Den förtvinade rosen

När skandalerna kring Juholt tog sin början var undertecknad rätt så skadeglad. Det är ingen vacker egenskap, men efter decennier av tilltagande maktmissbruk och vanstyre så ville jag inte ha tillbaks dem vid makten. Det vill jag fortfarande inte, men på sjätte året med borgerligt styre så har de visat sig vara lika illa för landet och värre när det gäller massinvandringen än vad Socialdemokraterna var.

Fasen som följde var en morbid fascination inför hur långt förfallet gått inom socialdemokratin. När de inte längre kunde luta sig mot statsapparatens resurser så visade det sig vara en synnerligen talanglös skara som tog över efter Göran Persson.

Det är något han själv har bär ett stort ansvar för då hans ledarstil kännetecknades allt mer av en gammaldags husbonde och inte en demokratiskt ledare. Draksådden sattes i och för sig redan av Olof Palme som förmodligen är den mest katastrofala ledare Sverige haft i senmodern tid, men när Mona Sahlin tog över efter Göran Persson rådde inte längre något tvivel om hur förtvinad rosen var.

Socialdemokratins toppskikt visade sig bestå av intrigerande maktmänniskor med flexibel etik, särskilt när det gällde hur man berikade sig själv på skattebetalarnas bekostnad. Ingen ska inbilla sig att Håkan Juholt är unik med sitt fifflande. Han är förmodligen inte ens värst. Han måste däremot ha skaffat sig mäktiga och hänsynslösa fiender inom det egna partiet med tanke på hur de hängt ut honom.

Det vore för övrigt ett lika stort självbedrägeri att tro att den här makt- och fiffelkulturen är unik för socialdemokratin.

Floskelgeneratorn Annie Lööfs trixande med boendetraktamenten, skenheliga Rosanna Dinamarcas flygande på skattebetalarnas bekostnad och Göran Hägglund som påstår sig företräda det kristna alternativet i svensk politik men omger sig med medarbetare som mobbar kritiker inom partiet är bara några exempel. Att Fredrik Reinfeldt svägerska Therese Reinfeldt getts anställning i regeringskansliet med ansvar för rekrytering av styrelseledamöter till statliga bolag är ett annat.

Att gå in på hur den borgliga regeringen har slumpat bort allmän egendom och samhällsfunktioner för mångmiljardbelopp till privata intressen skulle bli en helt egen bloggpost. Den som vill kan googla på Maud Olofsson och PEAB eller vad f d handelsministern Maria Borelius' bror Henrik Borelius och tillika VD för Attendo Care har för koppling till regeringen.

Det är inte bara rosen som håller på att vissna, det är hela trädgården. För dagen är det dock Håkan Juholts vandring till schavotten som är i blickfånget.

Den sista tiden blev Juholts fadäser och intrigerandet mot honom i det egna partiet mest olustigt att bevittna. Det var som att befinna sig på en middag där värden super sig tokfull och värdinnan högljutt meddelar att hon tänker ta ut skilsmässa. Inte ens en bilsemester till Minsk kan lappa ihop det förhållandet.

Att socialdemokratin ändå ligger på 25% i opinionsmätningarna belyser inte förfallet, det visar på vilken oreflektivt lojal väljarkår de trots allt har kvar. Som någon syrligt uttryckte saken i ett kommentarsfält, det finns ett stort antal svenskar som skulle rösta på Socialdemokraterna även om de hade en häst som partiledare.

Det är osannolikt att socialdemokratin kan vända det här i triumf när man ser vilka som det spekuleras kring som efterträdare. Det är inte ens troligt att de långsiktigt kan bryta nedgången, möjligtvis fördröja den.

I ett sådant politiskt landskap blir Sverigedemokraternas roll som det enda verkliga oppositionspartiet allt viktigare. Alternativen är för chanserade eller för medskyldiga till problemen i samhället för att på något realistiskt sätt kunna vara en del av lösningen.

Allra underdånigast,
K

Tidigare skrivet om Juholt: Kan en skorrande apparatjik rädda (s)?

DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN
GP, GP, GP, GP, GP, GD, Arbetarbladet, Arbetarbladet, Arbetarbladet (ledare), Arbetarbladet,
Trelleborgs Allehanda, SMP,
AB, AB, HD,
Socialdemokraterna, Socialdemokraterna,