Om Boston varit Stockholm

Knappt har röken hunnit skingrats efter terrordåden i Boston innan nästa islamistiska komplott för att urskillningslöst mördande har avslöjats. Den här gången är det i Toronto i Kanada. 

Fler islamistiska terrordåd kommer att följa, där såväl som här. Så länge den storskaliga muslimska kolonisationen av västvärlden tillåts fortgå så kanar vi oundvikligen närmare avgrunden och ett nytt religionskrig. Bara en oförbätterlig idiot kan undgå att se denna utveckling. Om man ska utgå från opinionsundersökningarna rör det sig om mellan 80-90% av den svenska befolkningen. Det kommer således att bli värre innan det blir bättre. 

Om man lämnar den svenska nationens annalkande undergång därhän och istället funderar på hur den kan te sig initialt så tillhandahåller terrordåden i Boston intressant jämförelsematerial. 

Två islamister dödar tre och skadar 185 människor med två hemmagjorda bomber. I dramat under de följande dagarna som så dödas ytterligare en polis och en annan skottskadas svårt. 

Det amerikanska samhällets respons inkluderar en räddningsinsats på över 100 ambulanser och flera sjukhus vid bombdådet. Luftrummet över Boston stängs tillfälligt, lokal- och mobiltelefontrafik stoppas och i den efterföljande jakten deltar över 9000 poliser och militärer. Det är inget djärvt antagande att USA:s tyngsta underrättelseresurser också deltog i arbetet. 

Bilder släpps på de tjetjenska islamisterna och cirka en miljon Bostonbor uppmanas att låsa in sig i sina hem under jaktens slutskede. 

Stockholm Marathon

Vad hade vi kunnat vänta om terrordåden utförts under Stockholm Marathon som äger rum den första juni? Med den profil som framkommit på terroristerna så finns det hundratals, kanske tusentals liknande unga män bara i Stockholmsförorterna. Med tanke på den jihadturism som går till Syrien och Irak så lär jihadister som återvänder därifrån vara ännu farligare än nybörjarna i Boston.

Skulle exakt samma scenario utspelas i Stockholm så har vi bara tjugo ambulanser tillgängliga. Sjukhusen i regionen är så nedbantade och vanskötta av politisk klåfingrighet och maktfullkomliga aparatchniks att man kan ifrågasätta om de har någon överkapacitet alls att ta av vid en sådan här händelse. 

Vidare har inte dagens genomsnittlige medelklassvensken i Stockholm, hädanefter kallad Svenne Banan, någon vana av att rycka in vid katastrofer eller ens någon vilja till att hjälpa till. Senaste exemplet var när en polis tragiskt omkom sedan han hamnat under sin fyrhjuling och gått genom isen vid Stockholms ström. Enligt vad som gick att utläsa av medierapporteringen var det en eller två utöver tillskyndande poliser som aktivt försökte hjälpa honom medan andra skridskoåkare höll sig på säkert avstånd och tittade på.

Även vid självmordsbombningen i Stockholm 2010 var det många som var mer intresserade av filma med sina mobiler än att se om någon behövde hjälp.

Efter tsunamin 2004 lades av uppenbara skäl stort fokus på att rapportera kring dem som gjorde heroiska insatser för att hjälpa andra. Samtidigt går det inte att förneka att ett bedrövligt stort antal svenskar som överlevde flodvägen helt enkelt satte sig på sina arslen. Man vägrade hjälpa till med räddningsarbetet och väntade på att någon annan skulle mata dem, klä dem, torka dem i arslet och sedan flyga hem dem.

Detonerar bomber under Stockholm Marathon så är det bara att räkna med att Svenne Banan därför kommer att springa därifrån för att filma på håll med sin nya smartphone så han har något fränt att lägga upp på sin Facebooksida. Jag hoppas innerligt att jag har fel här, men det tror jag inte.

De som skulle kunna ge första hjälpen på plats kommer inte att kunna eller att vilja och räddningspersonalen kommer att vara hopplöst underbemannade i förhållande till uppgiften de ska lösa.

Kontentan är att att dödstalen kommer att bli högre här. De kommer förmodligen att bli betydligt högre då skadade kommer att avlida innan de kan få rätt vård.

Eftersom det svenska systemet präglas av feghet, flathet och ideologiskt betingad inkompetens kan vi glömma sådana drastiska åtgärder som stängt luftrum och mobiltelefontrafik. Det kommer att möjliggöra att fler bomber sprängs om de är fjärrutlösta. Kanske kommer man att stoppa lokaltrafiken. Man får hoppas att det finns rutiner för ett sådant här scenario och att ansvariga personer vet i vilket källararkiv man förvarar dem samt vem som har nyckeln dit.

Rörande jakten på terroristerna så är det tveksamt om användbara signalement på gärningsmännen kommer ut tillräckligt snabbt eller ens alls. Media är som bekant mer intresserat av skydda sina egna ismer än korrekt rapportering. Vaga beskrivningar om färger på kläder, pixlade övervakningsbilder och svamlande krönikörer duger inget till, men förhoppningsvis kommer alternativmedia såsom Avpixlat, Fria Tider och Flashback fungera som civilförsvar då.

I Sverige finns ungefär 20 000 poliser. Även om de sätter in allt de kan skrapa ihop så kommer det bara bli en bråkdel av den amerikanska insatsen. Det kommer att ge terroristerna betydligt mer manöverutrymme att undkomma eller utföra nya terrordåd. Polisen har förvisso rätt att begära handräckning från militären, men frågan är vilken kapacitet de har i dagsläget? Med en sådan statsminister som Reinfeldt är det också tveksamt om det kommer att finnas någon politiskt stöd för det.

Vid en eldstrid med polisen så kommer polisen att vinna till slut, men förmodligen med betydligt högre förluster än i USA. Möjligtvis kan insatsstyrkan få en snabbt avgörande om de är först på plats och kan utnyttja sina taktiska kunskaper fullt ut. Rör det sig däremot om stridsvana jihadister från Syrien så är risken stor att även insatsstyrkan kommer att ha en riktigt dålig dag på jobbet.

Rörande det svenska scenariot tillkommer också att terroristerna kommer att få skydd bara de tar sig in i de snabbt expanderande muslimska enklaverna i Stockholms förorter. I värsta fall blir det inte ett isolerat terrordåd utan början på ett lågintensivt inbördeskrig.

Skulle någon jihadist tas till fånga så kommer politrukerna i media och blodsugarna i kränkt- och rättighetsindustrin göra sitt bästa för att blanda bort korten under efterspelet. Minns bara hur kulturvänstern ömkat med jihadisten Mehdi Ghezali. Man kommer att förringa det inträffade, prata om islamofobi och framställa terroristerna som de verkliga offren.

Förr eller senare kommer en punkt när lögnerna och censuren inte förslår längre, när till och med Svenne Banan förstår att det handlar om överlevnad. Frågan är hur mycket blod som måste flyta innan dess och om vi förmår vända utvecklingen när det väl har gått så långt?

Allra underdånigast,

K

DN