Oikokolonisationens rötter

Undertecknad kan ibland förvånas över att det fortfarande skrivs insändare och kommentarer på temat "när ska våra politiker och journalister vakna?" eller "vet de inte vad som pågår?" och liknande. Även om allt ifrågasättande hos allmänheten är välkommet så är det väl sent i matchen att yrvaket undra vad som pågår. Vi har haft en generation av folkvandring till Sverige.

Att tala om asylpolitik går knappast då någon sådan egentligen aldrig har funnits i dess rätta bemärkelse. Att tala om invandringspolitik är också förlegat och till och med begreppet massinvandring börjar bli överspelat när skalan på det som sker saknar motstycke i svensk historia. Någonsin.

Oikofobin omsatt i invandringspolitik
Roger Scruton omdefinierade begreppet oikofobi 2004 för att beskriva hatet som de västerländska [vänster]etablissemangen känner mot sin egen kultur och sina egna folk.

Invandringspolitiken i Sverige är sammanvävd med oikofobin men de mekanismer och drivkrafter som kan skönjas har mer gemensamt med kolonialism än flyktingmottagande eller arbetskraftsinvandring.

I brist på bättre så föreslår undertecknad begreppet oikokolonialism för att beskriva vad som pågår. Det är den irrationella driften att ersätta sitt eget folk med andra och vanligtvis ska ursprungsbefolkningen betala för sin egen kolonisering.

Det är ett klumpigt begrepp men kan förhoppningsvis tjäna som avstamp för vidare diskussion.

När man börjar gräva i arkiven så visar det sig att rötterna till oikokolonisationen sträcker sig nästan ett halv århundrade tillbaks.

Startskottet för kolonisationspolitiken
1980 skrev Jonas Widgren (1944-2004) boken "Svensk invandrarpolitik" och 1982 kom den andra upplagan. Widgren var en socialdemokratisk aparatchnik och en av Palmes underhuggare.

På International Centre for Migration Policy Development kan man bland läsa:

"Born in Stockholm (Sweden) in 1944, he graduated from Stockholm University in 1967 (B.A. in philosophy). He then held various posts in the Swedish Ministries of Interior and Labour, among others as Secretary General (1971-1974) of the parliamentary Commission, which prepared the new Swedish policy of multiculturalism and as Director (1978-1982) of the immigration policy division of the Ministry of Labour. In 1982, the late Prime Minister Olof Palme appointed him Secretary of State at the Ministry of Labour, responsible for immigration to Sweden and for equality between women and men. As deputy to former Minister Anita Gradin he held this position until early 1987. [...]"

Han ägnade hela sitt yrkesliv åt att driva på det mångkulturella projektet och gjorde sig en karriär på det.

I sin bok (sid 16) nämner han också hur en ny fas i svensk invandringspolitik tog sin början med SOU 1974:69/70:

"Utredningens förslag markerade ett genombrott för idéer som hade börjat bli alltmer spridda sedan början av 1970-talet, nämligen att invandrarnas möjligheter till politiskt inflytande borde förstärkas och att etniska minoriteter borde tillförsäkras betydande kulturella rättigheter, särskilt vad gäller barnens rätt att få undervisning i och på föräldrarnas modersmål. [...]" 

För den som kanske inte har så stora kunskaper om det politiska Sverige på 1970-talet så måste två ord nämnas som är centrala för hela epoken: Olof Palme. Idag odlas helgonmyten kring Olof Palme flitigt i böcker och filmer och på grund av mordet har det aldrig uppstått någon riktig debatt om hans politiska gärning. Det tjänar också vår härskarklass på då det knappast skulle återspegla fördelaktigt på dem. 

Ska man göra en lång historia kort så var dock Olof Palme förmodligen den mest machiavelliska statsman Sverige haft i modern tid och total katastrof för nationen. Om Reinfeldt är en katastrof så är han det i egenskap av klåpare och mobbare. Olof Palme var i en helt annan division och hade förmodligen fått Reinfeldt att börja grina om de skulle ha mötts i en debatt.

Olof Palme besatt en kombination av intellekt, retorisk talang och hänsynslöshet som förde honom till makten och förmodligen bidrog till hans fäbless för de röda diktaturerna under kalla kriget. Det var en mentalitet han förstod. Hur djup den relationen egentligen var är fortfarande inte klarlagt. Palmes centrala roll i att mörklägga Geijeraffären råder det dock mindre tvivel om.

Ideologin formuleras
För Palme och socialdemokratin var invandringen ett sätt att säkra sin plats vid makten. En import av vänstersinnad valboskap som i gengäld skulle få sitt uppehälle tryggat utan minsta krav på anpassning. Det blev tydligt i proposition 1975:26 där man formulerade en ny invandringspolitik utifrån slagorden jämlikhet, valfrihet och samverkan. Känns det igen?

"Jämlikhetsmålet innebär ett fortsatt arbete för att invandrarna skall få samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som befolkningen i övrigt. Målet innebär vidare att alla grupper i samhället ska ha likvärdiga möjligheter att bibehålla och utveckla sitt modersmål och att utöva kulturverksamhet. Invandrar- och minoritetspolitiken bör därför syfta till att inom ramen för en intressegemenskap, som omfattar hela det svenska samhället, ge uttryck för en egen språklig och kulturell identitet."

Pratet om att alla ska ha samma skyldigheter och en gemensam intressegemenskap klingar falskt eftersom all anpassning ska ske av svenskarna som ska maka på sig för de nya kulturer som flyttar hit. I praktiken är det också precis vad som skett.

"Valfrihetsmålet innebär att medlemmar av språkliga minoriteter skall kunna välja i vilken grad de vill uppgå en svensk kulturell identitet och i vilken grad de vill bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. [...]"

Här råder knappast något tvivel om att en gemensam intressegemenskap bara var en tom fras och att det aldrig fanns några verkliga planer på integrering värd namnet. 

"Samverkansmålet innebär att en ömsesidig och omfattande samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen. Målet inbegriper ömsesidig tolerans och solidaritet mellan invandrarna och den inhemska befolkningen. Ett förverkligande av samverkansmålet förutsätter bl a att invandrarna ges större möjligheter att aktivt delta i det politiska livet i Sverige, att de ges vidgade möjligheter till kulturell egenverksamhet och att invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas i ökad utsträckning."

Man pratar om ömsesidighet och tolerans men även här är det bara svenskarna som åsyftas. Ingenstans nämns om några konkreta krav på anpassning av invandrarna utan tvärtom är det deras särställning i förhållande till ursprungsbefolkningen som betonas. Det är också intressant att man redan 1975 slog fast det som är dogm inom svensk media och politik snart 40 år senare: invandringens ska skildras positivt, det som med vår tids nyspråk kallas kulturberikning.

I passagerna ovan blir det många upprepningar men det kan inte nog understrykas att den härskande eliten aldrig varit intresserade av integrering. Det är bara något man sagt för att få driva sitt projekt ostört. Det har istället handlat om en omvänd kolonisationspolitik i syfte att säkra deras makt och privilegier. Även om det var Palme och hans hov som startade processen så är det numera en hållning som omfattar hela det politiska etablissemanget.

Vad man visste för 30 år sedan
Avslutningsvis tänkte jag citera ut inledningen till "Svensk invandrarpolitik":

"Det är först på senare år som man i Sverige mera allmänt har blivit medveten om de långtgående effekter som efterkrigstidens invandring har haft och kommer att få för hela samhällsutvecklingen. Den intolerans och de uppslitande konflikter som invandringen kan ge upphov till börjar nu betraktas som en av de stora framtidsfrågorna i många länder i världen. [...]

Sverige är ett mycket svensk land. Bara för 30-40 år sedan var Sverige ett av Europas mest etniskt homogena länder. Det folk som genom århundradena har bott i Sverige har i avsevärt mindre utsträckning än de som bott längre söderut och österut i Europa berörts av folkvandringar och konfrontationer med andra kulturer och människor av annat ursprung.

Den osäkerhet som Sverige och svenskarna ger uttryck för i möte med andra språk och  kulturer kan vara historiskt betingad och präglad av långvarig kulturell isolering. Den kan bero på vår traditionella hemhörighet i en enhetskultur, vars särdrag vi hittills varit oförmögna att uppfatta, eftersom vi inte annat än som krigande och koloniserande makt under tidigare århundraden har fått en chans att se dem i kontrast mot andra folks språk och kulturer. [...] Medan konfrontationer med andra etniska grupper sedan tidernas början har varit vardagsmat för andra folk i Europa har Sverige först nu blivit ett flerkulturellt och mångspråkigt samhälle. Kan Sverige och svenskarna klara den här omställningen?"

Redan 1982 när boken skrevs var en av mångkulturens arkitekter helt på det klara med att invandringen var ett recept på potentiell katastrof. Sedan dess har man bara skruvat upp tempot.

Allra underdånigast,
K