Land, du välsignade

När man ser var vi är och vart vi är på väg så är det lätt att förtvivla. Då och då får man påminna sig om vad vi faktiskt hade, även om det är bitterljuvt. Att det fanns en tid när ingen ifrågasatte om det fanns svenskar, att det fanns en tid när man inte bara fick vara stolt över sitt land utan också förväntades vara det. Att det fanns en tid med högre ideal än konsumtion och snabba kickar, när det var självklart att fullgöra sina plikter och ta samhällsansvar.

"Land, du välsignade" av Elisabet Björklund vann första pris i en dikttävling 1913 bland 80 bidrag. I dagens kulturpolitiska klimat skulle det närmast vara socialt självmord att skicka en sådan dikt till en tävling. I bästa fall skulle den mötas av råa asgarv från den värdenihilistiska nomenklatura som dominerar Kultursverige. I värsta fall skulle den mötas med anklagelser om "rasism" och det gatlopp som brukar följa på det.

Därför får man ta tröst i att den skrevs 1913 och därmed speglar det som fanns innan katastroferna drog in över vår civilisation. När den tilltagande stormen har dragit förbi kommer kanske något av det att kunna återskapas ur ruinerna av vårt samhälle.

Land, du välsignade

Sång: Jussi Björling
Musik: Ragnar Althén
Text: Elisabet Björklund


Land, du välsignade, tag min sång!
Gjut din ande i orden!
Giv, att den ljuder fullkomnad en gång,
Sången om landet i Norden,
Sången om sjumila skogar och sjö,
Slätter, som skördar oss bära,
Midnattssol och midvintersnö,
Sverige till ära, Sverige!

Land, du välsignade, tag mitt verk!
Dig min strävan jag vige!
Signa min tanke och armen stärk,
främst bland de främsta jag stige,
att när min bana jag ändat har,
sjunkit till skuggorna neder,
stolt må man minnas, att svensk jag var,
Sverige till heder, Sverige!

Ljuva mångkultur

Dagens mångkulturella triumf utspelades i Göteborg där en lynchpöbel på bataljonsnivå löpte amok över någons kränkta heder. Som svensk träl kan man inte annat än tacka för ännu en dos kulturberikning.

Precis som vår härskarklass i sina kanslier och på sina redaktioner önskat så är det gamla Sverige i snabb upplösning. På så vis kommer vi bort från den enfaldiga homogenitet som gjorde Sverige till av de tryggaste, bäst fungerande och fredligaste länderna i modern historia. Vilket tur att det är slut på det. Istället har vi kammat hem miljonvinsten när vi får ett samhälle som är Irak, Afghanistan, Somalia och Syrien (med flera!) i salig blandning.

Som svensk träl hoppas man ju också att media mörklägger så mycket som möjligt kring upploppet så vi kan gå tillbaks till att älta tre svennar som bar på järnrör några meter en sommarnatt för två och ett halvt år sedan. Det är mycket viktigare.

Allra underdånigast,
K

GP, GP, GP, HD,
FT, FT, FT,

Oikokolonisationen i siffror

På Statistiska Centralbyråns sida kan man ta del av prognoserna för in- och utvandring fram till 2060. I år uppskattar man att totalt 106 270 människor ska flytta till Sverige och för nästa år uppskattar man det till 110 500.

Som om det inte är katastrofalt nog med facit av vad det mångkulturella experimentet hittills resulterat i så förutspår SCB att den årliga invandringen kommer att ligga på 80 000 - 85 000 människor per år fram till 2060. Det rör sig om närmare fyra miljoner människor som flyttar hit, lägg sedan till de höga födelsetalen hos de stora invandrargrupperna från den muslimska världen och resultatet blir ett utraderande av den svenska kulturgemenskap som existerat det senaste millenniet.




Källa: SCB

Ingen ska heller låta sig luras av att man förutspår en hög utvandring. De som kommer att utvandra är i allt högre grad de svenskar som har medel och möjlighet. Inflödet från U-världen kommer att ske fortsätta så länge man kan ta del av det välstånd som ackumulerats i Sverige under historiens gång.

Jag har tidigare skrivit om att det som pågår är en oikokolonisation, det som i korthet kan beskrivas som den irrationella driften hos den härskande samhällsklassen att ersätta sitt eget folk med andra och tvinga ursprungsbefolkningen att betala för sin egen kolonisering.

När historiker diskuterar Västroms nedgång och fall brukar vissa faktorer oundvikligen komma upp oftare än andra. En av dem är att Västroms gränser gick från att vara solida till att vara porösa och till slut inte existera alls under trycket från invaderande barbarfolk.

En annan var att man accepterade barbarerna så länge de assimilerades in i det romerska samhället, något man bland annat uppnådde genom att splittra upp dem. När man inte längre förmådde det bildades enklaver inne i riket med lojalitet mot den egna stammen istället för det nya värdlandet.

En tredje är den romerska officerskårens germanisering, det vill säga att oassimilerade barbarer fick allt högre poster i den romerska armén och använde legionerna som sina privatarméer. Det var knappast något nytt, men tidigare hade generalerna i strävat efter att i slutänden hålla ihop det romerska imperiet efter att ha röjt rivalerna ur vägen, nu användes legionerna för att bryta sönder ett rike man ändå inte kände någon lojalitet med.

Sist men inte minst så kännetecknades den västromerska statsapparaten det sista seklet av inkompetens, intriger och en fullständig oförmåga att frambringa dugliga ledare och stabilitet.

I Sverige i nuläget är vi någonstans mellan porösa och inga gränser.

Det pågår ingen som helst assimilering av nyanlända, istället uppmuntras utanförskap och enklavisering i mångkulturens namn.

Inom militär, polis och offentlig förvaltning så strävar man aktivt efter "mångfald" genom att sänka antagningskrav, slopa språktest och diskriminera etniska svenskar i allmänhet och svenska män i synnerhet.

Våra styrande eliter inom både politik och massmedia har sedan Palmé och framåt kännetecknats av nepotism, inkompetens och usel utbildningsnivå jämfört med andra Västländer.

I Västrom så slogs man i alla fall ända in i det sista. I Sverige 2012 ritar man vår undergång som en gul graf och sätter sig att vänta.

Tidigare inlägg: Oikokolonisationens rötter

En serie tillfälligheter?

Trots höstens massmediala kampanj mot Sverigedemokraterna så har de istället ha gått stärkta ur krisen. I det som tycks vara en ursinnig kakafoni så verkar det vid närmare granskning finnas ett mönster. Vänstern har alltid varit mer eller mindre hysterisk när det gäller SD och där har inget förändrats, det intressanta är förändringen hos borgerlig media.

Sedan valet har SD sakta växt i opinionsmätningarna. Utöver att skälla på SD och dess väljare så har etablissemangspartierna och deras vakthundar haft som återkommande ritual att skuldbelägga varandra för SD:s växande stöd.

När Alliansen närmast slentrianmässigt anklagat Socialdemokraterna för att förse SD med nya väljare, vilket för den moderata härskarklicken i Stockholm är synonymt med outbildade arga unga svenska män från landsbygden, så gick larmet när Timbro den 27 oktober publicerade en debattartikel i DN om att 2,7% av moderaternas väljare bytt till SD sedan valet 2010.

Drygt två veckor senare, den 15 november gick startskottet för den borgliga kampanjen mot SD när Expressen med krigsrubriker slog upp den två och ett halvt år gamla filmsekvensen på Erik Almqvist et al.

Även om hela etablissemangsmedia från den marknadsliberala till den öppet kommunistiska deltog med liv och lust så är det uppenbart att det var borgerlig media som höll i taktpinnen den här gången.

SvD som tidigare under året närmast undvikit SD i sin rapportering har under senhösten stort sett dagligen angripit SD på olika sätt. Den nya kulturchefen Martin Jönsson som av tidigare medarbetare anklagas för att vara instrumental i SvD Kulturs förfall har ägnat sig åt närmast rabiata utfall och ett av hans skrivhjon snålade inte med superlativen när hon intervjuade Soran Ismail.

Moderata Norrbottens-Kuriren startade kampanjen Ett Norrbotten för alla, minus dem med avvikande åsikt förstås.

Dagens Industri drog sitt strå till stacken med att upprepa sedvanliga klyschor om att SD-väljarna är tandlösa analfabeter och GP gnisslar tänder över den olydiga väljarkåren.

Samtidigt som man demoniserar SD så försöker framför allt moderaterna vinna tillbaka tveksamma väljare med utspel om hårdare tag mot brottslighet, förbud för tiggeri och liknande.

Till att börja med kan man undra om förslagen alls ska tas på allvar då Alliansens politik idag verkar begränsa sig till att sälja ut så mycket som möjligt av vårt självbestämmande till EU och så mycket som möjligt av landets tillgångar och välfärdssystem till makthavarnas vänner och bekanta i näringslivet. Dessutom är problemen som Alliansen nu försöker visa handlingskraft kring ett direkt resultat av deras egen politik med öppna gränser.

Fler utspel är nog att vänta, kanske petar man Telia-Soneras chef för mutorna till Uzbekistan eller föreslår marginellt ändrade straffsatser kring brott som allmänheten ogillar särskilt mycket. I slutänden handlar det dock bara om att säkra maktinnehavet, inte ansvarsfullt styre.

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att budkavlen gick runt i den relativt snäva (och inavlade) kretsen av borgerliga makthavare efter Timbros artikel. Det är ju framför allt ett starkt SD som gör en tredje mandatperiod vid makten stort sett omöjlig. Att deras kampanj än så länge varit kontraproduktiv ändrar inget kring deras avsikter.

Allra underdånigast,
K

Tack LT!

För ni är ärliga nog att säga rakt ut det som en stor del av etablissemanget är för slipade för att tillstå offentligt. Sverigedemokraterna och i förlängningen dess väljare och antagligen alla andra som kritiserar era falska religioner ser ni som ohyra som man ska göra processen kort med.

Visst var det lite skämtsamt med en karikatyr, men uppenbarligen har tankegången legat där och gnagt ett tag. När landsortspressen nu ska haka på mobbardrevet på storstadsredaktionerna så råkade det bli lite väl ihärdigt, men klargörande.

Allra underdånigast,
K

GP,

Oikokolonisationens rötter

Undertecknad kan ibland förvånas över att det fortfarande skrivs insändare och kommentarer på temat "när ska våra politiker och journalister vakna?" eller "vet de inte vad som pågår?" och liknande. Även om allt ifrågasättande hos allmänheten är välkommet så är det väl sent i matchen att yrvaket undra vad som pågår. Vi har haft en generation av folkvandring till Sverige.

Att tala om asylpolitik går knappast då någon sådan egentligen aldrig har funnits i dess rätta bemärkelse. Att tala om invandringspolitik är också förlegat och till och med begreppet massinvandring börjar bli överspelat när skalan på det som sker saknar motstycke i svensk historia. Någonsin.

Oikofobin omsatt i invandringspolitik
Roger Scruton omdefinierade begreppet oikofobi 2004 för att beskriva hatet som de västerländska [vänster]etablissemangen känner mot sin egen kultur och sina egna folk.

Invandringspolitiken i Sverige är sammanvävd med oikofobin men de mekanismer och drivkrafter som kan skönjas har mer gemensamt med kolonialism än flyktingmottagande eller arbetskraftsinvandring.

I brist på bättre så föreslår undertecknad begreppet oikokolonialism för att beskriva vad som pågår. Det är den irrationella driften att ersätta sitt eget folk med andra och vanligtvis ska ursprungsbefolkningen betala för sin egen kolonisering.

Det är ett klumpigt begrepp men kan förhoppningsvis tjäna som avstamp för vidare diskussion.

När man börjar gräva i arkiven så visar det sig att rötterna till oikokolonisationen sträcker sig nästan ett halv århundrade tillbaks.

Startskottet för kolonisationspolitiken
1980 skrev Jonas Widgren (1944-2004) boken "Svensk invandrarpolitik" och 1982 kom den andra upplagan. Widgren var en socialdemokratisk aparatchnik och en av Palmes underhuggare.

På International Centre for Migration Policy Development kan man bland läsa:

"Born in Stockholm (Sweden) in 1944, he graduated from Stockholm University in 1967 (B.A. in philosophy). He then held various posts in the Swedish Ministries of Interior and Labour, among others as Secretary General (1971-1974) of the parliamentary Commission, which prepared the new Swedish policy of multiculturalism and as Director (1978-1982) of the immigration policy division of the Ministry of Labour. In 1982, the late Prime Minister Olof Palme appointed him Secretary of State at the Ministry of Labour, responsible for immigration to Sweden and for equality between women and men. As deputy to former Minister Anita Gradin he held this position until early 1987. [...]"

Han ägnade hela sitt yrkesliv åt att driva på det mångkulturella projektet och gjorde sig en karriär på det.

I sin bok (sid 16) nämner han också hur en ny fas i svensk invandringspolitik tog sin början med SOU 1974:69/70:

"Utredningens förslag markerade ett genombrott för idéer som hade börjat bli alltmer spridda sedan början av 1970-talet, nämligen att invandrarnas möjligheter till politiskt inflytande borde förstärkas och att etniska minoriteter borde tillförsäkras betydande kulturella rättigheter, särskilt vad gäller barnens rätt att få undervisning i och på föräldrarnas modersmål. [...]" 

För den som kanske inte har så stora kunskaper om det politiska Sverige på 1970-talet så måste två ord nämnas som är centrala för hela epoken: Olof Palme. Idag odlas helgonmyten kring Olof Palme flitigt i böcker och filmer och på grund av mordet har det aldrig uppstått någon riktig debatt om hans politiska gärning. Det tjänar också vår härskarklass på då det knappast skulle återspegla fördelaktigt på dem. 

Ska man göra en lång historia kort så var dock Olof Palme förmodligen den mest machiavelliska statsman Sverige haft i modern tid och total katastrof för nationen. Om Reinfeldt är en katastrof så är han det i egenskap av klåpare och mobbare. Olof Palme var i en helt annan division och hade förmodligen fått Reinfeldt att börja grina om de skulle ha mötts i en debatt.

Olof Palme besatt en kombination av intellekt, retorisk talang och hänsynslöshet som förde honom till makten och förmodligen bidrog till hans fäbless för de röda diktaturerna under kalla kriget. Det var en mentalitet han förstod. Hur djup den relationen egentligen var är fortfarande inte klarlagt. Palmes centrala roll i att mörklägga Geijeraffären råder det dock mindre tvivel om.

Ideologin formuleras
För Palme och socialdemokratin var invandringen ett sätt att säkra sin plats vid makten. En import av vänstersinnad valboskap som i gengäld skulle få sitt uppehälle tryggat utan minsta krav på anpassning. Det blev tydligt i proposition 1975:26 där man formulerade en ny invandringspolitik utifrån slagorden jämlikhet, valfrihet och samverkan. Känns det igen?

"Jämlikhetsmålet innebär ett fortsatt arbete för att invandrarna skall få samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som befolkningen i övrigt. Målet innebär vidare att alla grupper i samhället ska ha likvärdiga möjligheter att bibehålla och utveckla sitt modersmål och att utöva kulturverksamhet. Invandrar- och minoritetspolitiken bör därför syfta till att inom ramen för en intressegemenskap, som omfattar hela det svenska samhället, ge uttryck för en egen språklig och kulturell identitet."

Pratet om att alla ska ha samma skyldigheter och en gemensam intressegemenskap klingar falskt eftersom all anpassning ska ske av svenskarna som ska maka på sig för de nya kulturer som flyttar hit. I praktiken är det också precis vad som skett.

"Valfrihetsmålet innebär att medlemmar av språkliga minoriteter skall kunna välja i vilken grad de vill uppgå en svensk kulturell identitet och i vilken grad de vill bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. [...]"

Här råder knappast något tvivel om att en gemensam intressegemenskap bara var en tom fras och att det aldrig fanns några verkliga planer på integrering värd namnet. 

"Samverkansmålet innebär att en ömsesidig och omfattande samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen. Målet inbegriper ömsesidig tolerans och solidaritet mellan invandrarna och den inhemska befolkningen. Ett förverkligande av samverkansmålet förutsätter bl a att invandrarna ges större möjligheter att aktivt delta i det politiska livet i Sverige, att de ges vidgade möjligheter till kulturell egenverksamhet och att invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas i ökad utsträckning."

Man pratar om ömsesidighet och tolerans men även här är det bara svenskarna som åsyftas. Ingenstans nämns om några konkreta krav på anpassning av invandrarna utan tvärtom är det deras särställning i förhållande till ursprungsbefolkningen som betonas. Det är också intressant att man redan 1975 slog fast det som är dogm inom svensk media och politik snart 40 år senare: invandringens ska skildras positivt, det som med vår tids nyspråk kallas kulturberikning.

I passagerna ovan blir det många upprepningar men det kan inte nog understrykas att den härskande eliten aldrig varit intresserade av integrering. Det är bara något man sagt för att få driva sitt projekt ostört. Det har istället handlat om en omvänd kolonisationspolitik i syfte att säkra deras makt och privilegier. Även om det var Palme och hans hov som startade processen så är det numera en hållning som omfattar hela det politiska etablissemanget.

Vad man visste för 30 år sedan
Avslutningsvis tänkte jag citera ut inledningen till "Svensk invandrarpolitik":

"Det är först på senare år som man i Sverige mera allmänt har blivit medveten om de långtgående effekter som efterkrigstidens invandring har haft och kommer att få för hela samhällsutvecklingen. Den intolerans och de uppslitande konflikter som invandringen kan ge upphov till börjar nu betraktas som en av de stora framtidsfrågorna i många länder i världen. [...]

Sverige är ett mycket svensk land. Bara för 30-40 år sedan var Sverige ett av Europas mest etniskt homogena länder. Det folk som genom århundradena har bott i Sverige har i avsevärt mindre utsträckning än de som bott längre söderut och österut i Europa berörts av folkvandringar och konfrontationer med andra kulturer och människor av annat ursprung.

Den osäkerhet som Sverige och svenskarna ger uttryck för i möte med andra språk och  kulturer kan vara historiskt betingad och präglad av långvarig kulturell isolering. Den kan bero på vår traditionella hemhörighet i en enhetskultur, vars särdrag vi hittills varit oförmögna att uppfatta, eftersom vi inte annat än som krigande och koloniserande makt under tidigare århundraden har fått en chans att se dem i kontrast mot andra folks språk och kulturer. [...] Medan konfrontationer med andra etniska grupper sedan tidernas början har varit vardagsmat för andra folk i Europa har Sverige först nu blivit ett flerkulturellt och mångspråkigt samhälle. Kan Sverige och svenskarna klara den här omställningen?"

Redan 1982 när boken skrevs var en av mångkulturens arkitekter helt på det klara med att invandringen var ett recept på potentiell katastrof. Sedan dess har man bara skruvat upp tempot.

Allra underdånigast,
K

Journalistikens andrasortering svamlar på

NSD:s egen fjällbimbo Lina Norberg Juuso förgyllde tillvaron för sina läsare i lördags med en av de mest irrelevanta, imbecilla och osammanhängande artiklarna om Sverigedemokraterna som undertecknad har läst sedan Expressen lanserade sin "skandal".

När man läser hennes artiklar och tidningsblogg så står det snabbt klart hon mentalt är cirka fjorton år gammal. Här har vi en journalist som på fullt allvar tycker att hennes hårband har nyhetsvärde och omvärldsanalysen är därefter. Ilskan ger vika och man blir mest illa till mods av den oavsiktliga lyteskomiken.

Det är beklämmande uppenbart att det enda kriteriet för att få arbeta som journalist idag är att man är reflexmässigt politiskt korrekt, alla annan talang (eller avsaknad av den) är sekundär.

Allra underdånigast,
K

En bra vecka för etablissemanget

I förra bloggposten var undertecknad rätt så kavat, kanske rent av lite kaxig, rörande etablissemangets tandgnisslan över Sverigedemokraternas och deras framgångar hos opinionen. Det har länge varit samma rundgång av trötta floskler och indignationsretorik och den hade uppenbarligen tappat sin effekt.

Men man borde ha vetat bättre. Något så illvilligt, förljuget och allmänt depraverat som vår härskarklass tänker inte bara låta sig knuffas åt sidan av en uppstickare. Så när Expressen gjorde stor nyhet av det två och ett halvt år gamla filmklippet som egentligen inte visar något annat än ett fyllebråk så vaknade flocken till och vittrade blod. 

Det som följde behöver knappast redogöras för igen annat än att om det finns karma så är jag rätt säker på att Thomas Mattsson kommer att återfödas som Cujo i nästa liv. Eller också var han Cujo och återföddes som Thomas Mattsson och då borde nästa steg vara binnikemask eller något liknande. 

Hur som helst så blev urladdningen av SD-hat nästan i nivå av vad som följde efter valet 2010. Lägg till att Zlatan gjorde mål, förvisso bara i en träningsmatch mot ett oerfaret engelsk landslag, men för megafonerna var det ändå kvitto på att massinvandringen är en nettovinst och att SD har fel i allt. 

Lögn, förbannad lögn, svensk journalistik.

Än så länge har de dock inte kammat hem något ras i opinionen och med nästa års förväntade våg av kolonisatörer från Syrien och Somalia så lär SD ha alla möjligheter att hämta igen ett eventuellt tapp och fortsätta växa i opinionen. 

För tillfället kan dock etablissemanget njuta av en väl genomförd medielynchning. Grattis.

Allra underdånigast,
K

Ängsligt i elfenbenstornet

Oj så ängsliga megafonerna börjar bli över SD:s framgångar i opinionen. När DN har "Veckans löp om SD:s siffor" så gluttar de nervöst ut ur sitt elfenbenstorn och försöker konstruera förklaringar som berör massinvandringen så lite som möjligt innan de med en smäll drar igen fönsterluckorna. Att SD dessutom har gått om deras favorit Miljöpartiet verkar svida extra mycket, men vissa plåster ska tas bort med ett ryck.

Man förfasar sig också över att människor i allt högre utsträckning offentligt säger att de är sverigedemokrater. Undertecknad kan förstå att det sänder kalla kårar längs med ryggraden på de flesta journalister. Det vittnar om inte annat om hur kapitalt deras mobbnings- och förtalskampanj har misslyckats.

Batikhäxan i rött  tröstar sig med att hon i alla fall inte hört någon säga det direkt till henne ännu (0:50). Det är nog bäst att tant snarast investerar i ett par rejäla hörselkåpor, för det att bara en tidsfråga innan ropen tränger in i genom murarna på elfenbenstornet och utlöser nervösa ticks hos dem alla.

Jenny Nordlander darrar lätt på rösten när hon säger att det verkar bli socialt accepterat att vara sverigedemokrat. Hennes oro (indignation?) är befogad, för när den nationella rörelsen är stark nog att på allvar avslöja myglet och maktmissbruket hos den politiska klassen så är tiden vid köttgrytorna förbi.

Som vanligt kommer en dos av klass- och landsortsföraktet med, det är ju trots allt Stekarvänstern i Stockholm som analyserar. De kan förmodligen inte ens förstå att den typen av hållning bara är kontraproduktiv för deras syften, men det är bara att tacka och ta emot för oss andra som vill få bort dem från makten.

Sammantaget så blir man ändå på gott humör av att se dem våndas. I så många år har det fått ljuga, mobba, mörklägga och förvanska ostraffat. Ingen lögn håller för evigt.

Allra underdånigast,
K

Våra nyttiga idioter i Malmö

Geert Wilders talar i Malmö om frihet om hotet från islam. Som förväntat har nackskottsvänstern dykt upp för att sabotera. I enlighet med deras definition av tolerans så finns det bara utrymme för en åsikt: deras. Där har man också en viktig ledtråd till varför de vurmar så för islam.

Det som vid första anblick kan te sig som oförenliga ståndpunkter, nämligen islams anspråk på en teokratiskt styrd värld enligt sharia och den vulgärmaterialistiska ateism som är central inom marxismens olika utlöpare, har i praktiken mycket gemensamt. 

Man anser sig båda kunna utlova kommande lyckoriken (om än radikalt annorlunda i sin utformning), man är totalitär i sina anspråk och man delar det brinnande hatet mot den [post]kristna Västvärlden. Extremvänstern har historiskt sett inte haft några större problem med oheliga allianser när det passat deras syften. De franska kommunisternas passivitet under nazisternas ockupation av Frankrike så länge Molotov-Ribbentroppakten bestod är ett bra exempel på detta.

I det långa loppet är förstås extremvänstern bara nyttiga idioter åt islams intressen, men extremvänstern har hela sin historia har varit en bloddrypande kavalkad av att vara nyttiga idioter eller bara idioter, så det är en roll de är väl förtrogna med. 

Idag försöker de förstöra Geert Wilders anförande om frihet och hotet från islam. Det enda de lyckas med är att göra fler medvetna om att Geert Wilders är i Sverige, vad han tycker och att extremvänstern fortfarande är en samling hopplösa troll.

På så vis är de oavsiktligt även våra nyttiga idioter. Förvisso bara som en bieffekt av sitt våld och vandalism men den nationella rörelsen kan bara framstå i positiv dager i jämförelse med dem.

GP, Skanskan,