Vänsterpartisten Ida Gabrielsson skriver på SvD Brännpunkt om att Sverige behöver en tydlig opposition. Då kan hon dra en suck av lättnad. Det finns redan en tydlig opposition, den heter Sverigedemokraterna.
Den slutsatsen kommer man till inte genom att studera Sverigedemokraterna, utan deras motståndare. Det neurotiska förmanandet från etablissemanget under valrörelsen vilket följdes av ett helt besinningslöst raseri efter valet talar sitt tydliga språk. I Sverige har vi nämligen en lika djupt rotad som osmaklig tradition av att mobba de som sticker ut.
Två bra exempel är August Strindberg och Vilhelm Moberg som båda fick betala höga pris för att de retade upp sin tids etablissemang. Medelmåttighetens tyranni lever och frodas och nu är det Sverigedemokraterna som är måltavla för deras ilska.
Avslutningsvis väckte en passage i Gabriellssons artikel några frågor.
"Ibland låter det nästan som att det skulle vara ett högstadium man talade om och inte Sveriges riksdag. Den som inte har på sig samma brallor som alla andra ska bli utfrysta. [...]"
Syftar Gabrielsson möjligtvis på partiledaren som vägrade dela sminkloge med en annan partiledare? Eller riksdagsledamöterna som låser dörrarna mot ett annat partis kansli så att deras rullstolsbundne riksdagsledamot inte kan ta sig fram? Eller samma partiaparatchniks som vägrar dela kopiatorer och gemensamma arbetsytor med de där från det där partiet man inte nämner vid namn?
Eller är det så att den mobbning och utfrysning som Gabrielssons partikamrater ägnar sig åt är helt i sin ordning, medan man skriker som en stucken gris när man själv inte får inbjudan till punschverandan?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar