Vidden av de ohyggliga terrordåden i Norge klarnar allt mer. Under de första timmarna var undertecknad helt säkert på att det var islamister som slagit till. Alla pusselbitarna talade för det: modus, historik och inte minst för att de själva påstod det.
Men så var det inte. Istället tonar bilden fram av en mordisk galning som med utstuderad grymhet utförde massakern på ungdomslägret och bombdådet i Oslo. Om han agerat ensam eller som del av en grupp återstår att se.
Redan nu märks hur den svenska tyckareliten smackar belåtet över det inträffade blodbadet. I några fall kan man ifrågasätta hur genuin upprördheten är då de är så uppenbart nöjda med att för en gångs skull ha fått rätt. Epitet som ”högerextrem”, ”islamkritisk”, ”kristen” och ”nationalist” cirkulerar och kommer otvivelaktigt att bli brännjärn mot oliktänkande i också den svenska debatten. Än så länge vet vi inte vad den misstänkte terroristen själv har för motiv för sitt agerande.
När det gäller skulden för det inträffade så ligger den inte på någon annan än den eller de som begick terrordåden. Samtidigt ska det inte råda något tvivel om att det politiska etablissemangen i Väst- och Nordeuropa som bär det yttersta ansvaret för den destruktiva politik som fragmenterat och urholkat våra samhällen i decennier och skapat grogrunden för det vi nu ser.
En nationalist vill skydda sitt folk, inte massakrera det.
En islamkritiker vänder sig mot tyranniet och barbariet som följer där Islam har fått den politiska makten, han hänfaller inte åt samma slags barbari.
En kristen förlitar sig på Herren Jesus Kristus och hans budskap. En kristen avrättar inte hjälplösa barn försvarslösa ungdomar, han skyddar dem, med sitt liv om han så måste.
Allra underdånigast,
K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar