En allt mer rabiat sekt

På sistone har Centern tagit tätpositionen i ideologisk dårskap hos Sjuklövern med utspel om månggifte, fri invandring och slopad arvsrätt med mera. Ska man utgå från opinionsmätningarna som följt sedan dess var idéprogrammet något av en PR-mässig självmordsbombning som programgruppen utförde mot sitt eget parti. I rättvisans namn ska dock påpekas att de andra etablissemangspartierna är hack i häl på Centern men tyvärr utan samma prospekt att åka ur riksdagen.

Senast ut är Socialdemokraterna där förslag har lagts att skrota ministerposten för integration om man vinner valet. När allt man har företagit sig rörande invandringen har blivit ett katastrofalt misslyckande (som vi bara sett början på) så är reaktionen manisk förnekelse. Vägrar man kännas vid problemen så finns de inte.  

”Integrationspolitikens främsta brist är föreställningen om att det skulle finnas olika homogena grupper - etniciteter - i samhället som skiljer sig från varandra”

I decennier har man hyllat "mångfalden" och hur olikheterna berikar oss. Nu förnekar man att de ens existerar. Man tar det till och med ett steg längre, man förnekar att det ens finns etniciteter. Det är som att förneka att det finns olika länder eller olika språk.

Det är ännu ett exempel på en företeelse som blir allt vanligare hos etablissemanget. I den revolutionära ivern att störta det beständiga i gruset och ersätta det med sin sociala ingenjörskonst, sin nya ras- och genuspolitik så har man självradikaliserats bortom det absurdas gräns. Övertygelsen har blivit fanatism, fanatismen har blivit psykos. I dagsläget har all sans och vett fördrivits och istället framträder den rabiata sekten och då har vi ändå en bit kvar till vägs ände.

Man rasar mot böcker om vedhuggning, vill sätta demokratin ur spel när människor "röstar fel"*, kräver censur och hetsar mot alla som vågar ifrågasätta och så vidare och så vidare.

Listan kan inte bara göras lång, den kan göras närmast oändlig.

Man (Hen?) föser oss mot ett kulturmarxistiskt Jonestown. Skillnaden är från att de inte har någon som helst avsikt att svinga giftbägaren själva. De tänker istället plundra landet på rikedomar till sig själva och sina klientgrupper medan de avmätt twittrar från tryggheten i Stockholms innerstad. Att se oss andra duka under så utstuderat som möjligt anser de bara vara de progressivas privilegium.

Samtidigt växer Sverigedemokraterna i opinionsundersökningarna. Det är förmodligen för lite för sent, men våra styrande känner sig hotade och blottar sin sanna natur. För en totalitär motståndare så spelar graden av kätteri ingen roll, ursinnet är alltid lika besinningslöst.

För den initierade betraktaren är den enda som förvånar hur zombieaktig en stor del av det svenska folket är. Sanningen är i dagsläget uppenbar för alla. Är vi verkligen ett folk utan självbevarelsedrift? Hur kan man annars förklara att vi låter oss ledas till avgrunden av en samling skränande dårar?

Allra underdånigast,
K

* Det är ingen överraskning att det är Jasenko Selimovic som står bakom förslaget. Han har alltid varit en otäck typ. 

PK-ideologiernas oundvikliga inbördeskrig

Svenska kyrkan är ett bra exempel på utvecklingen inom vårt progressiva etablissemang. Den svenska kyrkans nomenklatura har under de senaste decennierna gjort våld på så mycket av den kristna läran att den inte bara är avkristnad till allt utom namnet utan i väsentliga avseenden också är antikristlig.

Idag är svenska kyrkan som organisation och samhällsfenomen inget annat än en vitkalkad grav. Med det sagt bör också påpekas att det i olika församlingar finns kristna som håller fast vid tron och försöker rädda det som räddas kan.

I ljuset av kyrkans förfall är det inte så märkligt att man anställer en imam som ska sprida budskapet för den religion som i snart 1400 år systematiskt har utrotat, terroriserat och förslavat alla icke-muslimer som kommit i dess väg och vägrat konvertera. Religionsförföljelsen av kristna i Pakistan, Egypten, Indonesien och Sudan är något som pågår än idag men svenska kyrkans ledning kan inte ens uppbåda ett avståndstagande mot det, än mindre verkligt engagemang för sina lidande bröder och systrar världen över.

Det intressanta i den uppkomna situationen är hur kulterna som tagit makten i kyrkan är på kollisionskurs med varandra. Feministerna och HBT-rörelsen börjar med fog känna sig hotade av islamiseringen.

Det ska bli intressant att se hur kyrkans ledning hanterar detta. Vilken falang ska man satsa på när det ställs på sin spets? Den lilla men högljudda falangen som håller fast vid sina kulturmarxistiska trossatser eller den växande islamofila delen av kyrkan?

Eller kommer man försöka bygga upp någon apartheidliknande samexistens inom kyrkans ram med prideparad ena dagen och bönutrop nästa där man uppmanar till stening av pridedeltagarna? Det är givetvis dömt att misslyckas, men det hindrar ju inte kretinerna i toppen från att försöka ändå.

Vid en maktkamp mellan islamisterna och feminist/HBT-falangen så är den senare den givna förloraren. De har i decennier inbillat sig att den vite heterosexuelle mannen är deras fiende, trots att det är just dem de kan tacka för allt från rösträtt till p-piller.

När de ställs inför det konformistiska ursinne som ryms inom Islam och MENA-kulturen så kommer de med nostalgi dra sig till minnes dagarna när de bara hade Åke Green att reta upp sig på.

Sagan om den lyckliga regnbågsgården

SvD