PK-ideologiernas oundvikliga inbördeskrig

Svenska kyrkan är ett bra exempel på utvecklingen inom vårt progressiva etablissemang. Den svenska kyrkans nomenklatura har under de senaste decennierna gjort våld på så mycket av den kristna läran att den inte bara är avkristnad till allt utom namnet utan i väsentliga avseenden också är antikristlig.

Idag är svenska kyrkan som organisation och samhällsfenomen inget annat än en vitkalkad grav. Med det sagt bör också påpekas att det i olika församlingar finns kristna som håller fast vid tron och försöker rädda det som räddas kan.

I ljuset av kyrkans förfall är det inte så märkligt att man anställer en imam som ska sprida budskapet för den religion som i snart 1400 år systematiskt har utrotat, terroriserat och förslavat alla icke-muslimer som kommit i dess väg och vägrat konvertera. Religionsförföljelsen av kristna i Pakistan, Egypten, Indonesien och Sudan är något som pågår än idag men svenska kyrkans ledning kan inte ens uppbåda ett avståndstagande mot det, än mindre verkligt engagemang för sina lidande bröder och systrar världen över.

Det intressanta i den uppkomna situationen är hur kulterna som tagit makten i kyrkan är på kollisionskurs med varandra. Feministerna och HBT-rörelsen börjar med fog känna sig hotade av islamiseringen.

Det ska bli intressant att se hur kyrkans ledning hanterar detta. Vilken falang ska man satsa på när det ställs på sin spets? Den lilla men högljudda falangen som håller fast vid sina kulturmarxistiska trossatser eller den växande islamofila delen av kyrkan?

Eller kommer man försöka bygga upp någon apartheidliknande samexistens inom kyrkans ram med prideparad ena dagen och bönutrop nästa där man uppmanar till stening av pridedeltagarna? Det är givetvis dömt att misslyckas, men det hindrar ju inte kretinerna i toppen från att försöka ändå.

Vid en maktkamp mellan islamisterna och feminist/HBT-falangen så är den senare den givna förloraren. De har i decennier inbillat sig att den vite heterosexuelle mannen är deras fiende, trots att det är just dem de kan tacka för allt från rösträtt till p-piller.

När de ställs inför det konformistiska ursinne som ryms inom Islam och MENA-kulturen så kommer de med nostalgi dra sig till minnes dagarna när de bara hade Åke Green att reta upp sig på.

Sagan om den lyckliga regnbågsgården

SvD