I The Telegraph återfinns en debattartikel av Storbritanniens före detta ambassadör till Syrien, Sir Andrew Green, där han varnar för konsekvenserna av att beväpna de syriska rebellerna eller en västerländsk invasion av Syrien.
Han pekar på att den största syriska rebellgruppen Al Nusra är öppet allierad med al Qaida och att pumpa in ännu mer vapen i regionen riskerar att stärka dem. Det syriska samhällets är också uppdelat efter etniska och religiösa skiljelinjer vilket i kombination med regionens utpräglade hämndkultur gör att alla inblandade parter kommer att strida till det bittra slutet då ingen nåd kommer ges till dem som förlorar.
De som kräver västlig intervention och/eller ännu mer vapen till rebellerna riskerar öppna en Pandoras ask där kriget slukar även Irak och Libanon. I slutänden kan en sådan västerländsk inblandning resultera i ännu en islamistisk regim i regionen.
Green manar istället till försiktighet och att omvärlden istället bör försöka strypa vapenflödet in i landet istället för att öka på det.
Arming the Syrian rebels is pouring petrol on the fire
Allra underdånigast,
K
Visar inlägg med etikett inbördeskrig. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett inbördeskrig. Visa alla inlägg
lördag 27 april 2013
torsdag 25 augusti 2011
Oviljan att kritiskt granska rebellerna
Eftersom mycket av rapporteringen kring kriget i Libyen har kommet att präglas av ett önsketänkande om "de goda mot de onda" så drar sig västerländsk media för att lyfta fram några obekväma observationer om rebellerna.
Gång på gång visar det sig att de ljuger så det visslar. Det är knappast förvånande i krig, men det är ändå märkligt att de behandlas med en sådan vördnad i rapporteringen. Bara de senaste dagarna har vi fått veta att Tripoli var erövrat, att man hade tagit en av hans söner till fånga och senast idag att man skulle ha Khadaffi inringad i ett bostadsområde. Inget av det var sant.
Med undantag för de rebellstyrkor som avancerade västerifrån och vilka med all sannolikhet fått militär träning av specialförband från NATO så är rebellerna militärt outbildade, odisciplinerade och okoordinerade. Hur omfattande plundringarna och övergreppen varit i Tripoli lär vi få veta först efteråt. Å andra sidan är inbördeskrig alltid smutsiga krig och det finns inga bevis på att de skulle varit värre än andra, men inte heller bättre.
Det svenska mediaetablissemanget har valt att helt (?) ignorera de rapporter om grymheter som riktats mot svarta under upproret. En redan illa sedd grupp i Libyen (och på andra ställen) har enligt fragmentariska uppgifter kommit i kläm mellan de två sidorna, där svarta män ska ha fallit offer efter anklagelser om att vara rekryterade av regimen. I det här fallet är massmedia överseende med rasistiskt våld så länge det är för ett i deras tycke högre syfte.
Khadaffiregimen har varit vedervärdig och dess fall är inget att sörja. Men det betyder inte att man ska sätta den andra sidan på en piedestal. Vi vet dessutom fortfarande inte vilka det egentligen är som vi har gått i krig för.
DN, DN, DN, GP, GP, SVT,
Gång på gång visar det sig att de ljuger så det visslar. Det är knappast förvånande i krig, men det är ändå märkligt att de behandlas med en sådan vördnad i rapporteringen. Bara de senaste dagarna har vi fått veta att Tripoli var erövrat, att man hade tagit en av hans söner till fånga och senast idag att man skulle ha Khadaffi inringad i ett bostadsområde. Inget av det var sant.
Med undantag för de rebellstyrkor som avancerade västerifrån och vilka med all sannolikhet fått militär träning av specialförband från NATO så är rebellerna militärt outbildade, odisciplinerade och okoordinerade. Hur omfattande plundringarna och övergreppen varit i Tripoli lär vi få veta först efteråt. Å andra sidan är inbördeskrig alltid smutsiga krig och det finns inga bevis på att de skulle varit värre än andra, men inte heller bättre.
Det svenska mediaetablissemanget har valt att helt (?) ignorera de rapporter om grymheter som riktats mot svarta under upproret. En redan illa sedd grupp i Libyen (och på andra ställen) har enligt fragmentariska uppgifter kommit i kläm mellan de två sidorna, där svarta män ska ha fallit offer efter anklagelser om att vara rekryterade av regimen. I det här fallet är massmedia överseende med rasistiskt våld så länge det är för ett i deras tycke högre syfte.
Khadaffiregimen har varit vedervärdig och dess fall är inget att sörja. Men det betyder inte att man ska sätta den andra sidan på en piedestal. Vi vet dessutom fortfarande inte vilka det egentligen är som vi har gått i krig för.
DN, DN, DN, GP, GP, SVT,
onsdag 24 augusti 2011
Några reflektioner rörande Libyen
Det här blir ingen riktig bloggpost, snarare några stödord att ha i åtanke för den som är intresserad av vad som pågår i Libyen.
Regimen kanske är slagen men det är inte synonymt med att rebellerna har vunnit. Varför tror alla [i media] att det är över?
Var har Khamibrigaden tagit vägen? Khadaffis elitstyrkor har tidigare varit bra på att lägga bakhåll för snabbt framryckande rebeller, förbereder man ett urbant gerillakrig för att skapa maximalt kaos? NATO får svårt att bomba och rebellerna tappar ansiktet.
Slutstriden står inte i Tripoli. Slutstriden står i Sirte och Sabha. Blir den utdraget kommer det inte vara en slutstrid alls, utan början på nästa fas i kriget.
Uppgifter finns att rebellerna inlett en belägring av Sirte. Man ska ha skurit av el och förnödenheter till befolkningen i staden. Kommer NATO att bomba rebellerna nu? (Retorisk fråga)
Ju längre Khadaffisidan kan dra ut på det här ju större möjligheter har de att fortsätta vara en maktfaktor i Libyen. Fortsatt krig och kaos är deras bästa vän under rådande omständigheter. Det kan möjligtvis undvikas om rebellerna kan köpa över de bestående elementen (immunitet/maktdelning) ur den gamla regimen minus familjen K.
Intressanta paralleller för att bygga hypotetiska scenarion utifrån: Somalia 1991 och Afghanistan 1992. Irak 2003 är mindre intressant med reservation för hur den kommande regimen tänker behandla resterande delar av den gamla. Avbathifieringen av den irakiska statsapparaten blev som bekant startskottet på det blodiga inbördeskrig som rasade som intensivast i Irak 2003-2008.
Med detta önskar jag alla en god natts sömn.
Allra underdånigast,
K
svt expr dn svt gp expr svd svd dn dn dn svt
ab, E24, dagen, dn
Regimen kanske är slagen men det är inte synonymt med att rebellerna har vunnit. Varför tror alla [i media] att det är över?
Var har Khamibrigaden tagit vägen? Khadaffis elitstyrkor har tidigare varit bra på att lägga bakhåll för snabbt framryckande rebeller, förbereder man ett urbant gerillakrig för att skapa maximalt kaos? NATO får svårt att bomba och rebellerna tappar ansiktet.
Slutstriden står inte i Tripoli. Slutstriden står i Sirte och Sabha. Blir den utdraget kommer det inte vara en slutstrid alls, utan början på nästa fas i kriget.
Uppgifter finns att rebellerna inlett en belägring av Sirte. Man ska ha skurit av el och förnödenheter till befolkningen i staden. Kommer NATO att bomba rebellerna nu? (Retorisk fråga)
Ju längre Khadaffisidan kan dra ut på det här ju större möjligheter har de att fortsätta vara en maktfaktor i Libyen. Fortsatt krig och kaos är deras bästa vän under rådande omständigheter. Det kan möjligtvis undvikas om rebellerna kan köpa över de bestående elementen (immunitet/maktdelning) ur den gamla regimen minus familjen K.
Intressanta paralleller för att bygga hypotetiska scenarion utifrån: Somalia 1991 och Afghanistan 1992. Irak 2003 är mindre intressant med reservation för hur den kommande regimen tänker behandla resterande delar av den gamla. Avbathifieringen av den irakiska statsapparaten blev som bekant startskottet på det blodiga inbördeskrig som rasade som intensivast i Irak 2003-2008.
Med detta önskar jag alla en god natts sömn.
Allra underdånigast,
K
svt expr dn svt gp expr svd svd dn dn dn svt
ab, E24, dagen, dn
onsdag 23 februari 2011
Libyerna måste klara sig själva
Stammarna
Upproret i Libyen har i allt väsentligt övergått i ett inbördeskrig där stamtillhörighet blir en allt tydligare komponent. Landet tycks i skrivande stund delats i två halvor där den östra inte längre kontrolleras av regimen medan striderna fortsätter att rasa i den västra.
Det är inte så enkelt som att det är "folket" mot "regimen" som det framställs. Därför kommer inte Khadaffis fall med automatik lösa problemen, det kommer istället att uppstå andra.
Khadaffi tillhör Qadhadfastammen och det finns rapporter att han fortfarande har ett förhållandevis starkt stöd bland dem och i synnerhet den egna mindre Khadaffistammen vars namn han bär. De utgör också ett starkt inslag i flygvapnet vilket kan förklara att han kunnat använda dem mot demonstranterna men tycks förlita sig mer på inhyrda legoknektar för markstriderna.
De andra stammarna är Warfalla (störst med en miljon), Magariha (näst störst) och Al Zintan hemmahörande i området kring Zintan söder om Tripoli. Magariha ska ha starkare band till Khadaffis stam Qadhadfa än de andra. Utöver de stora stammarna finns ett antal mindre stammar och klaner, ofta med specifik geografisk hemvist och ett historiskt arv som påverkat deras relation till regimen.
Khadaffi har under sitt styre attackerat stamsystemet och i synnerhet den makt som dess hövdingar haft. Stammarna har historiskt sett varit samlade krafter för motståndet mot osmanerna och senare mot det italienska kolonialstyret. Khadaffi förstod att de var ett potentiellt hot mot hans egen auktoritet, en farhåga som besannats i och med upproret mot honom.
Det är inte samma sak som att hävda att det här är ett stamuppror. Allt tyder på att det är ett utbrett missnöje som flammat upp i revolt, men att stamledare gett sitt stöd betyder mycket för att förstärka motståndet och har betydelse för vad som följer efteråt.
Frågan är vilket samhälleligt kitt som kommer att finnas kvar efter Khadaffi och som kan minska risken för nationellt sönderfall om stamsystemet inte får en fungerande politisk ram att verka i?
De irrationella kraven på "handling"
I Västvärlden och även i Sverige har man reagerat med fasa på det blodiga våldet. Samtidigt tycks man inte kunna ta in den verklighet som råder. Det höjs krav på att våra politiker ska göra något. Man reagerar med ilska på den försiktighet som visas och oviljan att göra något konkret.
På ett moralisk plan kan man absolut avkräva ett ställningstagande, men det har Västvärldens ledare också gjort över lag i och med fördömandena av våldet.
Men om man lägger den känslomässiga delen åt sidan och ser krasst på situationen, vad kan vi göra? Flygförbud för det libyska flygvapnet, ropar en del. Hur då? Ska vi skicka ett brev till Khadaffi där vi strängt förmanar honom? Ska de tvingas att stanna på marken? Det betyder i praktiken att de måste skjutas ner, och vem ska göra det? Sverige? För vi kan väl inte kräva att USA ska rycka in när det passar oss? De verkar också ha tappat smaken för rollen som världspolis efter Afghanistan och Irak.
Vi borde hjälpa det libyska folket tycker en del. Hur då, är den uppenbara motfrågan? Återigen, ska vi invadera landet? Skicka förnödenheter? Vad och till vem? Hur ska vi få in dem i landet? Ta emot flyktingar säger andra. Men det skulle ju vara direkt omoraliskt, för antingen tar vi emot de som flyr undan Khadaffis regim och då underlättar indirekt vi deras utrensningar eller också tar vi emot element av en despotisk nomenklatura flyr undan folkets rättmätiga vrede. I båda fallen skulle vi spela regimen i händerna.
När allt är över kommer vi kunna göra något men nu är Sarkozys krav på sanktioner ett av få sätt att kasta grus i maskineriet för den libyska regimen.
Avslutningsvis finns det nästan något rörande i den nationalromantik som den svenska vänstern hänfallit åt när det gäller de arabiska upproren.
Helt plötsligt är det självklart att prata om "folkets vilja" och deras kollektiva nobla egenskaper, det självuppoffrande lidandet för högre ideal och den vackra framtid som väntar bara de får komma till sin rätt utan USA-sponsrade regimer som håller tillbaks dem.
Bara en bråkdel av den sortens svärmeri för det svenska skulle resultera i att man omgående får bokstäverna "SD" inbrända i pannan av samma människor. För den progressiva vänstern är det nu som alltid skillnad på folk och folk.
Allra underdånigast,
K
AB, AB, AB, E24, E24,
GP, GP, GP, DN, DN, DN, DN
HD, Dagen
SVT, SVT, SVT, SVT
VG, LO-tidningen
Upproret i Libyen har i allt väsentligt övergått i ett inbördeskrig där stamtillhörighet blir en allt tydligare komponent. Landet tycks i skrivande stund delats i två halvor där den östra inte längre kontrolleras av regimen medan striderna fortsätter att rasa i den västra.
Det är inte så enkelt som att det är "folket" mot "regimen" som det framställs. Därför kommer inte Khadaffis fall med automatik lösa problemen, det kommer istället att uppstå andra.
Khadaffi tillhör Qadhadfastammen och det finns rapporter att han fortfarande har ett förhållandevis starkt stöd bland dem och i synnerhet den egna mindre Khadaffistammen vars namn han bär. De utgör också ett starkt inslag i flygvapnet vilket kan förklara att han kunnat använda dem mot demonstranterna men tycks förlita sig mer på inhyrda legoknektar för markstriderna.
De andra stammarna är Warfalla (störst med en miljon), Magariha (näst störst) och Al Zintan hemmahörande i området kring Zintan söder om Tripoli. Magariha ska ha starkare band till Khadaffis stam Qadhadfa än de andra. Utöver de stora stammarna finns ett antal mindre stammar och klaner, ofta med specifik geografisk hemvist och ett historiskt arv som påverkat deras relation till regimen.
Khadaffi har under sitt styre attackerat stamsystemet och i synnerhet den makt som dess hövdingar haft. Stammarna har historiskt sett varit samlade krafter för motståndet mot osmanerna och senare mot det italienska kolonialstyret. Khadaffi förstod att de var ett potentiellt hot mot hans egen auktoritet, en farhåga som besannats i och med upproret mot honom.
Det är inte samma sak som att hävda att det här är ett stamuppror. Allt tyder på att det är ett utbrett missnöje som flammat upp i revolt, men att stamledare gett sitt stöd betyder mycket för att förstärka motståndet och har betydelse för vad som följer efteråt.
Frågan är vilket samhälleligt kitt som kommer att finnas kvar efter Khadaffi och som kan minska risken för nationellt sönderfall om stamsystemet inte får en fungerande politisk ram att verka i?
De irrationella kraven på "handling"
I Västvärlden och även i Sverige har man reagerat med fasa på det blodiga våldet. Samtidigt tycks man inte kunna ta in den verklighet som råder. Det höjs krav på att våra politiker ska göra något. Man reagerar med ilska på den försiktighet som visas och oviljan att göra något konkret.
På ett moralisk plan kan man absolut avkräva ett ställningstagande, men det har Västvärldens ledare också gjort över lag i och med fördömandena av våldet.
Men om man lägger den känslomässiga delen åt sidan och ser krasst på situationen, vad kan vi göra? Flygförbud för det libyska flygvapnet, ropar en del. Hur då? Ska vi skicka ett brev till Khadaffi där vi strängt förmanar honom? Ska de tvingas att stanna på marken? Det betyder i praktiken att de måste skjutas ner, och vem ska göra det? Sverige? För vi kan väl inte kräva att USA ska rycka in när det passar oss? De verkar också ha tappat smaken för rollen som världspolis efter Afghanistan och Irak.
Vi borde hjälpa det libyska folket tycker en del. Hur då, är den uppenbara motfrågan? Återigen, ska vi invadera landet? Skicka förnödenheter? Vad och till vem? Hur ska vi få in dem i landet? Ta emot flyktingar säger andra. Men det skulle ju vara direkt omoraliskt, för antingen tar vi emot de som flyr undan Khadaffis regim och då underlättar indirekt vi deras utrensningar eller också tar vi emot element av en despotisk nomenklatura flyr undan folkets rättmätiga vrede. I båda fallen skulle vi spela regimen i händerna.
När allt är över kommer vi kunna göra något men nu är Sarkozys krav på sanktioner ett av få sätt att kasta grus i maskineriet för den libyska regimen.
Avslutningsvis finns det nästan något rörande i den nationalromantik som den svenska vänstern hänfallit åt när det gäller de arabiska upproren.
Helt plötsligt är det självklart att prata om "folkets vilja" och deras kollektiva nobla egenskaper, det självuppoffrande lidandet för högre ideal och den vackra framtid som väntar bara de får komma till sin rätt utan USA-sponsrade regimer som håller tillbaks dem.
Bara en bråkdel av den sortens svärmeri för det svenska skulle resultera i att man omgående får bokstäverna "SD" inbrända i pannan av samma människor. För den progressiva vänstern är det nu som alltid skillnad på folk och folk.
Allra underdånigast,
K
AB, AB, AB, E24, E24,
GP, GP, GP, DN, DN, DN, DN
HD, Dagen
SVT, SVT, SVT, SVT
VG, LO-tidningen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
