När protesterna i Nordafrika och Mellanöstern fick sitt eget liv blev frestelsen oemotståndlig för stora delar av etablissemangsmedia. Revolutionsromantik, exotism och glädjekalkyler blandades friskt.
Man ägnade spaltkilometer åt att analysera helt fel saker, såsom Facebook istället för klanstrukturer, dra synnerligen illa underbyggda paralleller med murens fall 1989 och prata om arabvärlden som om den vore en enhet.
Med den självsäkerhet som bara halvbildning kan ge så gjorde åtskilliga krönikörer och journalister långtgående prognoser om de lyckoriken som nu väntade och ondgjorde sig över alla som inte sveptes med i euforin.
Verkligheten kom snabbt ikapp: inbördeskrig i Libyen, blodbad i Syrien och Jemen och utvecklingen i Egypten visar tydliga tecken på att islamisterna håller på att utmanövrera Facebookliberalerna.
Just rörande Egypten så återfinns i Financial Times två artiklar om hur de islamistiska grupperingarna tycks ha goda förutsättningar att vinna kommande val och därmed ges möjlighet att skriva om konstitutionen. I det sammanhanget kan noteras att Muslimska brödraskapet inte är de radikalaste. Med tanke på att de brukar jämföras med Hamas politiskt sett så säger det en del om de andra islamistiska partierna.
If you find the Muslim Brotherhood in Egypt confusing, I suspect that is entirely intentional. The Brotherhood is now the largest organised political force in Egypt, but it currently operates from ramshackle offices in a Cairo suburb. It has sweeping ambitions and a grand vision for the entire Middle East. But it has promised not to seek a majority of seats in the coming parliamentary elections in Egypt or to run a candidate for president.
Essam el-Erian, the brotherhood’s spokesman, embodies the contradiction. He is smiling and welcoming to foreign visitors and he speaks about conciliation and pluralism in Egypt. But get him on international affairs and something much darker and angrier emerges. [...]
In Cario, with the Muslim Brotherhood
" [...] Egypt’s young liberal middle-classes are discovering that they were not the only forces set free by the downfall of President Hosni Mubarak. One leading liberal politician told me last week that he had been barely aware of Salafism until after the revolution. Suddenly, Salafi spokesmen are all over the media and are organising politically. By some reckonings they could get 5 per cent to 10 per cent of the vote in parliamentary elections planned for September.
The Muslim Brotherhood, the more established and less fundamentalist Islamist organisation, is generally reckoned to be good for at least a third of the vote. Add in a couple of fringe Islamist parties and you could be looking at an Islamist majority in Egypt’s first parliament. 'Entirely plausible,' says a western diplomat in Cairo, as he sips his coffee. [...]"
Egypt's liberals are losing the battle
Tidigare bloggposter:
Demokratins oundvikliga seger?
Drömmen om "folket" och "demokratin"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar