För en tid sedan nappade jag på ett erbjudande att bredda mitt kanalutbud. Jag var mest ute efter dokumentärkanalerna men i paketet ingick även SF-kanalen.
När jag läste Mårten Blomkvists syrliga recension av den svenska actionfilmen "Gränsen" vilken han beskriver som "'Rambo' möter adventskalendern" så blev jag påmind om vilken märklig företeelse svensk film är.
Jag har aldrig hyst någon större beundran för svensk film. Jag har uppfattat den som småborgerlig, självupptagen och med några få undantag talanglös. Dess fundament tycks vara skildringar av medelklassäktenskap i förfall, polisfilmer som är bonniga karikatyrer i jämförelse med sina brittiska och amerikanska motsvarigheter och komedier som är så usla att de borde klassas som brott mot mänskligheten.
Ska man lyfta fram något positivt så är det att man under en period lyckades att göra hygglig barnfilm, men det berodde i stor utsträckning på att man hade Astrid Lindgrens böcker att utgå från.
När jag fick SF-kanalen tänkte jag att jag ska ge svensk film chansen igen. Det kan ju vara bra att ompröva sina förutfattade meningar då och då.
Efter att ha lidit mig igenom ett antal svenska filmer så är jag nu mer förhärdad än någonsin i mitt förakt gentemot den delen av kultursektorn. Dessutom har några till fallit av sina piedestaler så som Roy Andersson och Hasse Alfredsson vilka jag i min enfald trodde var bra för att alla sa det. Collin Nutley har jag skrivit om tidigare.
En prisgala var tionde år skulle kunna räcka, mest för att avtacka de som gått i pension eller säga något snällt om de som dött. I övrigt vill jag ha mina skattepengar tillbaka.*
* Ja, jag vet att Gränsen inte fick något filmstöd, det är de som fick jag syftar på.
Rörande filmen Gränsen ska det i rättvisans namn påpekas att den fick något bättre betyg av GP och SvD.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar