En butik i Svenstavik har börjat tvinga snattare att bära en skylt där det står "Jag är en tjuv". Det här faller inte riksdagsledamot Caroline Szyber i smaken som menar det är rättsväsendets ansvar att döma ut påföljder för brott.
På ett principiellt plan har hon givetvis rätt. Det är rättsväsendet som ska sköta om det. Problemet är att rättsväsendet i praktiken inte fungerar. Decennier av flum, skevt fokus på brottslingarnas rättigheter och politiskt vanstyre har visat sitt tydliga resultat i skenande brottslighet.
Att det bildas medborgargarden och att butiksägare hänger på snattare skamskyltar är inte problemet, det är symptomen på problemet.
Vill rättsväsendet inte ha konkurrens av privat rättvisa måste de med politikernas stöd åter få mandat att återta initiativet mot brottsligheten. Att som Szyber sitta i sitt elfenbenstorn och rynka på näsan åt konsekvenserna av den politik hon och de andra i etablissemanget drivit igenom klingar falsk. Som vanligt vill makthavarna ha ett folk av passiva offer.
Hon borde istället ta människors desperation på allvar och komma med förslag på hur rättsväsendet och samhället ska få brottsligheten på defensiven, istället för att moralisera över brottsoffrens reaktioner på sin utsatthet.
Tillägg: I bloggposten ovan påstås det missvisande att Dollarstore skulle tvinga snattarna att bära skylten. Det var slarvigt av mig stämmer givetvis inte. Snattarna får istället välja att betala den administrativa avgiften som snatteriet orsakar på 1500 kr eller arbeta av den genom att en helg dra in kundvagnar. Det är i det senare fallet som de får bära skylten. Snattaren väljer alltså själv hur han/hon vill gottgöra sitt brott.
Skånskan, SVT, SR
Visar inlägg med etikett Rättsväsende. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rättsväsende. Visa alla inlägg
onsdag 16 februari 2011
lördag 12 februari 2011
Sviktande omdöme och lågt blodsocker
I media kan man läsa om ännu ett exempel på hur långt vårt rättsväsende kan hamna från det som de flesta av oss tycker är rättvisa:
Enligt domen kan låga blodsockernivåer leda till aggressionshandlingar från en annars sansad person, skriver Arbetarbladet. Domaren och en av nämndemännen anmälde avvikande mening och ville fälla mannen för olaga hot." SvD
Nu var rätten oenig, men man undrar hur de som friade resonerade? Om det är i sin ordning att jaga folk med machete om man har lågt blodsocker, får även fulla, påtända och psykisk sjuka göra det? Om inte, vad är skillnaden? Räcker det med att man kan styrka att man har haft en dålig dag?
I så fall bör stora delar av vårt etablissemang sätta på sig löparskorna för vi är rätt många som haft dåliga dagar efter att ha läst om hur landet styrs. Det kanske rent av kan bli en folkrörelse*.
Frågan infinner sig om inte rättssystemet var onödigt hårt mot Anna Lindhs mördare Mijailović? Han hade ju enligt egen utsago sovit dåligt i flera dagar innan mordet. Alla vet vad det gör med humöret även för den mest sansade person.
Var går bortre gränsen, är det bara att hota och jaga som är acceptabelt eller får man även få in ett hugg eller två? Lemlästa? Döda?
Slutligen undrar man hur uppsåtet helt kan göra den faktiska handlingen irrelevant? Som lekman skulle man kunna tycka att handlingen att med svärd i högsta hugg sätta efter en annan människa väger tyngre än den medicinska dagsformen hos gärningsmannen. Men undertecknad är ju heller inte jurist.
* Dålig ordvits, jag vet, men jag har nog lågt blodsocker.
DN, GP, HD,
"En man som jagat och hotat en annan man med en machete frias av Uppsala tingsrätt. Anledningen: Mannen, som är diabetiker, var påverkad av låg blodsockerhalt och kan därför inte anses ha haft uppsåt.
Nu var rätten oenig, men man undrar hur de som friade resonerade? Om det är i sin ordning att jaga folk med machete om man har lågt blodsocker, får även fulla, påtända och psykisk sjuka göra det? Om inte, vad är skillnaden? Räcker det med att man kan styrka att man har haft en dålig dag?
I så fall bör stora delar av vårt etablissemang sätta på sig löparskorna för vi är rätt många som haft dåliga dagar efter att ha läst om hur landet styrs. Det kanske rent av kan bli en folkrörelse*.
Frågan infinner sig om inte rättssystemet var onödigt hårt mot Anna Lindhs mördare Mijailović? Han hade ju enligt egen utsago sovit dåligt i flera dagar innan mordet. Alla vet vad det gör med humöret även för den mest sansade person.
Var går bortre gränsen, är det bara att hota och jaga som är acceptabelt eller får man även få in ett hugg eller två? Lemlästa? Döda?
Slutligen undrar man hur uppsåtet helt kan göra den faktiska handlingen irrelevant? Som lekman skulle man kunna tycka att handlingen att med svärd i högsta hugg sätta efter en annan människa väger tyngre än den medicinska dagsformen hos gärningsmannen. Men undertecknad är ju heller inte jurist.
* Dålig ordvits, jag vet, men jag har nog lågt blodsocker.
DN, GP, HD,
fredag 14 januari 2011
Rättsamhällets totala misslyckande
I SvD kan man läsa om den så kallade gryningspyromanen, Ulf Borgström, vars härjningar kostat samhället närmare en miljard. Om man bortser från vilket intressant exempel det är på asymmetrisk krigföring, något som jag får ta upp i en annan bloggpost, så vittnar det om rättssamhällets totala oförmåga att skydda sina medborgare och deras egendomar.
Vare sig det är lagarna eller myndigheternas tillämpning av dem som fallerat i det här fallet så vittnar det om ett allvarligt systemfel. Ett i förlängningen samhällshotande systemfel.
Vad som gör det än värre är att det här fallet inte är unikt. Det finns gott om exempel på hur individer, familjer eller andra grupper tillåtits terrorisera sin omgivning i åratal medan myndigheterna är oförmögna eller ovilliga att ta itu med dem. I slutänden handlar det om vår politiska adel som konsekvent bakbundit brottsbekämpande myndigheter och tyngt ner systemet med en rättighetsmani som ensidigt gynnar de kriminella på samhällets och offrens bekostnad.
Att det har präglat även myndighetsutövandet i absurdum ges det exempel på i artikeln:
"– När jag ser honom, känner jag bara en djup sorg. Detta är en människa i nöd, en utsatt människa som bor i ett skjul. Jag tycker samhället också har ett ansvar för ta hand om honom, säger Ewa-Gun Westford."
Det är inte hans försvarsadvokat som uttalar sig utan en av poliserna som ska sätta stopp för honom.
Men det är inte synd om Ulf Borgström. Han är en hänsynslös usling och förmodligen Sveriges värsta vandal i modern historia. Det är hans offer som förtjänar medlidande, inte vettvillingen som vill se världen brinna.
Vare sig det är lagarna eller myndigheternas tillämpning av dem som fallerat i det här fallet så vittnar det om ett allvarligt systemfel. Ett i förlängningen samhällshotande systemfel.
Vad som gör det än värre är att det här fallet inte är unikt. Det finns gott om exempel på hur individer, familjer eller andra grupper tillåtits terrorisera sin omgivning i åratal medan myndigheterna är oförmögna eller ovilliga att ta itu med dem. I slutänden handlar det om vår politiska adel som konsekvent bakbundit brottsbekämpande myndigheter och tyngt ner systemet med en rättighetsmani som ensidigt gynnar de kriminella på samhällets och offrens bekostnad.
Att det har präglat även myndighetsutövandet i absurdum ges det exempel på i artikeln:
"– När jag ser honom, känner jag bara en djup sorg. Detta är en människa i nöd, en utsatt människa som bor i ett skjul. Jag tycker samhället också har ett ansvar för ta hand om honom, säger Ewa-Gun Westford."
Det är inte hans försvarsadvokat som uttalar sig utan en av poliserna som ska sätta stopp för honom.
Men det är inte synd om Ulf Borgström. Han är en hänsynslös usling och förmodligen Sveriges värsta vandal i modern historia. Det är hans offer som förtjänar medlidande, inte vettvillingen som vill se världen brinna.
onsdag 5 januari 2011
Ett system av dårar för dårar
En patient på rättspsyk i Sundsvall avvek från permission och tog tåget söderut istället. Han greps sedemera i Uppsala.
"– Rättspsyk hade inte precis bråttom och när vi fick faxet därifrån hade någon från medierna redan ringt och frågat oss. Vi vet att mannen sitter på ett tåg söderöver, men vi är kraftfullt efter och missade att knipa honom i Gävle.
[...]
Den 41-årige mannen som är dömd för ett allvarligt våldsbrott till rättspsykiatrisk vård i Sundsvall rymde från sin klinik på onsdagen.
[..]
Det tog alltså nästan två timmar innan man larmade polisen om att patienten avvikit från sin permission som ska vara maximalt två timmar i veckan. Där beskrevs mannen som kraftig, tatuerad, och enligt 'farlig under vissa förutsättningar'." (DN)
Man undrar för vilken gång i ordningen samma scenario upprepas? Det här är ett fel som är inbyggt i systemet. Än värre, det är avsiktligt inbyggt. Decennier av flum och ensidigt fokus på brottslingens rättigheter har skapat ett system där man systematiskt släpper ut våldsbenägna dårar på permission långt innan de ens anses rehabiliterade. Allmänhet och brottsoffer förväntas foga sig eller hålla sig ur vägen, om de kan.
I själva verket har man skapat ett rättsväsende som sysselsätter sig med allt möjligt utom att hålla kriminella borta från samhället. Straffrabatter, 2/3-frigivningar, permissioner för att inte tala om obevakade permissioner är norm. Lägg därtill den märkliga logiken att en grov brottsling som betraktas som psykiskt sjuk när brottet begicks släpps ut när de friskförklaras istället för att föras över till vanligt fängelse och avtjäna resten av straffet där. Listan kan göras lång.
När de borgliga tog makten 2006 hoppades undertecknad att de skulle sätta stopp för allt detta, eller åtminstone en del av det. Men som med så mycket annat så blev förändringarna mest kosmetiska. För lite för sent.
Så tills vidare får vi räkna med rättspsykiatriska kliniker som reagerar med en axelryckning när en patient rymmer, straffsatser som är ett hån mot brottsoffren och att din medresenär på tåget kan vara Hannibal Lecter.
Tillägg: Bilder från gripandet och lite information från en passagerare som var närvarande.
SvD, GP, Allehanda, HD, ekuriren, Ltz, Expressen
"– Rättspsyk hade inte precis bråttom och när vi fick faxet därifrån hade någon från medierna redan ringt och frågat oss. Vi vet att mannen sitter på ett tåg söderöver, men vi är kraftfullt efter och missade att knipa honom i Gävle.
[...]
Den 41-årige mannen som är dömd för ett allvarligt våldsbrott till rättspsykiatrisk vård i Sundsvall rymde från sin klinik på onsdagen.
[..]
Det tog alltså nästan två timmar innan man larmade polisen om att patienten avvikit från sin permission som ska vara maximalt två timmar i veckan. Där beskrevs mannen som kraftig, tatuerad, och enligt 'farlig under vissa förutsättningar'." (DN)
Man undrar för vilken gång i ordningen samma scenario upprepas? Det här är ett fel som är inbyggt i systemet. Än värre, det är avsiktligt inbyggt. Decennier av flum och ensidigt fokus på brottslingens rättigheter har skapat ett system där man systematiskt släpper ut våldsbenägna dårar på permission långt innan de ens anses rehabiliterade. Allmänhet och brottsoffer förväntas foga sig eller hålla sig ur vägen, om de kan.
I själva verket har man skapat ett rättsväsende som sysselsätter sig med allt möjligt utom att hålla kriminella borta från samhället. Straffrabatter, 2/3-frigivningar, permissioner för att inte tala om obevakade permissioner är norm. Lägg därtill den märkliga logiken att en grov brottsling som betraktas som psykiskt sjuk när brottet begicks släpps ut när de friskförklaras istället för att föras över till vanligt fängelse och avtjäna resten av straffet där. Listan kan göras lång.
När de borgliga tog makten 2006 hoppades undertecknad att de skulle sätta stopp för allt detta, eller åtminstone en del av det. Men som med så mycket annat så blev förändringarna mest kosmetiska. För lite för sent.
Så tills vidare får vi räkna med rättspsykiatriska kliniker som reagerar med en axelryckning när en patient rymmer, straffsatser som är ett hån mot brottsoffren och att din medresenär på tåget kan vara Hannibal Lecter.
Tillägg: Bilder från gripandet och lite information från en passagerare som var närvarande.
SvD, GP, Allehanda, HD, ekuriren, Ltz, Expressen
tisdag 4 januari 2011
Flumvänsterns krav på gräddfil
I SvD återfinns en debattartikel som speglar flumvänsterns självbild. Tre aktivister har tagit sig in på militärt skyddsområde för att göra en film med "icke-våldsinnehåll" i samband med att USA:s flygvapen hållit en övning i området. De tre greps och är nu åtalade för sitt tilltag.
Artikelförfattaren försöker nu påverka rättvisans gång via media, bara det ett tilltag som vittnar om att man anser sig stå över lagen. Inte särskilt ovanligt idag, men inte desto mindre anmärkningsvärt.
Som är brukligt i de kretsarna är man tydligt indignerad över att ha blivit gripen och utsatt för ett standardförfarande från myndigheterna. Den svenska flumvänstern försätter nämligen aldrig en chans att vara prinsessan på ärten när man anser sig utsatt för en oförrätt. De brukar räcka med att någon tycker annorlunda så blir de kränkta.
Flera intressanta påståenden lanseras:
"Männen, som alla är i övre medelåldern, är tidigare ostraffade".
Så om man bara lyckas undgå att bli dömd för brott till dess man nått en viss ålder ska det vara fritt fram sen?
"Männen ville göra en kortfilm, men hamnade på fel ställe. Nu är det inte längre någon lek och de ställs inför rätta."
Ungefär som att säga att "jag såg inte att det blev rött" eller "jag menade inte att klippa till honom så hårt". Att man inte tagit reda på vad som gäller är ingen ursäkt för att bryta mot reglerna. Likaså var de inte på "fel ställe", de valde avsiktligt att bege sig till platsen där de greps just för att det pågick en militärövning i närheten. Annars hade de lika gärna kunna filma i första bästa park eller på sina bakgårdar.
"Men samhället måste lära sig skilja på idealisters rätt att protestera fredligt och en begynnande McCarthyism där alla blir fiender. "
Plötsligt var det inte en filminspelning längre utan en protest. Man får protestera fredligt, men inte på skyddsområde. De hade kunnat söka tillstånd för en filminspelning, eller en demonstration. I det här fallet hade man nog inte fått det, åtminstone för den aktuella platsen. Det får en att misstänka att man visste det och valde att åka dit ändå. Då får man stå sitt kast.
Lagen gäller alla, även bysnillevänstern.
Artikelförfattaren försöker nu påverka rättvisans gång via media, bara det ett tilltag som vittnar om att man anser sig stå över lagen. Inte särskilt ovanligt idag, men inte desto mindre anmärkningsvärt.
Som är brukligt i de kretsarna är man tydligt indignerad över att ha blivit gripen och utsatt för ett standardförfarande från myndigheterna. Den svenska flumvänstern försätter nämligen aldrig en chans att vara prinsessan på ärten när man anser sig utsatt för en oförrätt. De brukar räcka med att någon tycker annorlunda så blir de kränkta.
Flera intressanta påståenden lanseras:
"Männen, som alla är i övre medelåldern, är tidigare ostraffade".
Så om man bara lyckas undgå att bli dömd för brott till dess man nått en viss ålder ska det vara fritt fram sen?
"Männen ville göra en kortfilm, men hamnade på fel ställe. Nu är det inte längre någon lek och de ställs inför rätta."
Ungefär som att säga att "jag såg inte att det blev rött" eller "jag menade inte att klippa till honom så hårt". Att man inte tagit reda på vad som gäller är ingen ursäkt för att bryta mot reglerna. Likaså var de inte på "fel ställe", de valde avsiktligt att bege sig till platsen där de greps just för att det pågick en militärövning i närheten. Annars hade de lika gärna kunna filma i första bästa park eller på sina bakgårdar.
"Men samhället måste lära sig skilja på idealisters rätt att protestera fredligt och en begynnande McCarthyism där alla blir fiender. "
Plötsligt var det inte en filminspelning längre utan en protest. Man får protestera fredligt, men inte på skyddsområde. De hade kunnat söka tillstånd för en filminspelning, eller en demonstration. I det här fallet hade man nog inte fått det, åtminstone för den aktuella platsen. Det får en att misstänka att man visste det och valde att åka dit ändå. Då får man stå sitt kast.
Lagen gäller alla, även bysnillevänstern.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
