Erzatspropaganda!

Efter höstens koprolaliska utbrott hos megafonerna i media så har man hittat en ny vinkel, nämligen att tycka synd om sig själv. Den senaste veckan har det varit stort rabalder kring att vissa media- och kulturpersonligheter oftast hemmahörande på den yttersta vänsterkanten har farit illa. Det har har nämligen visat sig att när de öst okväden och hat över sina meningsmotståndare så har de fått samma sak tillbaks. Quelle suprise!

Själva diskussionen är inte särskilt intressant, den totalitära vänstern har alltid varit patologiskt fixerad vid de oförrätter som de har utsatts för och lika patologiskt likgiltig inför dem de åsamkat andra. Det mönstret upprepas nu med ett hulkande martyrskap i TV-soffan medan man helt ignorerar sin egen roll i att driva fram ett allt råare debattklimat.

I slutänden är det bara det senaste försöket att misskreditera Sverigedemokraterna och undergräva fri opinionsbildning genom att fokusera på ett litet antal urspårade kommentarer för att slippa bemöta det stora flödet av saklig kritik i känsliga frågor.

Det känns också uppenbart att man nu försöker hitta nya pejorativ då de gamla tappat sin makt. Rasism och främlingsfientlighet har varit så groteskt missbrukade senaste decennierna att de knappast betyder någonting alls längre. Nu hoppas man på att "hat" och "sexism" ska fungera bättre.

Undertecknad är tveksam till det senare då den radikala feminismen dalat tillsammans med mångkulturen och numera har solkig sekterism över sig. Deras sak har knappast hjälpts av rödvinsintelligensian i Feministiskt Initiativ som nu retar upp andra feminister med sina bisarra förklaringsmodeller.

Däremot kanske anklagelsen om "hat" kan fungera mobiliserande på det mest fåraktiga segmentet av befolkningen, och de är tyvärr rätt många. Man appellerar till en grumlig känslomässig reaktion och försöker kombinera det med kvinnligt offerskap. Samtidigt är megafonerna som vanligt sina egna värsta fiender när man fortsätter med rabiata utfall (Irving, Jerlerup/Ernst, Magnusson, Bjurwald etc) och direkt påminner om att hatkulturen lever och frodas även i finsalongerna. Sammantaget ges intrycket av ett billigt substitut som ska försöka piska upp antipatier hos massorna men som knappast kan förväntas ha någon längre hållbarhet.

Att Sverigedemokraterna till synes obekymrat firar sitt 25-årsjubileum och talar om att bli tredje största parti bidrar också att ta udden ur drevet. Man nekar megafonerna problemformuleringsprivilegiet och fortsätter som vanligt. Det borde vi alla göra.

Allra underdånigast.
K

DN, DN, SR, Dagen,