Oj så ängsliga megafonerna börjar bli över SD:s framgångar i opinionen. När DN har "Veckans löp om SD:s siffor" så gluttar de nervöst ut ur sitt elfenbenstorn och försöker konstruera förklaringar som berör massinvandringen så lite som möjligt innan de med en smäll drar igen fönsterluckorna. Att SD dessutom har gått om deras favorit Miljöpartiet verkar svida extra mycket, men vissa plåster ska tas bort med ett ryck.
Man förfasar sig också över att människor i allt högre utsträckning offentligt säger att de är sverigedemokrater. Undertecknad kan förstå att det sänder kalla kårar längs med ryggraden på de flesta journalister. Det vittnar om inte annat om hur kapitalt deras mobbnings- och förtalskampanj har misslyckats.
Batikhäxan i rött tröstar sig med att hon i alla fall inte hört någon säga det direkt till henne ännu (0:50). Det är nog bäst att tant snarast investerar i ett par rejäla hörselkåpor, för det att bara en tidsfråga innan ropen tränger in i genom murarna på elfenbenstornet och utlöser nervösa ticks hos dem alla.
Jenny Nordlander darrar lätt på rösten när hon säger att det verkar bli socialt accepterat att vara sverigedemokrat. Hennes oro (indignation?) är befogad, för när den nationella rörelsen är stark nog att på allvar avslöja myglet och maktmissbruket hos den politiska klassen så är tiden vid köttgrytorna förbi.
Som vanligt kommer en dos av klass- och landsortsföraktet med, det är ju trots allt Stekarvänstern i Stockholm som analyserar. De kan förmodligen inte ens förstå att den typen av hållning bara är kontraproduktiv för deras syften, men det är bara att tacka och ta emot för oss andra som vill få bort dem från makten.
Sammantaget så blir man ändå på gott humör av att se dem våndas. I så många år har det fått ljuga, mobba, mörklägga och förvanska ostraffat. Ingen lögn håller för evigt.
Allra underdånigast,
K
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar