DDR vädrar morgonluft igen

I den svenska offentliga debatten rörande extremism ligger fokus ganska ensidigt på högerextremism, eller det man för stunden väljer att kalla högerextremism.

Samtidigt är det uppenbart för alla med ett minimum av samhällsintresse att det är extremvänstern som dominerar när det gäller politiskt våld. Eftersom de fungerar som etablissemangets tjänstvilliga små troll så får de också hållas år efter år.

På en europeisk nivå kan det också vara intressant att notera att extremvänstern vädrar luft efter att ha varit på defensiven sedan kommunismens sammanbrott i början av 90-talet.

Al Jazeera English har i dagarna sänt en dokumentär om hur arvet efter DDR och Stasi fortfarande ligger tungt över Tyskland. Inte nog med att det tyska etablissemanget nästan helt avstått från att ställa de gamla eliterna i DDR till svars för deras brott, man fortsätter att betala ut generösa pensioner till de gamla topparna inklusive Erich Honeckers änka och i Berlin har det gamla östtyska socialistpartiet rönt valframgångar. I partiet återfinns funktionärer ur forna Stasi som nu arbetar på att försöka skriva om historien och man gör ingen hemlighet av sin önskan om att återinföra det gamla systemet.

"Tengo una remera del Che y no sé por qué."

På DN:s ledarsida skriver Erik Helmerson om Che Guevara och undrar hur någon som var så blodbesudlad i verkligheten kan ha blivit en ikon i konsumtionssamhället?

För några år sedan skrev Alvara Vargas Llosa om kulten kring Che Guevara och konstaterar att de flesta som dyrkar honom dyrkar myten och vet inget om den historiska personen.

Bilden som tonar fram är av en psykopat med storhetsvansinne som mördade åtskilliga människor med sina egna händer och beordrade avrättningarna av mellan 200 och 700 fångar under sin tid som chef på det ökända fängelset La Cabaña på Kuba. Vissa uppgifter gör gällande att han ska ha ett direkt ansvar för runt 2000 mord under sitt 39-åriga liv.

Che Guevara var av samma skrot och korn som bödlarna i Berias NKVD eller dödspatrullerna i SS Einsatzkommando. Skillnaden är att de föräras inte insmickrande filmer av vänsterliberalerna i Hollywood eller klatchiga kaffemuggar och t-shirts.

Rubriken betyder "Jag har en Che t-shirt och jag vet inte varför". 

Tokvänsterns revolutionsromantik

Aftonbladets kulturredaktion under Åsa Linderborg har blivit vänsterjournalistikens Arkham Asylum. Det säger inte så lite i det rådande debattklimatet.

Kravallerna i Kairo har gett dem en förevändning att hänge sig åt revolutionsromantik på ett sätt man inte skådat sedan 70-talet. Jag skulle ha kunnat skriva 1989 men av någon anledning var den yttersta vänstern betydligt mer dämpad då.

Det är inte så konstigt, de självutnämnt progressiva har alltid sållat bort den empiri som inte passat deras syften. Terrängen hade aldrig en chans mot deras ideologiska karta. I slutänden trillade de ändå ner i det stora hål som inte fanns på kartan.

På samma sätt ser de nu "klasskamp" när resten av världen ser blodiga kravaller som i slutänden krattar manegen åt muslimska brödraskapet.

Vem som går segrande ur den pågående maktkampen återstår att se, men det som följer kommer inte att bli ett klasslöst samhälle i Marx anda. Det kommer inte ens att bli proletariatets diktatur. Det blir säkert diktatur i någon form som antagligen är mer antivästlig än den rådande, men där slutar också likheterna med dagdrömmeriet på Aftonbladets kulturredaktion.

Kanske räcker det ändå som tröstpris för Åsa L och hennes gelikar, de brukar kunna ty sig till de mest skiftande former av tyranni bara det utlovas floder av blod under kollektivistiska förtecken.

AB, AB, AB, SvD, DN, GP, DN,