I senaste numret av Vänsterpress (sid 7) tar redaktören Börje Graf avstamp i en recension av den dubiösa boken om Carl XVI Gustav som kom ut förra året. Detta för att kunna kalla kungen "horbock" och en mängd andra invektiv.
Inte mindre än tio gånger i en rätt kort recension lyckas han upprepa att kungen går till prostituerade i någon form. Detta trots att boken enligt SvD aldrig hävdat att kungen gått till prostituerade. Besattheten av prostituerade verkar mest finnas i Börje Grafs huvud, och där tar den tydligen stor plats.
Intressant är att notera är att vänsterpartister annars brukar vara måna om att beskriva prostituerade som offer och allmänt lyfta fram sin syn på könsmaktordning så fort tillfälle ges. De reglerna gäller tydligen inte när man ska sabla ner kungen, då är kvinnorna i fråga simpla "horor", "kaffeflickor", "frillor" och "villiga förortsflickor". Samtliga nedsättande epitet och det sista exemplet en tydlig anspelning på etnicitet/hudfärg, ett vokabulär som vänsterpartiet annars brukar anklaga SD för att använda. Det är tydligen i sin ordning när de gör det själva.
Recensionen är inget mindre än ett debilt utbrott.
Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt kallar artikeln ett övertramp men den är lite mer än så. Det här rör sig inte om några förflugna ord eller obetänksamt twittrande. Det är en artikel i Vänsterpartiets egen tidning skriven av dess redaktör. Någon mer borde väl rimligtvis ha läst artikeln innan den gick i tryck och tyckt den var bra?
Artikeln är ytterligare ett exempel på den underliggande människosyn som grasserar inom den radikala vänstern.
Tillägg 2011-02-02: Vänsterpartiets partisekreterare Anki Ahlsten ber nu kungen om ursäkt för artikeln i Vänsterpress. SvD, DN, GP, SVT, Skånskan, Allehanda, YA
SvD, GP, NSK, HD, Norrtelje Tidning, GD, Dagen, Resumé
Visar inlägg med etikett vänsterpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vänsterpartiet. Visa alla inlägg
tisdag 1 februari 2011
tisdag 2 november 2010
Sverige HAR en tydlig opposition
Vänsterpartisten Ida Gabrielsson skriver på SvD Brännpunkt om att Sverige behöver en tydlig opposition. Då kan hon dra en suck av lättnad. Det finns redan en tydlig opposition, den heter Sverigedemokraterna.
Den slutsatsen kommer man till inte genom att studera Sverigedemokraterna, utan deras motståndare. Det neurotiska förmanandet från etablissemanget under valrörelsen vilket följdes av ett helt besinningslöst raseri efter valet talar sitt tydliga språk. I Sverige har vi nämligen en lika djupt rotad som osmaklig tradition av att mobba de som sticker ut.
Två bra exempel är August Strindberg och Vilhelm Moberg som båda fick betala höga pris för att de retade upp sin tids etablissemang. Medelmåttighetens tyranni lever och frodas och nu är det Sverigedemokraterna som är måltavla för deras ilska.
Avslutningsvis väckte en passage i Gabriellssons artikel några frågor.
"Ibland låter det nästan som att det skulle vara ett högstadium man talade om och inte Sveriges riksdag. Den som inte har på sig samma brallor som alla andra ska bli utfrysta. [...]"
Syftar Gabrielsson möjligtvis på partiledaren som vägrade dela sminkloge med en annan partiledare? Eller riksdagsledamöterna som låser dörrarna mot ett annat partis kansli så att deras rullstolsbundne riksdagsledamot inte kan ta sig fram? Eller samma partiaparatchniks som vägrar dela kopiatorer och gemensamma arbetsytor med de där från det där partiet man inte nämner vid namn?
Eller är det så att den mobbning och utfrysning som Gabrielssons partikamrater ägnar sig åt är helt i sin ordning, medan man skriker som en stucken gris när man själv inte får inbjudan till punschverandan?
Den slutsatsen kommer man till inte genom att studera Sverigedemokraterna, utan deras motståndare. Det neurotiska förmanandet från etablissemanget under valrörelsen vilket följdes av ett helt besinningslöst raseri efter valet talar sitt tydliga språk. I Sverige har vi nämligen en lika djupt rotad som osmaklig tradition av att mobba de som sticker ut.
Två bra exempel är August Strindberg och Vilhelm Moberg som båda fick betala höga pris för att de retade upp sin tids etablissemang. Medelmåttighetens tyranni lever och frodas och nu är det Sverigedemokraterna som är måltavla för deras ilska.
Avslutningsvis väckte en passage i Gabriellssons artikel några frågor.
"Ibland låter det nästan som att det skulle vara ett högstadium man talade om och inte Sveriges riksdag. Den som inte har på sig samma brallor som alla andra ska bli utfrysta. [...]"
Syftar Gabrielsson möjligtvis på partiledaren som vägrade dela sminkloge med en annan partiledare? Eller riksdagsledamöterna som låser dörrarna mot ett annat partis kansli så att deras rullstolsbundne riksdagsledamot inte kan ta sig fram? Eller samma partiaparatchniks som vägrar dela kopiatorer och gemensamma arbetsytor med de där från det där partiet man inte nämner vid namn?
Eller är det så att den mobbning och utfrysning som Gabrielssons partikamrater ägnar sig åt är helt i sin ordning, medan man skriker som en stucken gris när man själv inte får inbjudan till punschverandan?
tisdag 26 oktober 2010
Vem vinner i längden?
Det röd-gröna samarbetet har rämnat. Det är knappast någon överraskning. Det har varit direkt skadligt för socialdemokratin och i valets kölvatten är det uppenbart att i synnerhet miljöpartiet tycker att gräset verkar grönare på andra sidan staketet. Vänsterpartiet tackar sin lyckliga röda stjärna för SD som är en hanterbar fiende att skjuta in sig på de närmsta fyra åren. Alla oppositionspartierna har med andra ord sår att slicka, knivar att slipa och kohandel att bedriva.
Samtidigt ter sig den socialistiska oppositionens framtid blek ut i skrivande stund. Socialdemokratin befinner sig i förfall, alla decennierna vid makten har gjort dem lata och talanglösa. Det syns om inte annat i deras oaptitliga ledargarnityr som är resterna från Göran Perssons matbord. Det som gör saken än värre är det intryck man får när man läser på socialdemokratiska bloggar. Det är synnerligen glest mellan de ens måttligt läsvärda. Det är ofta samma trötta klyschor och samma ideologiska resonemang som hade sin glanstid på 70-talet, om man nu vill kalla det glanstid. En hel del är dessutom obildat, simpelt och direkt korkat. Det tycks inte finnas någon återväxt inom partiet bortsett från karriärlystna broilers var främsta meriter är intrigmakeri och ärelystnad. Knappast en röstmagnet för en befolkning som upplever en allt större distans till makten.
Miljöpartiet är nog det oppositionsparti som har den ljusaste framtiden. Dels för att ju mer miljön förstörs desto fler människor kommer de kunna attrahera ur kategorin som tror att ett parti med "miljö" i namnet automatiskt är bra för miljön. Ser man till den politik de faktiskt vill bedriva så tyder väl det mesta på motsatsen, men om socialdemokratin i 80 år kunde gå till val på vård, skola och omsorg och vinna trots att man systematiskt har kört den i botten så kan väl miljöpartiet locka dumskallar med sitt namn.
Det finns därtill två faktorer för miljöpartiets framtid som är betydligt viktigare än dess namn. Den första är omsvängningen i journalistkåren där sympatierna tydligt flyttar sig från vänstern och socialdemokratin till miljöpartiet. Detta var tydligt i årets valrörelse där miljöpartiet inte kan sägas ha utsatts från någon särskilt svidande kritik annat än ifrån de mest borgliga ledarsidorna. Med tanke på att miljöpartiet växer bland vänstersinnade i Stockholm och en oproportionerligt stor del av journalistkåren är koncentrerad till just Stockholms innerstad så får det ett tydligt genomslag. Den andra faktorn är hur öppet man fiskar i grumliga vatten, det vill säga bland den växande muslimska befolkningen i storstäderna. Ett tydligt exempel är den prominenta plats islamisten Mehmet Kaplan har givits, något som också gav ett avtryck i förortsrösterna. Risken för mp är på sikt att de kommer har närt ett monster som vänder sig mot dem.
Vänsterpartiet behöver nog inte oroa sig för framtiden på samma sätt som socialdemokratin. Även om partiet i grund och botten en slaggprodukt av den ideologi ledde till några av historiens värsta massutrotningar under 1900-talet så kommer den samhällsutvecklingen i sig gynna dem. Till att börja med finns det fortfarande ett solitt stöd för partiet i media. Det andra är att den otyglade kapitalismen som nu härjar fritt världen över är i sig en sådan styggelse att även kommunismen kommer kunna te sig aptitlig för vissa.
Borgerligheten sitter å sin sida säkert i sadeln för tillfället, även både centern och kristdemokraterna tycks vara på väg utför sakta.
Centern blir allt mer av en självmotsägelse, ett parti som ursprungligen skulle värna landsbygden men allt mer domineras av nyliberaler från Stureplan. När landsbygdsbefolkningen sviker återstår drogromantiker och skyskrapefetschister i Stockhoms innerstad, och de är måhända högljudda men i reda antal få.
Kristdemokraterna har i sin iver att få vara med de stora pojkarna kastat allt över bord som de en gång skapades för. Anledningen till att de fortfarande kanske kan betraktas som "kristna" är för att de andra partierna är så utstuderat ateistiska i jämförelse. I praktiken har Kristdemokraterna blivit utslätat allmänborgerliga, och då finns redan moderaterna som ett tydligare alternativ för väljarna.
Var lämnar det då Sverigedemokraterna i allt detta? De är trots (eller kanske tack vare) den massiva mobbningskampanj som bedrivits mot dem det parti som har de bästa förutsättningarna till tydlig expansion. De har redan en väljarbas med sin kritik av den misslyckade massinvandringen. Ju mer etablissemanget slår knut på sig själva för att förneka de här problemen och de åtgärder som i slutänden är oundvikliga desto fler väljare kommer partiet få.
Om SD lanserar en bra landsbyggdspolitik finns det många röster att hämta där från bland annat centerpartister som inte känner igen sin politik. När det gäller Kristendom, familj och traditionella värden så har SD redan visat att man brädar det håglösa KD med hästlängder.
Socialdemokratin gör ingen hemlighet av att man företräder särintressen såsom HBT, vissa invandrargrupper och en allt mer perverterad medelklass. Det lämnar fältet öppet för SD att företräda missnöjda väljare ur arbetarklassen.
Allt sammantaget så skulle det inte förvåna om de lyckas växa avsevärt i nästa val med detta i åtanke, om de spelar sina kort rätt.
GP, SvD, DN, Sydsvenskan, HD, Dagen , Expressen
DN, DN, DN
SvD
Samtidigt ter sig den socialistiska oppositionens framtid blek ut i skrivande stund. Socialdemokratin befinner sig i förfall, alla decennierna vid makten har gjort dem lata och talanglösa. Det syns om inte annat i deras oaptitliga ledargarnityr som är resterna från Göran Perssons matbord. Det som gör saken än värre är det intryck man får när man läser på socialdemokratiska bloggar. Det är synnerligen glest mellan de ens måttligt läsvärda. Det är ofta samma trötta klyschor och samma ideologiska resonemang som hade sin glanstid på 70-talet, om man nu vill kalla det glanstid. En hel del är dessutom obildat, simpelt och direkt korkat. Det tycks inte finnas någon återväxt inom partiet bortsett från karriärlystna broilers var främsta meriter är intrigmakeri och ärelystnad. Knappast en röstmagnet för en befolkning som upplever en allt större distans till makten.
Miljöpartiet är nog det oppositionsparti som har den ljusaste framtiden. Dels för att ju mer miljön förstörs desto fler människor kommer de kunna attrahera ur kategorin som tror att ett parti med "miljö" i namnet automatiskt är bra för miljön. Ser man till den politik de faktiskt vill bedriva så tyder väl det mesta på motsatsen, men om socialdemokratin i 80 år kunde gå till val på vård, skola och omsorg och vinna trots att man systematiskt har kört den i botten så kan väl miljöpartiet locka dumskallar med sitt namn.
Det finns därtill två faktorer för miljöpartiets framtid som är betydligt viktigare än dess namn. Den första är omsvängningen i journalistkåren där sympatierna tydligt flyttar sig från vänstern och socialdemokratin till miljöpartiet. Detta var tydligt i årets valrörelse där miljöpartiet inte kan sägas ha utsatts från någon särskilt svidande kritik annat än ifrån de mest borgliga ledarsidorna. Med tanke på att miljöpartiet växer bland vänstersinnade i Stockholm och en oproportionerligt stor del av journalistkåren är koncentrerad till just Stockholms innerstad så får det ett tydligt genomslag. Den andra faktorn är hur öppet man fiskar i grumliga vatten, det vill säga bland den växande muslimska befolkningen i storstäderna. Ett tydligt exempel är den prominenta plats islamisten Mehmet Kaplan har givits, något som också gav ett avtryck i förortsrösterna. Risken för mp är på sikt att de kommer har närt ett monster som vänder sig mot dem.
Vänsterpartiet behöver nog inte oroa sig för framtiden på samma sätt som socialdemokratin. Även om partiet i grund och botten en slaggprodukt av den ideologi ledde till några av historiens värsta massutrotningar under 1900-talet så kommer den samhällsutvecklingen i sig gynna dem. Till att börja med finns det fortfarande ett solitt stöd för partiet i media. Det andra är att den otyglade kapitalismen som nu härjar fritt världen över är i sig en sådan styggelse att även kommunismen kommer kunna te sig aptitlig för vissa.
Borgerligheten sitter å sin sida säkert i sadeln för tillfället, även både centern och kristdemokraterna tycks vara på väg utför sakta.
Centern blir allt mer av en självmotsägelse, ett parti som ursprungligen skulle värna landsbygden men allt mer domineras av nyliberaler från Stureplan. När landsbygdsbefolkningen sviker återstår drogromantiker och skyskrapefetschister i Stockhoms innerstad, och de är måhända högljudda men i reda antal få.
Kristdemokraterna har i sin iver att få vara med de stora pojkarna kastat allt över bord som de en gång skapades för. Anledningen till att de fortfarande kanske kan betraktas som "kristna" är för att de andra partierna är så utstuderat ateistiska i jämförelse. I praktiken har Kristdemokraterna blivit utslätat allmänborgerliga, och då finns redan moderaterna som ett tydligare alternativ för väljarna.
Var lämnar det då Sverigedemokraterna i allt detta? De är trots (eller kanske tack vare) den massiva mobbningskampanj som bedrivits mot dem det parti som har de bästa förutsättningarna till tydlig expansion. De har redan en väljarbas med sin kritik av den misslyckade massinvandringen. Ju mer etablissemanget slår knut på sig själva för att förneka de här problemen och de åtgärder som i slutänden är oundvikliga desto fler väljare kommer partiet få.
Om SD lanserar en bra landsbyggdspolitik finns det många röster att hämta där från bland annat centerpartister som inte känner igen sin politik. När det gäller Kristendom, familj och traditionella värden så har SD redan visat att man brädar det håglösa KD med hästlängder.
Socialdemokratin gör ingen hemlighet av att man företräder särintressen såsom HBT, vissa invandrargrupper och en allt mer perverterad medelklass. Det lämnar fältet öppet för SD att företräda missnöjda väljare ur arbetarklassen.
Allt sammantaget så skulle det inte förvåna om de lyckas växa avsevärt i nästa val med detta i åtanke, om de spelar sina kort rätt.
GP, SvD, DN, Sydsvenskan, HD, Dagen , Expressen
DN, DN, DN
SvD
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
