Rättsamhällets totala misslyckande

I SvD kan man läsa om den så kallade gryningspyromanen, Ulf Borgström, vars härjningar kostat samhället närmare en miljard. Om man bortser från vilket intressant exempel det är på asymmetrisk krigföring, något som jag får ta upp i en annan bloggpost, så vittnar det om rättssamhällets totala oförmåga att skydda sina medborgare och deras egendomar.

Vare sig det är lagarna eller myndigheternas tillämpning av dem som fallerat i det här fallet så vittnar det om ett allvarligt systemfel. Ett i förlängningen samhällshotande systemfel.

Vad som gör det än värre är att det här fallet inte är unikt. Det finns gott om exempel på hur individer, familjer eller andra grupper tillåtits terrorisera sin omgivning i åratal medan myndigheterna är oförmögna eller ovilliga att ta itu med dem. I slutänden handlar det om vår politiska adel som konsekvent bakbundit brottsbekämpande myndigheter och tyngt ner systemet med en rättighetsmani som ensidigt gynnar de kriminella på samhällets och offrens bekostnad.

Att det har präglat även myndighetsutövandet i absurdum ges det exempel på i artikeln:

"– När jag ser honom, känner jag bara en djup sorg. Detta är en människa i nöd, en utsatt människa som bor i ett skjul. Jag tycker samhället också har ett ansvar för ta hand om honom, säger Ewa-Gun Westford."

Det är inte hans försvarsadvokat som uttalar sig utan en av poliserna som ska sätta stopp för honom.

Men det är inte synd om Ulf Borgström. Han är en hänsynslös usling och förmodligen Sveriges värsta vandal i modern historia. Det är hans offer som förtjänar medlidande, inte vettvillingen som vill se världen brinna.