En motvillig eloge till Bildt

Jag är inte någon av Carl Bildts varmaste anhängare, mycket på grund av hans i mitt tycke irrationella motvilja mot Ryssland och hans än mer irrationella välvilja mot Turkiet. Det i kombination med den gnagande misstanken att utrikespolitiken vägleds av vad som är bra för Carl Bildt och inte för Sverige gör att jag kommer dra en suck av lättnad den dagen han lämnar sitt regeringsuppdrag för en lysande karriär som provsmakare på sin frus glassfabrik.

Men rätt ska vara rätt. Bildt har tydligen en viss integritet och det skaver mot den amerikanska statsapparatens självgodhet. Man vill kunna snärja eller hunsa omvärlden efter behag. Tonen i den amerikanska diplomatpost jag läst eller läst andras beskrivningar av vittnar om en nedlåtande imperiementalitet gentemot resten av världen. Det är knappast någon överraskning om man kan något om amerikansk historia men det är synd att ränderna aldrig går ur.

På samma satt som Rom betraktade alla andra kulturer som per definition barbariska så är det en hädelse för amerikanerna att utlänningar skulle kunna vara lika dugliga som dem, än mindre jämbördiga. I det ljuset blir Bildt något av ett irritationsmoment för dem. En intressant detalj är att de inte verkar lika besvärande av Reinfeldt. Han kanske är mer lätthanterad.

Trots att Bild delar USA:s reflexmässiga russofobi och deras machiavelliska strävan att få in Turkiet i EU så är breven hem behäftade med goda råd och varningsflaggor om hur man ska förhålla sig till den besvärlige adelsmannen.

Det är en liten tröst efter ett decennium där Sverige varit en politiskt holla back girl åt USA.

Aftonbladet Aftonladet
SVD
DN
GP
SvD