Som man ropar får man svar

Radikalfeministen Maria Sveland som gjort sig känd för sitt hat mot alla som tycker annorlunda fick hat tillbaks i form av ett mordhot. Då var det inte kul längre. Metamorfosen från vildsint amazon till hulkande offer var ett faktum och DN Kultur rycker pliktskyldigt ut för ett snyftreportage lagom till lanseringen av hennes nya bok.

Nu har hon således skrivit en bok om hur jobbigt det är, hur synd det är om henne och hur dumma alla är som hatar, minus henne själv förstås. För som brukligt är hos den privilegierade kulturvänstern så har man en måttstock för sig själv och annan för resten av världen.

Undertecknad borde förstås skriva något om hur hemskt det är att hon blev mordhotad, hur oacceptabelt det är att man inte kan framföra sin åsikt utan att få ovett tillbaks och så vidare. Men Maria Sveland och hennes gelikar är de som har skapat det här samhällsklimatet. De har via sina kultursidor, tankesmedjor, institutioner och lobbyorganisationer systematiskt förföljt oliktänkande i decennier. Deras offer har ofta fått betala ett långt högre pris än ett otäckt brev på dörrmattan. Det hat som propagandisterna nu möts av är deras egen draksådd som mognat till skörd.

Det finns inget att försvara i mordhot och andra trakasserier, men heller ingen anledning att spela efter deras dubbla måttstockar. De har allt för länge förutsatt att deras meningsmotståndare alltid ska följa regelboken och att de själva aldrig behöver göra det. Kulturvänsterns argumentationsteknik bygger på att vara rå, vulgär och illvillig.

Vill de ha en anständig ton i det offentliga samtalet är det bara att anslå den själva så kommer och responsen bli därefter. Innan dess göder deras skenhelighet och självömkan bara mer förakt.

Allra underdånigast,

K

DN,