SD har fallit till 2,9% i Synovates senaste mätning. Mediaetablissemanget hoppar jämfota av skadeglädje och vältrar sig i mer eller mindre fantasifulla analyser av hur terrordåden i Norge sänkt SD. Samtidigt visar det hur stark SD-fobin i etablissemanget vuxit sig när man knappt noterar att fyra av åtta riksdagspartier hamnar under spärren i undersökningen. Det borde väcka fler frågor om Synovates undersökning än resultatet. Gjordes den på en av deras personalfester?
Om vi nu ponerar att resultatet stämmer så skulle det ha enorma konsekvenser för det politiska landskapet och både hur den svenska demokratin/demokraturen fungerar. Det tycks inte föranleda några djupare analyser hos de tillfrågade proffstyckarna. Inte ens att Vänsterpartiet åker ur riksdagen verkar göra något. Nu har ju en stor del av journalistkåren flyttat sina sympatier till Miljöpartiet, men nog trodde man att gammal kärlek skulle betyda något för dem i alla fall?
Med den mentalitet som råder i etablissemangsmedia så är det bara den kortsiktiga propagandistiska vinsten som spelar någon roll. Att de gång på ertappas med att ljuga och manipulera på ett sätt som bara kan gynna SD i slutänden verkar man inte bry sig om, eller kunna ta in. Men den typen av kamikazementalitet är egentligen främst ett tecken på desperation, inte att segern är inom räckhåll.
Även om de skulle lyckas i sitt uppsåt här i Sverige så håller utvecklingen i övriga Europa på att glida dem ur händerna. Hur de än skriar och bräker mot Dansk Folkeparti eller Sannfinländarna, UKIP, Front National med flera så kommer de bara mötas av avmätt förakt eller likgiltighet. Under tiden spricker grunden i deras elfenbenstorn allt mer.
DN, GP, Exp,
Visar inlägg med etikett SD. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SD. Visa alla inlägg
fredag 26 augusti 2011
torsdag 17 mars 2011
Orsakerna till Reinfeldts ilska
Reinfeldt sägs rasa över nederlagen i riksdagen de senaste dagarna. Han hade tydligen förutsatt att mobbarnas samförstånd gentemot SD betydde att regeringen skulle kunna driva igenom sin politik obehindrat.
Det visade sig ganska snabbt efter valet att (v), (s) och (mp) inte hade något emot att fälla regeringen med SD:s hjälp, om än med näsan i vädret och kanske en klädnypa påsatt som extra försiktighetsåtgärd. Regeringen har å sin sida målat in sig i ett hörn med sin uppskruvade retorik gentemot SD vilket omöjliggör pragmatiska uppgörelser med dem utan att tappa ansiktet. Kvar finns då bara anklagelser om svek och skummande raseri över att de andra barnen i sandlådan inte vill leka som Fredrik vill.
Vid en första anblick verkar regeringens ilska handla om att alliansen känner sig snuvade på konfekten när SD blev vågmästare.
Det ter sig också besynnerligt att man är beredd att lida nederlag i alla frågor (hittills) utom i den sakrosankta invandringsfrågan. Nu behöver det inte bara bero på våra styrandes besatthet av mångkulturalism hos utan även att moderaterna försöker maximera sina möjligheter att behålla makten efter valet 2014.
(C) och (kd) är på fallrepet medan (mp) växer. I valet mellan alliansen och fortsatt maktinnehav så väljer då Reinfeldt och moderaterna makten, om det så innebär att man måste alliera sig med extremisterna i (mp). När det gäller makt så har (m) och (s) visat sig vara samma andas barn.
SD är då inte bara en ideologisk styggelse för (m) genom sin kritik av massinvandringen, EU, globaliserad kapitalism etc utan ett reellt hot mot fortsatt maktinnehav utifrån en krass maktkalkyl. Utifrån det perspektivet så ter sig Reinfeldts ilska handla om långt mer än sårad fåfänga, utan snarare en machiavelliskt syn på det egna maktinnehavet. Då behövs en oberoende vågmästare och en opposition som förmår rösta ner regeringen mer än någonsin.
DN, DN, DN, DN, DN, DN
HD, GP, GP,
AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB,
SVT, SVT, SVT, SVT, SVT
Det visade sig ganska snabbt efter valet att (v), (s) och (mp) inte hade något emot att fälla regeringen med SD:s hjälp, om än med näsan i vädret och kanske en klädnypa påsatt som extra försiktighetsåtgärd. Regeringen har å sin sida målat in sig i ett hörn med sin uppskruvade retorik gentemot SD vilket omöjliggör pragmatiska uppgörelser med dem utan att tappa ansiktet. Kvar finns då bara anklagelser om svek och skummande raseri över att de andra barnen i sandlådan inte vill leka som Fredrik vill.
Vid en första anblick verkar regeringens ilska handla om att alliansen känner sig snuvade på konfekten när SD blev vågmästare.
Det ter sig också besynnerligt att man är beredd att lida nederlag i alla frågor (hittills) utom i den sakrosankta invandringsfrågan. Nu behöver det inte bara bero på våra styrandes besatthet av mångkulturalism hos utan även att moderaterna försöker maximera sina möjligheter att behålla makten efter valet 2014.
(C) och (kd) är på fallrepet medan (mp) växer. I valet mellan alliansen och fortsatt maktinnehav så väljer då Reinfeldt och moderaterna makten, om det så innebär att man måste alliera sig med extremisterna i (mp). När det gäller makt så har (m) och (s) visat sig vara samma andas barn.
SD är då inte bara en ideologisk styggelse för (m) genom sin kritik av massinvandringen, EU, globaliserad kapitalism etc utan ett reellt hot mot fortsatt maktinnehav utifrån en krass maktkalkyl. Utifrån det perspektivet så ter sig Reinfeldts ilska handla om långt mer än sårad fåfänga, utan snarare en machiavelliskt syn på det egna maktinnehavet. Då behövs en oberoende vågmästare och en opposition som förmår rösta ner regeringen mer än någonsin.
DN, DN, DN, DN, DN, DN
HD, GP, GP,
AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB,
SVT, SVT, SVT, SVT, SVT
måndag 7 februari 2011
Framgångens pris
Ännu en SD-riksdagsledamot har trasslat till det för sig. Den här gången är det William Petzäll som blandat antidepressiva tabletter med alkohol i sitt hem och blivit omhändertagen av polis. Bortsett från att Petzäll/SD först oklokt nog försökte mörka vad som hänt så är det en storm i ett vattenglas. Med andra ord den typ av skandaler som vårt etablissemang älskar.
Med tanke på hur hysteriska tongångarna var mot SD och dess företrädare runt valet så har rapporteringen kring Petzäll varit förhållandevis måttfull, om än skadeglad. Att kvällspressen försöker blåsa upp det inträffade är bara att vänta. Att vissa moderata bloggare gör en stor sak av det inträffade och därmed sitt eget hyckel är också som förväntat. I detta skiljer sig inte den borgliga mentaliteten från socialisternas.
Det kan förstås vara en tillfällighet att Söder och Petzäll hamnat på tapeten med så kort intervall efter varandra. En annan förklaring kan vara att den långa resan att ta sig in i riksdagen börjat ta ut sin rätt. Detta i synnerhet när det varit en sådan turbulent resa som SD har gjort. Man har förmodligen gett allt för att nå dit man är. Problemet är att det riktiga slitgörat började när de kommit in i riksdagen, en insikt som nog kan få vem som helst att ta en sup eller två.
I andra partier verkar man också komma undan med det och värre, om man ska tro de återkommande exempel ur media.
För SD:s funktionärer är det omöjligt av flera skäl. För det första vilar SD:s trovärdighet på att man inte är som de andra partierna.
För det andra måste SD:s funktionärer ställa in sig på att uppbärande av ämbete är lika med att försaka sig själv för att tjäna nationen. Politikens stridande munkar om man så vill. Vin, kvinnor och sång far anstå till efter fullgjort uppdrag.
Det finns ögon och öron överallt, de flesta av dem väntar bara på att få rapportera vidare något som kan användas mot Sverigedemokraterna. SD har inte råd att bjuda på sådant.
Med detta sagt önskar jag unge herr Petzäll all lycka i att övervinna de problem som för tillfället tagit överhanden.
AB, DN, SvD, GP, HD
Mynewsdesk, AB, AB
Med tanke på hur hysteriska tongångarna var mot SD och dess företrädare runt valet så har rapporteringen kring Petzäll varit förhållandevis måttfull, om än skadeglad. Att kvällspressen försöker blåsa upp det inträffade är bara att vänta. Att vissa moderata bloggare gör en stor sak av det inträffade och därmed sitt eget hyckel är också som förväntat. I detta skiljer sig inte den borgliga mentaliteten från socialisternas.
Det kan förstås vara en tillfällighet att Söder och Petzäll hamnat på tapeten med så kort intervall efter varandra. En annan förklaring kan vara att den långa resan att ta sig in i riksdagen börjat ta ut sin rätt. Detta i synnerhet när det varit en sådan turbulent resa som SD har gjort. Man har förmodligen gett allt för att nå dit man är. Problemet är att det riktiga slitgörat började när de kommit in i riksdagen, en insikt som nog kan få vem som helst att ta en sup eller två.
I andra partier verkar man också komma undan med det och värre, om man ska tro de återkommande exempel ur media.
För SD:s funktionärer är det omöjligt av flera skäl. För det första vilar SD:s trovärdighet på att man inte är som de andra partierna.
För det andra måste SD:s funktionärer ställa in sig på att uppbärande av ämbete är lika med att försaka sig själv för att tjäna nationen. Politikens stridande munkar om man så vill. Vin, kvinnor och sång far anstå till efter fullgjort uppdrag.
Det finns ögon och öron överallt, de flesta av dem väntar bara på att få rapportera vidare något som kan användas mot Sverigedemokraterna. SD har inte råd att bjuda på sådant.
Med detta sagt önskar jag unge herr Petzäll all lycka i att övervinna de problem som för tillfället tagit överhanden.
AB, DN, SvD, GP, HD
Mynewsdesk, AB, AB
lördag 27 november 2010
Absurd diskussion
Det är märkligt hur det över huvud taget kan vara en fråga att människor som vistas illegalt i landet ska få sjukvård på skattebetalarnas bekostnad. De har lika lite rätt till det som de har rätt att lyfta bidrag eller rösta i våra val. Om en akut situation uppkommer kan de få vård, en räkning på vad det kostat och sedan skyndsamt överlämnas till polis för utvisning.
De som tycker att det är orättvist att de måste betala för vård de ändå inte har rätt till kan ju starta en förening som står för dessa kostnader. Det skulle vara något man kan respektera, istället för skenhelig "humanism" som vi andra får betala för.
tisdag 2 november 2010
Sverige HAR en tydlig opposition
Vänsterpartisten Ida Gabrielsson skriver på SvD Brännpunkt om att Sverige behöver en tydlig opposition. Då kan hon dra en suck av lättnad. Det finns redan en tydlig opposition, den heter Sverigedemokraterna.
Den slutsatsen kommer man till inte genom att studera Sverigedemokraterna, utan deras motståndare. Det neurotiska förmanandet från etablissemanget under valrörelsen vilket följdes av ett helt besinningslöst raseri efter valet talar sitt tydliga språk. I Sverige har vi nämligen en lika djupt rotad som osmaklig tradition av att mobba de som sticker ut.
Två bra exempel är August Strindberg och Vilhelm Moberg som båda fick betala höga pris för att de retade upp sin tids etablissemang. Medelmåttighetens tyranni lever och frodas och nu är det Sverigedemokraterna som är måltavla för deras ilska.
Avslutningsvis väckte en passage i Gabriellssons artikel några frågor.
"Ibland låter det nästan som att det skulle vara ett högstadium man talade om och inte Sveriges riksdag. Den som inte har på sig samma brallor som alla andra ska bli utfrysta. [...]"
Syftar Gabrielsson möjligtvis på partiledaren som vägrade dela sminkloge med en annan partiledare? Eller riksdagsledamöterna som låser dörrarna mot ett annat partis kansli så att deras rullstolsbundne riksdagsledamot inte kan ta sig fram? Eller samma partiaparatchniks som vägrar dela kopiatorer och gemensamma arbetsytor med de där från det där partiet man inte nämner vid namn?
Eller är det så att den mobbning och utfrysning som Gabrielssons partikamrater ägnar sig åt är helt i sin ordning, medan man skriker som en stucken gris när man själv inte får inbjudan till punschverandan?
Den slutsatsen kommer man till inte genom att studera Sverigedemokraterna, utan deras motståndare. Det neurotiska förmanandet från etablissemanget under valrörelsen vilket följdes av ett helt besinningslöst raseri efter valet talar sitt tydliga språk. I Sverige har vi nämligen en lika djupt rotad som osmaklig tradition av att mobba de som sticker ut.
Två bra exempel är August Strindberg och Vilhelm Moberg som båda fick betala höga pris för att de retade upp sin tids etablissemang. Medelmåttighetens tyranni lever och frodas och nu är det Sverigedemokraterna som är måltavla för deras ilska.
Avslutningsvis väckte en passage i Gabriellssons artikel några frågor.
"Ibland låter det nästan som att det skulle vara ett högstadium man talade om och inte Sveriges riksdag. Den som inte har på sig samma brallor som alla andra ska bli utfrysta. [...]"
Syftar Gabrielsson möjligtvis på partiledaren som vägrade dela sminkloge med en annan partiledare? Eller riksdagsledamöterna som låser dörrarna mot ett annat partis kansli så att deras rullstolsbundne riksdagsledamot inte kan ta sig fram? Eller samma partiaparatchniks som vägrar dela kopiatorer och gemensamma arbetsytor med de där från det där partiet man inte nämner vid namn?
Eller är det så att den mobbning och utfrysning som Gabrielssons partikamrater ägnar sig åt är helt i sin ordning, medan man skriker som en stucken gris när man själv inte får inbjudan till punschverandan?
måndag 1 november 2010
Mycket skrik för lite ull
I valrörelsen målade både de röd-gröna och alliansen upp en avgrund mellan sig där det stundade ett ödesval beroende på vem som fick makten. Båda blocken anklagade varandra för att vilja orsaka Sveriges snara undergång om de fick makten, och givetvis världens -och kanske kosmos- undergång om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.
Besvikelsen hos etablissemanget efter valet över att väljarkåren inte röstade som de blev tillsagda har som bekant nått tonlägen där bara hundar kan höra dem, och en av de frågor där regeringen nu väntade ett nederlag var rörande Afghanistan. Det tycktes särskilt bekymmersamt att de röd-gröna skulle fälla regeringen med hjälp av SD. Sällan har prospektet för en politiskt opposition att få igenom sin politik varit så plågsam. Tydligen blev SD-fobin också övermäktig. Man bytte politik.
Avgrunden förvandlades till ett dike och dessutom ett ganska grunt sådant. Med ett pimpinett skutt kom både Mona och Maria över plötsligt var de där ideologiska skillnaderna inte så viktiga. Frågan infinner sig då om de någonsin var det?
Om man väljer att rösta på moderaterna eller sossarna eller deras comical sidekicks spelar i praktiken inte så stor roll då politiken i slutänden tycks bli densamma. Vi har haft "Alliansen" i fyra år, är det kanske dags för "Storalliansen" nu? Kanske rent av "Alla-mot-en-alliansen"?
SvD, DN
SVD
Besvikelsen hos etablissemanget efter valet över att väljarkåren inte röstade som de blev tillsagda har som bekant nått tonlägen där bara hundar kan höra dem, och en av de frågor där regeringen nu väntade ett nederlag var rörande Afghanistan. Det tycktes särskilt bekymmersamt att de röd-gröna skulle fälla regeringen med hjälp av SD. Sällan har prospektet för en politiskt opposition att få igenom sin politik varit så plågsam. Tydligen blev SD-fobin också övermäktig. Man bytte politik.
Avgrunden förvandlades till ett dike och dessutom ett ganska grunt sådant. Med ett pimpinett skutt kom både Mona och Maria över plötsligt var de där ideologiska skillnaderna inte så viktiga. Frågan infinner sig då om de någonsin var det?
Om man väljer att rösta på moderaterna eller sossarna eller deras comical sidekicks spelar i praktiken inte så stor roll då politiken i slutänden tycks bli densamma. Vi har haft "Alliansen" i fyra år, är det kanske dags för "Storalliansen" nu? Kanske rent av "Alla-mot-en-alliansen"?
SvD, DN
SVD
tisdag 26 oktober 2010
Vem vinner i längden?
Det röd-gröna samarbetet har rämnat. Det är knappast någon överraskning. Det har varit direkt skadligt för socialdemokratin och i valets kölvatten är det uppenbart att i synnerhet miljöpartiet tycker att gräset verkar grönare på andra sidan staketet. Vänsterpartiet tackar sin lyckliga röda stjärna för SD som är en hanterbar fiende att skjuta in sig på de närmsta fyra åren. Alla oppositionspartierna har med andra ord sår att slicka, knivar att slipa och kohandel att bedriva.
Samtidigt ter sig den socialistiska oppositionens framtid blek ut i skrivande stund. Socialdemokratin befinner sig i förfall, alla decennierna vid makten har gjort dem lata och talanglösa. Det syns om inte annat i deras oaptitliga ledargarnityr som är resterna från Göran Perssons matbord. Det som gör saken än värre är det intryck man får när man läser på socialdemokratiska bloggar. Det är synnerligen glest mellan de ens måttligt läsvärda. Det är ofta samma trötta klyschor och samma ideologiska resonemang som hade sin glanstid på 70-talet, om man nu vill kalla det glanstid. En hel del är dessutom obildat, simpelt och direkt korkat. Det tycks inte finnas någon återväxt inom partiet bortsett från karriärlystna broilers var främsta meriter är intrigmakeri och ärelystnad. Knappast en röstmagnet för en befolkning som upplever en allt större distans till makten.
Miljöpartiet är nog det oppositionsparti som har den ljusaste framtiden. Dels för att ju mer miljön förstörs desto fler människor kommer de kunna attrahera ur kategorin som tror att ett parti med "miljö" i namnet automatiskt är bra för miljön. Ser man till den politik de faktiskt vill bedriva så tyder väl det mesta på motsatsen, men om socialdemokratin i 80 år kunde gå till val på vård, skola och omsorg och vinna trots att man systematiskt har kört den i botten så kan väl miljöpartiet locka dumskallar med sitt namn.
Det finns därtill två faktorer för miljöpartiets framtid som är betydligt viktigare än dess namn. Den första är omsvängningen i journalistkåren där sympatierna tydligt flyttar sig från vänstern och socialdemokratin till miljöpartiet. Detta var tydligt i årets valrörelse där miljöpartiet inte kan sägas ha utsatts från någon särskilt svidande kritik annat än ifrån de mest borgliga ledarsidorna. Med tanke på att miljöpartiet växer bland vänstersinnade i Stockholm och en oproportionerligt stor del av journalistkåren är koncentrerad till just Stockholms innerstad så får det ett tydligt genomslag. Den andra faktorn är hur öppet man fiskar i grumliga vatten, det vill säga bland den växande muslimska befolkningen i storstäderna. Ett tydligt exempel är den prominenta plats islamisten Mehmet Kaplan har givits, något som också gav ett avtryck i förortsrösterna. Risken för mp är på sikt att de kommer har närt ett monster som vänder sig mot dem.
Vänsterpartiet behöver nog inte oroa sig för framtiden på samma sätt som socialdemokratin. Även om partiet i grund och botten en slaggprodukt av den ideologi ledde till några av historiens värsta massutrotningar under 1900-talet så kommer den samhällsutvecklingen i sig gynna dem. Till att börja med finns det fortfarande ett solitt stöd för partiet i media. Det andra är att den otyglade kapitalismen som nu härjar fritt världen över är i sig en sådan styggelse att även kommunismen kommer kunna te sig aptitlig för vissa.
Borgerligheten sitter å sin sida säkert i sadeln för tillfället, även både centern och kristdemokraterna tycks vara på väg utför sakta.
Centern blir allt mer av en självmotsägelse, ett parti som ursprungligen skulle värna landsbygden men allt mer domineras av nyliberaler från Stureplan. När landsbygdsbefolkningen sviker återstår drogromantiker och skyskrapefetschister i Stockhoms innerstad, och de är måhända högljudda men i reda antal få.
Kristdemokraterna har i sin iver att få vara med de stora pojkarna kastat allt över bord som de en gång skapades för. Anledningen till att de fortfarande kanske kan betraktas som "kristna" är för att de andra partierna är så utstuderat ateistiska i jämförelse. I praktiken har Kristdemokraterna blivit utslätat allmänborgerliga, och då finns redan moderaterna som ett tydligare alternativ för väljarna.
Var lämnar det då Sverigedemokraterna i allt detta? De är trots (eller kanske tack vare) den massiva mobbningskampanj som bedrivits mot dem det parti som har de bästa förutsättningarna till tydlig expansion. De har redan en väljarbas med sin kritik av den misslyckade massinvandringen. Ju mer etablissemanget slår knut på sig själva för att förneka de här problemen och de åtgärder som i slutänden är oundvikliga desto fler väljare kommer partiet få.
Om SD lanserar en bra landsbyggdspolitik finns det många röster att hämta där från bland annat centerpartister som inte känner igen sin politik. När det gäller Kristendom, familj och traditionella värden så har SD redan visat att man brädar det håglösa KD med hästlängder.
Socialdemokratin gör ingen hemlighet av att man företräder särintressen såsom HBT, vissa invandrargrupper och en allt mer perverterad medelklass. Det lämnar fältet öppet för SD att företräda missnöjda väljare ur arbetarklassen.
Allt sammantaget så skulle det inte förvåna om de lyckas växa avsevärt i nästa val med detta i åtanke, om de spelar sina kort rätt.
GP, SvD, DN, Sydsvenskan, HD, Dagen , Expressen
DN, DN, DN
SvD
Samtidigt ter sig den socialistiska oppositionens framtid blek ut i skrivande stund. Socialdemokratin befinner sig i förfall, alla decennierna vid makten har gjort dem lata och talanglösa. Det syns om inte annat i deras oaptitliga ledargarnityr som är resterna från Göran Perssons matbord. Det som gör saken än värre är det intryck man får när man läser på socialdemokratiska bloggar. Det är synnerligen glest mellan de ens måttligt läsvärda. Det är ofta samma trötta klyschor och samma ideologiska resonemang som hade sin glanstid på 70-talet, om man nu vill kalla det glanstid. En hel del är dessutom obildat, simpelt och direkt korkat. Det tycks inte finnas någon återväxt inom partiet bortsett från karriärlystna broilers var främsta meriter är intrigmakeri och ärelystnad. Knappast en röstmagnet för en befolkning som upplever en allt större distans till makten.
Miljöpartiet är nog det oppositionsparti som har den ljusaste framtiden. Dels för att ju mer miljön förstörs desto fler människor kommer de kunna attrahera ur kategorin som tror att ett parti med "miljö" i namnet automatiskt är bra för miljön. Ser man till den politik de faktiskt vill bedriva så tyder väl det mesta på motsatsen, men om socialdemokratin i 80 år kunde gå till val på vård, skola och omsorg och vinna trots att man systematiskt har kört den i botten så kan väl miljöpartiet locka dumskallar med sitt namn.
Det finns därtill två faktorer för miljöpartiets framtid som är betydligt viktigare än dess namn. Den första är omsvängningen i journalistkåren där sympatierna tydligt flyttar sig från vänstern och socialdemokratin till miljöpartiet. Detta var tydligt i årets valrörelse där miljöpartiet inte kan sägas ha utsatts från någon särskilt svidande kritik annat än ifrån de mest borgliga ledarsidorna. Med tanke på att miljöpartiet växer bland vänstersinnade i Stockholm och en oproportionerligt stor del av journalistkåren är koncentrerad till just Stockholms innerstad så får det ett tydligt genomslag. Den andra faktorn är hur öppet man fiskar i grumliga vatten, det vill säga bland den växande muslimska befolkningen i storstäderna. Ett tydligt exempel är den prominenta plats islamisten Mehmet Kaplan har givits, något som också gav ett avtryck i förortsrösterna. Risken för mp är på sikt att de kommer har närt ett monster som vänder sig mot dem.
Vänsterpartiet behöver nog inte oroa sig för framtiden på samma sätt som socialdemokratin. Även om partiet i grund och botten en slaggprodukt av den ideologi ledde till några av historiens värsta massutrotningar under 1900-talet så kommer den samhällsutvecklingen i sig gynna dem. Till att börja med finns det fortfarande ett solitt stöd för partiet i media. Det andra är att den otyglade kapitalismen som nu härjar fritt världen över är i sig en sådan styggelse att även kommunismen kommer kunna te sig aptitlig för vissa.
Borgerligheten sitter å sin sida säkert i sadeln för tillfället, även både centern och kristdemokraterna tycks vara på väg utför sakta.
Centern blir allt mer av en självmotsägelse, ett parti som ursprungligen skulle värna landsbygden men allt mer domineras av nyliberaler från Stureplan. När landsbygdsbefolkningen sviker återstår drogromantiker och skyskrapefetschister i Stockhoms innerstad, och de är måhända högljudda men i reda antal få.
Kristdemokraterna har i sin iver att få vara med de stora pojkarna kastat allt över bord som de en gång skapades för. Anledningen till att de fortfarande kanske kan betraktas som "kristna" är för att de andra partierna är så utstuderat ateistiska i jämförelse. I praktiken har Kristdemokraterna blivit utslätat allmänborgerliga, och då finns redan moderaterna som ett tydligare alternativ för väljarna.
Var lämnar det då Sverigedemokraterna i allt detta? De är trots (eller kanske tack vare) den massiva mobbningskampanj som bedrivits mot dem det parti som har de bästa förutsättningarna till tydlig expansion. De har redan en väljarbas med sin kritik av den misslyckade massinvandringen. Ju mer etablissemanget slår knut på sig själva för att förneka de här problemen och de åtgärder som i slutänden är oundvikliga desto fler väljare kommer partiet få.
Om SD lanserar en bra landsbyggdspolitik finns det många röster att hämta där från bland annat centerpartister som inte känner igen sin politik. När det gäller Kristendom, familj och traditionella värden så har SD redan visat att man brädar det håglösa KD med hästlängder.
Socialdemokratin gör ingen hemlighet av att man företräder särintressen såsom HBT, vissa invandrargrupper och en allt mer perverterad medelklass. Det lämnar fältet öppet för SD att företräda missnöjda väljare ur arbetarklassen.
Allt sammantaget så skulle det inte förvåna om de lyckas växa avsevärt i nästa val med detta i åtanke, om de spelar sina kort rätt.
GP, SvD, DN, Sydsvenskan, HD, Dagen , Expressen
DN, DN, DN
SvD
lördag 18 september 2010
Därför röstar jag på Sverigedemokraterna
Hetsen mot SD har blivit ännu mer grotesk under valrörelsens sista veckor. När en av deras riksdagskandidater överfalls och torteras så säger statsministern att Sverigedemokrater mer eller mindre får skylla sig själva. När deras möten saboteras av trotskisterna i Rättvisepartiet Socialisterna och andra vänstertroll så gör Stockholmspolisen minsta möjliga som krävs för att kunna påstå att man skyddat mötesfriheten. Statsvetare sitter i radion hävdar att det inte är ett allvarligt demokratiproblem när SD får sina möten förstörda eftersom det finns andra sätt att få ut sina budskap än nämnda torgmöten. Nu är har SD även fått sin hemsida hackad så snart återstår väl bara en telefonkedja.
Med allt detta har etablissemangssverige visat upp sig i all sin glans och mitt förtroende för dem är kört i botten. Media ska vi inte ens tala om, men där förväntade man sig inget annat än spökhistorier och propaganda.
Man kan undra hur mycket, våld, hot och trakasserier ett dissententparti ska utsättas för innan våra makthavare tycker det har gått för långt?
Sverige är en demokrati i förfall, en demokratur: "I en demokratur (notera ordet noggrant) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps."
Samtidigt är det politiska- och massmediala etablissemanget den bästa valmotorn SD kan få. Lögnerna, hysterin och de klumpiga försöken till censur talar sitt tydliga språk och det fått många -inklusive undertecknad- att drivas i armarna på SD.
Vår tids adel på våra redaktioner och partikanslier är själva sinnebilden för hyckel, kälkborgerlig dekadens och mobbarmentatlitet. De hyllar "mångkulturen" men bor och verkar i det överklassreservat som är Stockholms innerstad. Man fyller sina fickor med våra skattepengar men har inga problem med att utförsäkra svårt sjuka. Man kritiserar andra länder rörande demokrati och mänskliga rättigheter men har inga problem med att låta åsiktsförföljelse pågå i det egna landet och reagerar med ursinne när någon annan kritiserar dem.
Sverige förtjänar bättre än det. De av oss medborgare som tar sitt samhällsansvar, betalar sina skatter, följer lagarna och fullgör sina skyldigheter förtjänar bättre än att ledas av en skock posörer vars främsta egenskap är en högdragen feghet.
Därför läggs min röst på SD i årets val.
SvD, SvD, GP, Sydsvenskan, Sydsvenskan, DN, Aftonbladet
Med allt detta har etablissemangssverige visat upp sig i all sin glans och mitt förtroende för dem är kört i botten. Media ska vi inte ens tala om, men där förväntade man sig inget annat än spökhistorier och propaganda.
Man kan undra hur mycket, våld, hot och trakasserier ett dissententparti ska utsättas för innan våra makthavare tycker det har gått för långt?
Sverige är en demokrati i förfall, en demokratur: "I en demokratur (notera ordet noggrant) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps."
Samtidigt är det politiska- och massmediala etablissemanget den bästa valmotorn SD kan få. Lögnerna, hysterin och de klumpiga försöken till censur talar sitt tydliga språk och det fått många -inklusive undertecknad- att drivas i armarna på SD.
Vår tids adel på våra redaktioner och partikanslier är själva sinnebilden för hyckel, kälkborgerlig dekadens och mobbarmentatlitet. De hyllar "mångkulturen" men bor och verkar i det överklassreservat som är Stockholms innerstad. Man fyller sina fickor med våra skattepengar men har inga problem med att utförsäkra svårt sjuka. Man kritiserar andra länder rörande demokrati och mänskliga rättigheter men har inga problem med att låta åsiktsförföljelse pågå i det egna landet och reagerar med ursinne när någon annan kritiserar dem.
Sverige förtjänar bättre än det. De av oss medborgare som tar sitt samhällsansvar, betalar sina skatter, följer lagarna och fullgör sina skyldigheter förtjänar bättre än att ledas av en skock posörer vars främsta egenskap är en högdragen feghet.
Därför läggs min röst på SD i årets val.
SvD, SvD, GP, Sydsvenskan, Sydsvenskan, DN, Aftonbladet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
