Ett dystopiskt Grönköping

Även för någon som redan hade obefintligt förtroende för vårt politiska, massmediala och kulturella etablissemang så har veckorna efter valet varit groteska. Reaktionerna på Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har pendlat mellan det oavsiktligt komiska till det hysteriska.

Det offentliga samtalet tagits över av mobbare, småskurna posörer och pretentiösa dilettanter. De har snubblat över varandra för att få fördöma Sverigedemokraterna och ondgöra sig över att 5,7% av väljarkåren röstade fel. Detta trots att man sa åt dem -och sa åt dem på skarpen- att ni får INTE rösta på Sverigedemokraterna. Man spelade ut hela sitt register för att bevara status quo: lögner, hets, smicker, vädjanden, förmaningar och undergångsvisioner. Ändå fick de plats vid köttgrytorna och etablissemangets värld har skakats i sina grundvalar. Eftersom självrannsakan inte är deras starka sida så återstod bara att ge neuroserna fritt utlopp.

Dagens exempel kommer från Storkyrkan där biskop Eva Brunne smutsade ner sitt ämbete genom att använda predikstolen för att kritisera Sverigedemokraterna och försvara de vänsterextremister som igår (igen) demonstrerade mot valresultatet. Ett antal av SD:s riksdagsledamöter valde då att lämna gudstjänsten. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

Det diskutabla i att en biskop använder sitt ämbete för att föra fram ovidkommande personliga åsikter passerar obemärkt. Däremot så haglar fördömandena över Sverigedemokraterna för att de var olydiga mobboffer och gick när det började bli kul.

Man får ta tröst i den oavsiktliga komiken som uppstår när en politikerkår som annars utmärker sig för ateism, historielöshet och värderelativism nu mangrannt rycker ut för att försvara kyrka och tradition.

I all sin solkighet har ett dystopiskt Grönköping framträtt som när den småborgerliga självgodheten utmanas visar sig ligga närmare Arkham Asylum än Bullerbyn.

DN, DN
SvD, SvD, SvD,
SvD
Aftonbladet
Expressen
Göteborgsposten
Sydsvenskan
Smålandsposten
Helsingborgs Dagblad