalds skuld till terrordåden

Efter terrordåden i Norge upprepas om och om igen runt om i media att motgiftet för sådan här våldsam extremism är öppenhet, tolerans och demokrati. Nog stämmer det att avsaknad av öppenhet i debatten, tolerans gentemot obekväma åsikter och en demokrati där de etablerade partierna haft en närmast feodal syn på väljarkåren bär en stor skuld i det allt mer förgiftade debattklimat som infunnit sig.

På ett antal kultur- och ledarsidor skriver man också om hur de som sprider hat och intolerans har ett ansvar för terrordåden i Norge i fredags. Tanken från megafonerna är förstås att vi som påtalat det mångkulturella misslyckandet, den återvändsgränd som det värdenihilistiska konsumtionssamhället lett in i och de tydligt totalitära drag som återfinns inom Islam nu ska hålla tyst. Detta så att makthavarna ska kunna återgå till sina strängaspel i elfenbenstornen och inte behöva besväras av verkligheten utanför, än mindre ta ansvar för den.

Så när man vill utkräva ansvar av dem som predikar intolerans och hat gentemot sina meningsmotståndare är det intressantare att fundera över vad statsminister Reinfelds uttalande om att han inte tänker "ta i Sverigedemokraterna med tång" eller att sverigedemokrater får räkna med att utsättas för politiskt våld skickar för signaler än en lokal SD-politiker som försöker diskutera den samhällsutveckling som lett fram till terrordåden.

Dagens exempel är dock den ohämmat rabiata Lisa Bjurwald som byggt sin massmediala karriär på att demonisera alla som ifrågasätter det mångkulturella projektet. Det finns inte en tillstymmelse till reflektion över varför de här åsikterna har uppstått och om de faktiskt speglar en upplevd verklighet. Istället brännmärks vi alla med den självgoda arrogans som bara en fanatiker kan uppvisa.

I dagens intervju i DN går hon så långt som att påstå att problemet är att "bristen på tabu mot antimuslimska idéer är farlig. Det finns ett motstånd i Europa att erkänna islamofobi som rasism, som farlig rasism".*

Hon efterlyser inte debatt eller en analys av de underliggande orsakerna. Hon vill ha ett tabu, ett förbud att nämna problemen alls. De som tar upp ämnet från en kritisk synvinkel ska brännmärkas och straffas. Massmediala skampålar, trakasserier, demonisering och utfrysning är lösningen i Bjurwalds värld.

Om nu Breivik alls har tagit intryck av den svenska debatten så är det Lisa Bjurwald och hennes gelikar som har gett honom den näring han behövde under åren av planering inför terrordåden. Det de säger är att det är ingen idé att försöka delta i det offentliga samtalet om man inte tänker ingå i hyllningskören, att "demokratin" är en klubb för de utvalda och privilegierade och att även den mest konstruktiva kritik kommer att mötas med repression.

En bättre jordmån än så kan extremism knappast få.

Allra underdånigast,

K

* I Bjuwalds begreppsvärld är således islam, en politisk-religiös rörelse, en rastillhörighet. Den typen av resonemang är i bästa fall obildat och intellektuellt ohederligt, allt för ofta är den dock resultatet av den underliggande rasism som genomsyrar det mångkulturella tankegodset. Är även kristna en ras? Buddister? Hinduer? Scientologer? Om inte, vad krävs för att kvala in religiösa rasklubben? Bjurwalds personliga godkännande? Finns det rasmässiga skillnader mellan shia och sunni och hur mäter Bjurwald dem? Så många frågor, så lite tid...

Tillägg: Tydligen fick man inte kritisera Bjurwald då min artikel nu plockats bort från blogglänkarna i DN-intervjun med henne. Jag kommer lägga upp den på min parallellblogg så får man se hur länge den ligger där.

DN,  Expressen