När protesterna i Nordafrika och Mellanöstern fick sitt eget liv blev frestelsen oemotståndlig för stora delar av etablissemangsmedia. Revolutionsromantik, exotism och glädjekalkyler blandades friskt.
Man ägnade spaltkilometer åt att analysera helt fel saker, såsom Facebook istället för klanstrukturer, dra synnerligen illa underbyggda paralleller med murens fall 1989 och prata om arabvärlden som om den vore en enhet.
Med den självsäkerhet som bara halvbildning kan ge så gjorde åtskilliga krönikörer och journalister långtgående prognoser om de lyckoriken som nu väntade och ondgjorde sig över alla som inte sveptes med i euforin.
Verkligheten kom snabbt ikapp: inbördeskrig i Libyen, blodbad i Syrien och Jemen och utvecklingen i Egypten visar tydliga tecken på att islamisterna håller på att utmanövrera Facebookliberalerna.
Just rörande Egypten så återfinns i Financial Times två artiklar om hur de islamistiska grupperingarna tycks ha goda förutsättningar att vinna kommande val och därmed ges möjlighet att skriva om konstitutionen. I det sammanhanget kan noteras att Muslimska brödraskapet inte är de radikalaste. Med tanke på att de brukar jämföras med Hamas politiskt sett så säger det en del om de andra islamistiska partierna.
If you find the Muslim Brotherhood in Egypt confusing, I suspect that is entirely intentional. The Brotherhood is now the largest organised political force in Egypt, but it currently operates from ramshackle offices in a Cairo suburb. It has sweeping ambitions and a grand vision for the entire Middle East. But it has promised not to seek a majority of seats in the coming parliamentary elections in Egypt or to run a candidate for president.
Essam el-Erian, the brotherhood’s spokesman, embodies the contradiction. He is smiling and welcoming to foreign visitors and he speaks about conciliation and pluralism in Egypt. But get him on international affairs and something much darker and angrier emerges. [...]
In Cario, with the Muslim Brotherhood
" [...] Egypt’s young liberal middle-classes are discovering that they were not the only forces set free by the downfall of President Hosni Mubarak. One leading liberal politician told me last week that he had been barely aware of Salafism until after the revolution. Suddenly, Salafi spokesmen are all over the media and are organising politically. By some reckonings they could get 5 per cent to 10 per cent of the vote in parliamentary elections planned for September.
The Muslim Brotherhood, the more established and less fundamentalist Islamist organisation, is generally reckoned to be good for at least a third of the vote. Add in a couple of fringe Islamist parties and you could be looking at an Islamist majority in Egypt’s first parliament. 'Entirely plausible,' says a western diplomat in Cairo, as he sips his coffee. [...]"
Egypt's liberals are losing the battle
Tidigare bloggposter:
Demokratins oundvikliga seger?
Drömmen om "folket" och "demokratin"
Visar inlägg med etikett Egypten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Egypten. Visa alla inlägg
torsdag 28 april 2011
onsdag 2 februari 2011
Farligt önsketänkande
Sedan oroligheterna i Nordafrika bröt ut, för tillfället med epicentrum i Egypten, så har det getts otaliga exempel på en närmast världsfrånvänd optimism om vad som väntar. Det är inte något unikt för Sverige utan tycks vara ett fenomen över hela Västvärlden.
Gång på gång upprepas att vi måste stödja "folket", "frihet" och "demokrati". Det är en farlig form av dagdrömmeri på två sätt.
Det ena är att det är till intet förpliktigande klyschor. Ett mantra man upprepar för att smickra sin självbild i övertygelsen om att man är en av de goda. Kan någon ge mig ett enda exempel i västerländsk press eller politik där man argumenterat för motsatsen? Om vi nu alla är överens om att vi gillar konceptet "folk, frihet, demokrati", vem försöker vi övertyga?
Det andra och långt farligare självbedrägeriet är att man tar ut en massa saker i förskott vi inte vet något om. Det här är inget nytt, när USA gick in i Irak 2003 trodde de att irakierna skulle överväldigas av tacksamhet, införa västerländsk liberal demokrati och slå sig till ro framför Jersey Shore med en Big Mac och saken var klar. Liknande självbedrägerier har man ägnat sig åt ett antal gånger under 1900-talet fram till dags dato.
Vilket folk är det vi stödjer? Det egyptiska. Vilken del av det? De som är för Mubarak eller mot? I skrivande stund gör de sitt bästa för att slå ihjäl varandra på Kairos gator. Var hamnar minoriteterna i det här (kopter, greker, berber etc)? Vi kan förstås stödja alla sidor i allt bara vi lägger till att det ska inkludera frihet och demokrati. Då handlar det återigen om att vi försöker smickra oss själva än att analysera vad som faktiskt pågår.
Att vara för frihet verkar ju oproblematiskt, vem är inte för det? Även här infinner nämns ofta folkets frihet. Tja, se ovan. Än viktigare, frihet till vad? Frihet kan betyda väldigt många saker och alla av dem är inte av godo.
Sist men inte minst "demokrati". Det är en fetisch i Västvärlden att i tid och otid lyfta fram demokrati som lösningen på världens alla problem. Problemet är att "demokrati" så som de flesta på våra breddgrader spontant definierar den är att den förutsätter någorlunda etniskt, religiöst och socialt homogena nationalstater för att fungera. Resten av världen -och numera i all högre utsträckning även Västeuropa- präglas av heterogenitet och konflikt.
Det finns gott om exempel på hur införandet av demokrati bara resulterat i att den för tillfället starkaste gruppen utnyttjat styrelseformen för att gynna sig själv och hunsa de andra.
Om folkets demokratiska vilja i Egypten i slutänden blir en islamistisk stat och krig mot Israel, vad har vi då uppnått med våra ädla föresatser?
I händelse någon nu tror jag är emot folk, frihet och demokrati så är inte det min åsikt eller poäng med den här bloggposten.
Det är däremot ett recept på katastrof att låta sig styras av önsketänkande rörande en situation vi inte har något som helst inflytande över.
Allt vi kan göra att är att förhålla oss så nyktert som möjligt till vad som faktiskt händer, utan revolutionsromantik eller fluffiga mantran. När krutröken har lagt sig så får vi se vem som finns kvar att förhandla med.
Tillägg: Läs även gärna Robsten, Svenssongalaxen, Cornucopia och Gotiska klubbens reflektioner i ämnet.
GP, GP, DN, DN, SvD, SvD, AB, AB, HD, Allehanda, Allehanda, SVT, SVT
Gång på gång upprepas att vi måste stödja "folket", "frihet" och "demokrati". Det är en farlig form av dagdrömmeri på två sätt.
Det ena är att det är till intet förpliktigande klyschor. Ett mantra man upprepar för att smickra sin självbild i övertygelsen om att man är en av de goda. Kan någon ge mig ett enda exempel i västerländsk press eller politik där man argumenterat för motsatsen? Om vi nu alla är överens om att vi gillar konceptet "folk, frihet, demokrati", vem försöker vi övertyga?
Det andra och långt farligare självbedrägeriet är att man tar ut en massa saker i förskott vi inte vet något om. Det här är inget nytt, när USA gick in i Irak 2003 trodde de att irakierna skulle överväldigas av tacksamhet, införa västerländsk liberal demokrati och slå sig till ro framför Jersey Shore med en Big Mac och saken var klar. Liknande självbedrägerier har man ägnat sig åt ett antal gånger under 1900-talet fram till dags dato.
Vilket folk är det vi stödjer? Det egyptiska. Vilken del av det? De som är för Mubarak eller mot? I skrivande stund gör de sitt bästa för att slå ihjäl varandra på Kairos gator. Var hamnar minoriteterna i det här (kopter, greker, berber etc)? Vi kan förstås stödja alla sidor i allt bara vi lägger till att det ska inkludera frihet och demokrati. Då handlar det återigen om att vi försöker smickra oss själva än att analysera vad som faktiskt pågår.
Att vara för frihet verkar ju oproblematiskt, vem är inte för det? Även här infinner nämns ofta folkets frihet. Tja, se ovan. Än viktigare, frihet till vad? Frihet kan betyda väldigt många saker och alla av dem är inte av godo.
Sist men inte minst "demokrati". Det är en fetisch i Västvärlden att i tid och otid lyfta fram demokrati som lösningen på världens alla problem. Problemet är att "demokrati" så som de flesta på våra breddgrader spontant definierar den är att den förutsätter någorlunda etniskt, religiöst och socialt homogena nationalstater för att fungera. Resten av världen -och numera i all högre utsträckning även Västeuropa- präglas av heterogenitet och konflikt.
Det finns gott om exempel på hur införandet av demokrati bara resulterat i att den för tillfället starkaste gruppen utnyttjat styrelseformen för att gynna sig själv och hunsa de andra.
Om folkets demokratiska vilja i Egypten i slutänden blir en islamistisk stat och krig mot Israel, vad har vi då uppnått med våra ädla föresatser?
I händelse någon nu tror jag är emot folk, frihet och demokrati så är inte det min åsikt eller poäng med den här bloggposten.
Det är däremot ett recept på katastrof att låta sig styras av önsketänkande rörande en situation vi inte har något som helst inflytande över.
Allt vi kan göra att är att förhålla oss så nyktert som möjligt till vad som faktiskt händer, utan revolutionsromantik eller fluffiga mantran. När krutröken har lagt sig så får vi se vem som finns kvar att förhandla med.
Tillägg: Läs även gärna Robsten, Svenssongalaxen, Cornucopia och Gotiska klubbens reflektioner i ämnet.
GP, GP, DN, DN, SvD, SvD, AB, AB, HD, Allehanda, Allehanda, SVT, SVT
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
