Stora näsduken plockas fram för de ensamkommande barnen i Östero. Med den typ av hårt vinklade journalistisk som utmärkte östblocket under kalla kriget och Sverige idag får man somaliernas dåliga uppförande till att vara den svenska lokalbefolkningens fel. Såklart.
För att behålla förståndet i en tid av massivt ljugande från megafonerna så får man fokusera på komiken i propagandan. Den finns där.
Den politiskt korrekta dramaturgin har sina givna komponenter. Nu när man stämplat lokalbefolkingen som bombkastande banjospelare från Den sista färden så behöver man en hjälte, eller snarare hjältinna. Den vite hetrosexuella mannen är en fiende idag, så då måste protagonisten vara en utomeuropeisk invandrare (helst svart), en homosexuell man eller en ung kvinna. Det måste vara en progressiv person som kan upplysa massan om hur man egentligen ska tycka och göra. Greppen är inte helt olika hur indoktrinering gick till i Sovjetunionen och det är knappast en slump när man betänker journalistkårens ideologiska hemvist.
I det här fallet blev det en mer än lovligt naiv svensk tjej bosatt i Toronto som hörde via riksmedia att saker hänt runt hemmet för ensamkommande…barn. Hon ger sig då med full fart in i det hela med den omedvetet ironiska slutsatsen att det handlar om ”okunskap inför okända saker”. Där har hon nog en poäng.
Vad vet hon om vad som egentligen hänt? Vad vet hon om hur gamla de här killarna är? Vad vet hon om de har något brottsregister före eller efter de kom hit? Vad vet hon om hur afghanska och somaliska män ser på svenska flickor? Vad vet hon om vad som blivit resultatet av sådana ”möten” på andra förläggningar? Kommer vi få en lika stort uppslagen artikel om hon blir misshandlad och våldtagen av sina nya vänner?
Det verkligt komiska är dock bilden på det "ensamkommande barnet".
Skäggväxt (något somalier och eritrianer får relativt sent). Rynkor. Högt hårfäste.
35 år?
Allra underdånigast,
K
SvD, SvD,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar