Karima Rice är inte VD för Aman Care

När etablissemanget ska duka upp en solskenshistoria på temat invandring brukar undertecknad ana uglor i mossen. Inte så att man önskar att det inte ska vara sant, tvärtom, men sedan Refat el Sayed och framåt så vet man av krass erfarenhet att framgångssagorna brukar gå i kras under spektakulära former strax därefter.

I DN skriver man idag om Karima Tice som ska vara VD for Aman Care och på tre år ha vänt ett konkursmässigt företag till en framgångssaga, även om de ännu inte gjort någon vinst. I företagssammanhang brukar det vara lite av en varningssignal att inte gå med vinst, men det som framstår som ännu märkligare är att Karima Tice inte alls är VD för Aman Care. VD är istället en Nasra Abdi Botan. Tice är förvisso styrelseledamot men man undrar varför DN inte kontrollerat en så pass grundläggande uppgift?

Det finns inga räkenskaper rapporterad för 2010 men under perioden 2007-2009 så är räkenskaperna minst sagt svajiga. Med tanke på att det är en bransch som finansieras av skattemedel och inte är konjunkturberoende på samma sätt som andra branscher så borde det inte vara någon omöjlighet att få verksamheten att gå runt.

Som avslutning på den här bloggposten noteras att politiker och journalister verkar mycket mer angelägna om att framhäva deras invandrarprofil än vad de själva är på sin svenska och engelska hemsida.

Undertecknad ska se om det går att gräva fram något mer i den här historien.

Allra underdånigast,
K

Digitala spottloskor

Jag börjar i fel ände när det gäller avslöjandet om Bildt och Billgrens försök att bromsa den irakiska massinvandringen till Sverige, nämligen med "Twitterstormen" som SvD rapporterar om. Man märker direkt att de varit ganska selektiva med vilka som anses storma och om vad. 

Man tar upp samma pk-megafoner som alltid, Lena Sundström, Yvonne Ruwaida samt en del andra med samma åsikter men som ingen hade en aning om att de fanns förrän de blev citerade i den aktuella artikeln. 

Jag ställer mig inte bara skeptisk till urvalet där intellektuella bromsspår som Lena Sundström och Ilona Szatmari Waldau (vänsterpartistiskt kommunalråd i Uppsala) lyfts fram. Jag ställer mig skeptiskt till att man baserar en artikel på vad som twittras.

Twitter är det offentliga samtalets motsvarighet till toalettklotter. Det är till för människor som inte klarar att skriva mer än en mening eller två åt gången och har sina själsfränder i dem som inte klarar att läsa mer. Än värre är de som tror att de rutinmässigt kan förmedla något viktigt på det viset.

Nu ska ingen tro att jag har något emot det kortfattade och kärnfulla. Tvärtom. Att vara lakonisk är en försummad konstform, i synnerhet i en tid av massivt pladder som denna. 

Det är också där min stora invändning mot twittrandet ligger. Det blir bara ytterligare en digital bullermatta utan innehåll. Det är ytterst få i Sverige som behärskar konsten är uttrycka något relevant på en eller två meningar, särskilt när det rör komplicerade frågor. Det blir i bästa fall en slogan. Ett sätt att posera utan att avkrävas en förklaring av eller ens en motivering för det man tycker. Det finns också gott om exempel på hur det blir ett verktyg för de korkade och illvilliga att mobba dem de ogillar, så som man gjort mot Marcus Birro. 

I ljuset av det så förstår jag att maktens megafoner har tagit Twitter till sina hjärtan. 

Läs gärna Politiskt inkorrekt och Snaphanen som tar upp avslöjandet om Bildt och Billström.

Tillägg 1: Läs även Oskoreis klarsynta och vassa bloggpost i ämnet. 

Tillägg 2: Mitt andra inlägg i ämnet, Blåkullavänstern på krigsstigen.

SvD

Taliban söker fru

Med den sanslösa logik som bara politiskt korrekt nyhetsförmedling kan uppvisa så rapporterar DN att "Kärleksinvandring till Sverige ökar".

År 2006 var det enligt artikeln 17322 personer som fick uppehållstillstånd för nyetablerad anknytning. Förra året var det 22534 personer. "Svenskar" som träffat kärleken utomlands gjorde det företrädesvis i Irak, Somalia och Thailand. Bara den sista kan antas innefatta svenskar, om man nu kan förmå sig att utsträcka det romantiska skimret till att omfatta det neokoloniala tilltaget att hämta en fru i tredje världen. Men högt upp på listan hittar vi även andra kärleksnästen som Iran, Kosovo och Serbien. Hubba hubba!

Det som groteskt kallas för kärleksinvandring är bara en av varianterna på människosmuggling i den enorma organiserade brottslighet som göder sig på de svenska skattebetalarnas bekostnad. Man skickar hit ett ankare som får uppehållstillstånd och sedan tar man hit släkten eller andra hugade spekulanter som kan betala för sig.

Mer romantiskt än så är det inte.