En igengrodd ankdamm

Änglagård 3 ligger etta på biotoppen. Hur obegripligt det än är för undertecknad att någon ens ville se den första filmen och än mindre den tredje så ger det viss information om vår samtid. 

Det visar var den intellektuella och kulturella ribban ligger hos en stor del av befolkningen. Det förklarar dokusåpornas framgång, varför vissa tar DN-kultur och Aftonbladets kultursida (!) på allvar och hur socialdemokratin i ett halvsekel kunde gå till val på mantrat "vård, skola, omsorg" utan att någonsin leverera på löftet och ändå vinna. Åtminstone halva befolkningen är obotliga dumskallar.

Men det som är en deprimerande insikt för oss andra och i förlängningen ett argument mot den allmänna rösträtten är lyckligtvis en kassako för Collin Nutley och Helena Bergström. Man får väl glädja sig åt det lilla?

När man ändå botaniserar i vårt kulturlandskap så kommer den uppseglade fejden mellan Ranelid och Englund naturligt upp. Inte för att den är intressant eller relevant för någon annan än de två utan för komiken. Säga vad man vill om Ranelid, men hans storhetsvansinne är i alla fall underhållande:

"– Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien? 

[...]

– Jag ska ägna mycket tid av mitt liv åt att se till att han får äta upp det här, säger Ranelid till Aftonbladet."

I de flesta andra länder skulle det vara byfånevarning på ett sådant uttalande, men här han man nog komma undan med det just för att Kultursverige är en sådan ankdamm. Han är så färgstark att det lyser upp resten av dilettanterna.

Tillägg: Vid en andra genomläsning så förfaller bloggposten ovan väl frän i anslaget, men den får stå kvar som den är.

AB, AB 
SvD, GP