Vad är det för fel på svensk film?

För en tid sedan nappade jag på ett erbjudande att bredda mitt kanalutbud. Jag var mest ute efter dokumentärkanalerna men i paketet ingick även SF-kanalen.

När jag läste Mårten Blomkvists syrliga recension av den svenska actionfilmen "Gränsen" vilken han beskriver som "'Rambo' möter adventskalendern" så  blev jag påmind om vilken märklig företeelse svensk film är.

Jag har aldrig hyst någon större beundran för svensk film. Jag har uppfattat den som småborgerlig, självupptagen och med några få undantag talanglös. Dess fundament tycks vara skildringar av medelklassäktenskap i förfall, polisfilmer som är bonniga karikatyrer i jämförelse med sina brittiska och amerikanska motsvarigheter och komedier som är så usla att de borde klassas som brott mot mänskligheten.

Ska man lyfta fram något positivt så är det att man under en period lyckades att göra hygglig barnfilm, men det berodde i stor utsträckning på att man hade Astrid Lindgrens böcker att utgå från.

När jag fick SF-kanalen tänkte jag att jag ska ge svensk film chansen igen. Det kan ju vara bra att ompröva sina förutfattade meningar då och då.

Efter att ha lidit mig igenom ett antal svenska filmer så är jag nu mer förhärdad än någonsin i mitt förakt gentemot den delen av kultursektorn. Dessutom har några till fallit av sina piedestaler så som Roy Andersson och Hasse Alfredsson vilka jag i min enfald trodde var bra för att alla sa det. Collin Nutley har jag skrivit om tidigare.

En prisgala var tionde år skulle kunna räcka, mest för att avtacka de som gått i pension eller säga något snällt om de som dött. I övrigt vill jag ha mina skattepengar tillbaka.*

* Ja, jag vet att Gränsen inte fick något filmstöd, det är de som fick jag syftar på.

Rörande filmen Gränsen ska det i rättvisans namn påpekas att den fick något bättre betyg av GP och SvD.

En igengrodd ankdamm

Änglagård 3 ligger etta på biotoppen. Hur obegripligt det än är för undertecknad att någon ens ville se den första filmen och än mindre den tredje så ger det viss information om vår samtid. 

Det visar var den intellektuella och kulturella ribban ligger hos en stor del av befolkningen. Det förklarar dokusåpornas framgång, varför vissa tar DN-kultur och Aftonbladets kultursida (!) på allvar och hur socialdemokratin i ett halvsekel kunde gå till val på mantrat "vård, skola, omsorg" utan att någonsin leverera på löftet och ändå vinna. Åtminstone halva befolkningen är obotliga dumskallar.

Men det som är en deprimerande insikt för oss andra och i förlängningen ett argument mot den allmänna rösträtten är lyckligtvis en kassako för Collin Nutley och Helena Bergström. Man får väl glädja sig åt det lilla?

När man ändå botaniserar i vårt kulturlandskap så kommer den uppseglade fejden mellan Ranelid och Englund naturligt upp. Inte för att den är intressant eller relevant för någon annan än de två utan för komiken. Säga vad man vill om Ranelid, men hans storhetsvansinne är i alla fall underhållande:

"– Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien? 

[...]

– Jag ska ägna mycket tid av mitt liv åt att se till att han får äta upp det här, säger Ranelid till Aftonbladet."

I de flesta andra länder skulle det vara byfånevarning på ett sådant uttalande, men här han man nog komma undan med det just för att Kultursverige är en sådan ankdamm. Han är så färgstark att det lyser upp resten av dilettanterna.

Tillägg: Vid en andra genomläsning så förfaller bloggposten ovan väl frän i anslaget, men den får stå kvar som den är.

AB, AB 
SvD, GP