Libyerna måste klara sig själva

Stammarna
Upproret i Libyen har i allt väsentligt övergått i ett inbördeskrig där stamtillhörighet blir en allt tydligare komponent. Landet tycks i skrivande stund delats i två halvor där den östra inte längre kontrolleras av regimen medan striderna fortsätter att rasa i den västra.

Det är inte så enkelt som att det är "folket" mot "regimen" som det framställs. Därför kommer inte Khadaffis fall med automatik lösa problemen, det kommer istället att uppstå andra.

Khadaffi tillhör Qadhadfastammen och det finns rapporter att han fortfarande har ett förhållandevis starkt stöd bland dem och i synnerhet den egna mindre Khadaffistammen vars namn han bär. De utgör också ett starkt inslag i flygvapnet vilket kan förklara att han kunnat använda dem mot demonstranterna men tycks förlita sig mer på inhyrda legoknektar för markstriderna.

De andra stammarna är Warfalla (störst med en miljon), Magariha (näst störst) och Al Zintan hemmahörande i området kring Zintan söder om Tripoli. Magariha ska ha starkare band till Khadaffis stam Qadhadfa än de andra. Utöver de stora stammarna finns ett antal mindre stammar och klaner, ofta med specifik geografisk hemvist och ett historiskt arv som påverkat deras relation till regimen.

Khadaffi har under sitt styre attackerat stamsystemet och i synnerhet den makt som dess hövdingar haft. Stammarna har historiskt sett varit samlade krafter för motståndet mot osmanerna och senare mot det italienska kolonialstyret. Khadaffi förstod att de var ett potentiellt hot mot hans egen auktoritet, en farhåga som besannats i och med upproret mot honom.

Det är inte samma sak som att hävda att det här är ett stamuppror. Allt tyder på att det är ett utbrett missnöje som flammat upp i revolt, men att stamledare gett sitt stöd betyder mycket för att förstärka motståndet och har betydelse för vad som följer efteråt.

Frågan är vilket samhälleligt kitt som kommer att finnas kvar efter Khadaffi och som kan minska risken för nationellt sönderfall om stamsystemet inte får en fungerande politisk ram att verka i?  

De irrationella kraven på "handling"
I Västvärlden och även i Sverige har man reagerat med fasa på det blodiga våldet. Samtidigt tycks man inte kunna ta in den verklighet som råder. Det höjs krav på att våra politiker ska göra något. Man reagerar med ilska på den försiktighet som visas och oviljan att göra något konkret.

På ett moralisk plan kan man absolut avkräva ett ställningstagande, men det har Västvärldens ledare också gjort över lag i och med fördömandena av våldet.

Men om man lägger den känslomässiga delen åt sidan och ser krasst på situationen, vad kan vi göra? Flygförbud  för det libyska flygvapnet, ropar en del. Hur då? Ska vi skicka ett brev till Khadaffi där vi strängt förmanar honom? Ska de tvingas att stanna på marken? Det betyder i praktiken att de måste skjutas ner, och vem ska göra det? Sverige? För vi kan väl inte kräva att USA ska rycka in när det passar oss? De verkar också ha tappat smaken för rollen som världspolis efter Afghanistan och Irak.

Vi borde hjälpa det libyska folket tycker en del. Hur då, är den uppenbara motfrågan? Återigen, ska vi invadera landet? Skicka förnödenheter? Vad och till vem? Hur ska vi få in dem i landet? Ta emot flyktingar säger andra. Men det skulle ju vara direkt omoraliskt, för antingen tar vi emot de som flyr undan Khadaffis regim och då underlättar indirekt vi deras utrensningar eller också tar vi emot element av en despotisk nomenklatura flyr undan folkets rättmätiga vrede. I båda fallen skulle vi spela regimen i händerna.

När allt är över kommer vi kunna göra något men nu är Sarkozys krav på sanktioner ett av få sätt att kasta grus i maskineriet för den libyska regimen.

Avslutningsvis finns det nästan något rörande i den nationalromantik som den svenska vänstern hänfallit åt när det gäller de arabiska upproren.

Helt plötsligt är det självklart att prata om "folkets vilja" och deras kollektiva nobla egenskaper, det självuppoffrande lidandet för högre ideal och den vackra framtid som väntar bara de får komma till sin rätt utan USA-sponsrade regimer som håller tillbaks dem.

Bara en bråkdel av den sortens svärmeri för det svenska skulle resultera i att man omgående får bokstäverna "SD" inbrända i pannan av samma människor. För den progressiva vänstern är det nu som alltid skillnad på folk och folk.

Allra underdånigast,
K

AB, AB, AB, E24, E24,
GP, GP, GP, DN, DN, DN, DN
HD, Dagen 
SVT, SVT, SVT, SVT
VG,  LO-tidningen