Som man ropar får man svar

Radikalfeministen Maria Sveland som gjort sig känd för sitt hat mot alla som tycker annorlunda fick hat tillbaks i form av ett mordhot. Då var det inte kul längre. Metamorfosen från vildsint amazon till hulkande offer var ett faktum och DN Kultur rycker pliktskyldigt ut för ett snyftreportage lagom till lanseringen av hennes nya bok.

Nu har hon således skrivit en bok om hur jobbigt det är, hur synd det är om henne och hur dumma alla är som hatar, minus henne själv förstås. För som brukligt är hos den privilegierade kulturvänstern så har man en måttstock för sig själv och annan för resten av världen.

Undertecknad borde förstås skriva något om hur hemskt det är att hon blev mordhotad, hur oacceptabelt det är att man inte kan framföra sin åsikt utan att få ovett tillbaks och så vidare. Men Maria Sveland och hennes gelikar är de som har skapat det här samhällsklimatet. De har via sina kultursidor, tankesmedjor, institutioner och lobbyorganisationer systematiskt förföljt oliktänkande i decennier. Deras offer har ofta fått betala ett långt högre pris än ett otäckt brev på dörrmattan. Det hat som propagandisterna nu möts av är deras egen draksådd som mognat till skörd.

Det finns inget att försvara i mordhot och andra trakasserier, men heller ingen anledning att spela efter deras dubbla måttstockar. De har allt för länge förutsatt att deras meningsmotståndare alltid ska följa regelboken och att de själva aldrig behöver göra det. Kulturvänsterns argumentationsteknik bygger på att vara rå, vulgär och illvillig.

Vill de ha en anständig ton i det offentliga samtalet är det bara att anslå den själva så kommer och responsen bli därefter. Innan dess göder deras skenhelighet och självömkan bara mer förakt.

Allra underdånigast,

K

DN,

Hujedamig ett sånt barn!

Svenska Dagbladet har sedan Timbros rapport om att moderaterna tappar väljare till Sverigedemokraterna blivit lika hysteriska som kvällspressen. Artiklarna är lika propagandistiska som de är sanslösa och idag kom senaste exemplen.

Stora näsduken plockas fram för de ensamkommande barnen i Östero. Med den typ av hårt vinklade journalistisk som utmärkte östblocket under kalla kriget och Sverige idag får man somaliernas dåliga uppförande till att vara den svenska lokalbefolkningens fel. Såklart.

För att behålla förståndet i en tid av massivt ljugande från megafonerna så får man fokusera på komiken i propagandan. Den finns där.

Den politiskt korrekta dramaturgin har sina givna komponenter. Nu när man stämplat lokalbefolkingen som bombkastande banjospelare från Den sista färden så behöver man en hjälte, eller snarare hjältinna. Den vite hetrosexuella mannen är en fiende idag, så då måste protagonisten vara en utomeuropeisk invandrare (helst svart), en homosexuell man eller en ung kvinna. Det måste vara en progressiv person som kan upplysa massan om hur man egentligen ska tycka och göra. Greppen är inte helt olika hur indoktrinering gick till i Sovjetunionen och det är knappast en slump när man betänker journalistkårens ideologiska hemvist.

I det här fallet blev det en mer än lovligt naiv svensk tjej bosatt i Toronto som hörde via riksmedia att saker hänt runt hemmet för ensamkommande…barn. Hon ger sig då med full fart in i det hela med den omedvetet ironiska slutsatsen att det handlar om ”okunskap inför okända saker”. Där har hon nog en poäng. 

Vad vet hon om vad som egentligen hänt? Vad vet hon om hur gamla de här killarna är? Vad vet hon om de har något brottsregister före eller efter de kom hit? Vad vet hon om hur afghanska och somaliska män ser på svenska flickor? Vad vet hon om vad som blivit resultatet av sådana ”möten” på andra förläggningar? Kommer vi få en lika stort uppslagen artikel om hon blir misshandlad och våldtagen av sina nya vänner?

Det verkligt komiska är dock bilden på det "ensamkommande barnet".

Skäggväxt (något somalier och eritrianer får relativt sent). Rynkor. Högt hårfäste. 

35 år?

Allra underdånigast,
K

SvD, SvD,

Regeringens myter och RKP:s verklighet

Med jämna mellanrum så ska makten och dess megafoner förklara för oss vilken framgång de senaste decenniernas massinvandring varit. Men det blir allt tydligare att man trots den massiva propagandan känner att man håller på att förlora slaget om opinionen. Regeringen har därför lanserat en hemsida för att bemöta det man kallar myter om invandringen. Metoden man har valt är att som vanligt lansera sina egna myter.
 
De förtjänar alla att plockas isär men här får myt nummer 8 får fungera som ett bra exempel: ”Invandringen har lett till en våg av kriminalitet”.

Rubriken är det mest konkreta då det man skriver sedan är snömos och undvikande floskler. Men i vilken utsträckning är det här en myt odlad av oss lågutbildande näthatare i pauserna mellan hembränning och banjospelande? Varifrån får vi våra fördomar om skenande brottslighet på grund av invandringen?

En bra start att kontrollera uppgifterna borde vara Rikskriminalpolisens egen hotbild för 2011.

När det gäller den organiserade brottsligheten som är av särskilt intresse på grund av sin stora samhällspåverkan identifierar man fyra typer av grupper: 1% MC-miljön, kriminella grupperingar i förorterna, smugglingsgrupper och specialiserade grupper där man särskilt lyfter fram människosmugglarna.

Tre av dessa kan man direkt säga är nästan exklusivt bestående av invandrare och 1 procent MC-miljön får idag betraktas som blandad i sant mångkulturalistisk anda, något som mordet nyligen på ledaren för brödraskapet Alex Akbar Gara Mohammad illustrerar.

Nedan följer en sammanställning av utdrag ur rapporten och lite kompletterande statistik.

När man läser avsnittet 4.3 Kriminella grupperingar i förorten (sid 20-21) så är det uppenbart att man syftar på vissa specifika förorter, således inte Äppelviken eller Djursholm. Det är också uppenbart att det är en brottslighet dominerad av invandrare.

Utvecklingen i Danmark, där gatubanden vuxit sig starka och där medlemmarna framförallt består av andra generationens invandrare, har gått snabbt. Idag utmanar de 1% MC-miljön genom att vara fler till antalet och mycket våldsbenägna. De har tagit över områden i vissa danska städer och visar där öppet motstånd mot polisen. Den konflikt i Göteborg som pågått mellan olika förortsgäng och MC-sfären visar på att en liknande utveckling är på gång även i Sverige.

[…]

Miljön i dessa förorter hårdnar och det har blivit allt vanligare att företrädare för samhället angrips. I både Stockholm och Göteborg finns det områden där är svårt för polisen att utföra sitt arbete. Det händer att även brandmän, ambulanspersonal och lokaltrafik attackeras. Det sker inga regelrätta upplopp men stenkastning och vandalisering förekommer. Allvarligare incidenter har inträffat som beskjutningen av polishuset i Södertälje 2005. Denna typ av brottslighet som på vissa ställen är påtaglig kan sägas vara systemhotande, då unga kriminella genom hot och våld angriper viktiga samhällsfunktioner.

Smugglingen som beskrivs i avsnitt 4.4 är också en kulturberikad historia:

Narkotikasmuggling är det mest lukrativa brottsområdet för den organiserade brottsligheten och det är också kring denna verksamhet som nätverken fortfarande samlas. Narkotikahandeln är och kommer att fortsätta vara en prioriterad brottstyp för de brottsbekämpande myndigheterna i framtiden. Förutom narkotika är smuggling av cigaretter, alkohol och diesel primärbrott för de kriminella grupperingarna. Andra är människosmuggling, människohandel, utpressningsverksamhet och rån. (sid 18)

De etniciteter som nämns specifikt i rapporten är litauer och polacker (amfetamin och metaamfetamin), albaner (heroin och kokain), serber och montenegriner (diverse narkotika, cigaretter, vapen etc). De västafrikanska nätverken får ett snabbt omnämnande även om man skulle kunna tro att de borde ha fått mer utrymme med tanke på hur brottsaktiva de är.

Kat tas inte upp i RKP:s hotbild men det missbruket och tillhörande brottslighet är som bekant en uteslutande somalisk företeelse. Tittar man på Tullverkets beslagsstatistik kan man se hur katproblematiken vuxit i takt med den stora somaliska invandringen. 2005 tog tullen sex ton kat i beslag (sid 7). År 2010 hade det vuxit till 13,8 ton (sid 7) utan att vare sig smuggling eller missbruk visar några tecken på att minska på grund av de stora beslagen.

Tvärtom finns tecken på att problemen kommer att bli värre enligt RKP.s rapport (sid 9):

Det är vanligt att asylsökande söker sig till länder där många av den egna nationaliteten redan befinner sig. Sverige har en stor befolkning med somaliskt ursprung och enligt Migrationsverket kan det pågående inbördeskriget i Somalia leda till en kraftig ökning av sökande därifrån. I dagsläget förekommer inte människosmuggling från Somalia mot betalning i den utsträckning som vi sett från Irak men med nya förhållanden kan det snabbt komma att förändras. Många somalier tar sig till Sverige på ett ”look-a-like”-pass som skickats till dem i hemlandet från någon redan bosatt i Sverige.

Människosmugglingen som är en miljardindustri idag som beskrivs i avsnitt 4.5 (sid 21-22) visar sig även den föga förvånande domineras av invandrare:

De som sysslar med människosmuggling skiljer sig från andra typer av grupperingar då de är specialiserade och inte samarbetar i någon högre utsträckning med andra kriminella grupperingar. Människosmugglarna är utspridda över Sverige. Hälften av personerna är svenska medborgare, dock härstammar alla utom en från ett annat land. Det finns många bolag länkade till dessa personer.

Uppemot 90 procent av den kända människosmugglingen har idag en Irak-koppling. Detta innebär att de smugglade personerna kommer från Irak medan människosmugglarna antingen kommer från Irak eller från något annat land i regionen. Under 2008 har antalet asylsökande från Irak minskat vilket innebär att antalet smugglade människor därifrån också gått ner. Övriga länder avseende smugglarnas ursprungsland är Somalia, forna Jugoslavien, Indien, Vietnamn, Thailand, Sverige och Bolivia.

Sist men inte minst kan även avsnitt 6.6 (sid 37) Kringresande i brott nämnas:

Gemensamt för dessa är att det är internationella konstellationer av yrkeskriminella som rör sig över nationsgränser och inom länder. De är välorganiserade med en landsman ofta bosatt i Sverige som agerar huvudman eller kontakt. Offren är vanliga medborgare, inte sällan äldre eller på andra sätt extra sårbara, och grupperingarna är specialiserade på det de gör. Primärbrotten är stöld och bedrägerier men inslag av hot och våld mot offren är vanligt förekommande.

Allt detta kan man enkelt utläsa i Rikskriminalpolisens egen beskrivning av det rådande läget i den öppna versionen av rapporten. Den hemligstämplade versionen är enligt uppgift ännu mer graverande.

Avslutningsvis återstår då för var och en att ställa sig samvetsfrågan: vem tror jag mest på, Rikskriminalpolisen eller Kung Plommon och hans comical sidekick?

Allra underdånigast,
K

Publicerad som insändare på Avpixlat 2011-12-20.

DN, DN, DN

En sårad politruk sjunger opera

DN:s propagandniks har på sistone varit ihärdigare än vanligt med att jaga hjärnspöken. Bara det att man samarbetar med vänsterextremisterna på Expo skjuter trovärdigheten i sank omedelbart. Det har knappast blivit hjälpt av Daniel Poohs pinsamma debacle i Finland.

Inte heller tycks det senaste årets uppskruvade tonläge gentemot Sverigedemokraterna i synnerhet och obekväma bloggare i allmänhet gett något nämnvärt utslag i opinionen. Ska man tro den senaste opinionsmätningen är så är resultatet det motsatta, där Sverigedemokraterna får 8,9% vilket är det högsta hittills.

Även om den senaste artikelserien syftar till att kartlägga "högerextremisterna" så är det uppenbart att man hoppas svärta ner Sverigedemokraterna också. Inte särskilt mycket att förvånas över, eller ens bli särskilt upprörd över. Så har PK-media arbetat i decennier.

I dagens DN finns en artikel om hemsidan Sveriges Resurser som vill få fart på debatten om integration. Syftet är förvisso vällovligt även om man med fog kan hävda att hemsidor som Politiskt Inkorrekt/Avpixlar, Affes statistik, Cavatus, Gotiska Klubben, Jan Milld, Oskorei och många fler i åratal fört en både seriös och initierad debatt om integration och mångkultur. Att de inte får en reklamartikel i DN uppenbart avsedd att ordna skattemedel* för fortsatt verksamhet är nog inte så konstigt, de har ju fel åsikter.

Det som är slående när man skummar igenom artiklarna på Sveriges Resurser är hur många makthavare vi har på alla nivåer i samhället som är fullständiga idioter. Man lever i en fantasivärld, där Centern tycks ha ett helt eget kosmos, och upprepar samma ideologiska abrakadabra som vi hört i 25 år och som bara gjort problemen värre.

Den kan knappast Amanda Björkman som driver hemsidan lastas för och är i själva verket ännu en nyttig påminnelse om hur illa ställt det är i dagens offentliga Sverige.

I den andra artikeln i DN av Niklas Orrenius så når den gälla svanesången nya nivåer. Ett atomistiskt användandet av anekdoter och citat från nätet ger sken av Sverige står på randen till att bli ett Fjärde Rike, indignerat fingerpekande mot alla som tycker annorlunda och sist men inte minst pompös självömkan över den egna upplysta förträffligheten slår över i oavsiktlig komik. Det fick också ge rubriken till den här bloggposten.

* "Ekonomiskt är det ingen höjdare att driva en sajt som försöker lösa integrationsproblem. Ett studiebidrag räcker inte långt när man har massor av idéer och projekt som man vill förverkliga. Därför vill Amanda Björkman ha in finansiärer, som förstår frågans vikt och delar hennes vision."

Börjar luften gå ur SD-hatarna?

Aftonbladet har en artikel där man ondgör sig över att Jimmy Åkesson är inbjuden till lunch med kungafamiljen, något alla partiledare i riksdagen är. Att Pravdas mobbarreflex sitter i är inget nytt, men verkar de inte lite tröttare än vanligt? Nästan lite resignerade?

Man får ha viss förståelse om de känner sig både hesa och modlösa, för det senaste årets hatkampanj mot SD i media har gett dem noll och intet. Istället har SD vuxit i de flesta opinionsundersökningar.

I rättvisans namn ska påpekas att de fått manegen krattad åt sig, inte bara av de skränande orcherna i media utan lika mycket av Fredrik n' Friends i regeringen, för att inte tala om Håkan Juholt och den imploderande Socialdemokratin. Det är nästan så man oroar sig för om det kan hålla i sig hela vägen till nästa val? Någon gång borde väl även systemets megafoner och aparatchniks börja lära av sina egna misstag?

Camilla Läckberg kallar SD varböld

Camilla Läckberg filosoferar djupsinnigt om Sverigedemokraterna och dess väljare i Sydsvenskan:

"Sverigedemokraterna är en varböld som vi borde sticka hål på. Jag skulle vilja lyfta fram allt jag kan för att visa det vansinniga i vad vi gjorde som röstade in ett sådant parti i riksdagen. Det är så många som inte förstår vad de gjorde med sin röst, de tänkte väl att det bara var en missnöjesyttring den gången, de känner ”jag har det inte så bra just nu”, utan att förstå frågorna, utan att förstå vad det är för människor som faktiskt sitter i det här partiet."

Ja alla vi som röstade på SD spelar banjo och driver runt i ölfläckad nätbrynja i väntan på att a-kassebidraget ska trilla in på kontot, eller möjligtvis levereras i form av bananklasar. Tur att vi har rättänkande kulturmegafoner som Läckberg som kan berätta för oss hur korkade vi är.

Rörande Camilla Läckbergs litterära gärning så rekommenderas Jonas Thentes artikel i DN Kultur. Hans slutsats är att hennes böcker inte ens ska recenseras på kultursidorna eftersom det inte finns något bra att säga om dem. Mycket underhållande.

Det är onekligen ironiskt att någon som så lättvindigt idiotförklarar andra kan tacka den dumma massans dåliga smak sina egna framgångar.

SvD,  LTZ,

Det danska valet

Valet i Danmark var ännu ett i raden av exempel på hur rutinmässigt etablissemangsmedia manipulerar och beskär information för att anpassa den till sina politiska syften.

Det politiska "skiftet" i Danmark skedde med en marginal på 0,6%. Knappast den vänstertsunami som vissa förespeglat oss.

Dansk Folkepartis "nederlag" var en minskning på 1,6%. Knappast en kollaps för invandringskritiken. Ser man till Liberal Alliances framgångar var det snarast en valframgång för de som är kritiska till islamiseringen av det danska samhället.

Omvärldens negativa syn på Danmark är i själva verket svensk medias negativa syn på Danmark. Man letar förgäves i seriös internationell press efter den typ av skrämselpropaganda om Danmark som rutinmässigt bräks fram i Sverige.

Men i de redaktionella elfenbenstornen i Sverige tror man förmodligen på sina egna lögner. Kanske hoppas man kunna besvärja verkligheten om man bara upprepar propagandan med tillräckligt eftertryck? När det gäller "Breivikeffekten" på SD så har domedagsprofetiorna fallit platt med undantag för en avvikande opinionsundersökning. Än sämre chanser har de att lyckas med resten av världen. I slutänden återstår bara deras monotona slagord och gälla tonläge.

DN, GP, AB, SR,

Bekräftelsebehov?

Oscar Wilde sa "att älska sig själv är början på en livslång romans". Det är något Expressen tagit fasta på och nominerat sig själva i sin egen tävling.

Det är slående hur den så kallade 08-eliten som ser sig själv som sofistikerade och kosmopolitiska lyckas briljera i provinsiell småborgerlighet gång på gång.

Vad döljer sig bakom rapporten om islamofobi och antisemitism?

Idag levererades en rapport om antisemitism och islamofobi till integrationsminister Ullenhag. TT:s artikel om den skräller av varningsklockor, man kommer med svepande påståenden och ger sken av att det är vetenskapligt, man mörkar vilka som skrivit rapporten och har det alarmistiska tonfall som hör hemma i propaganda.

Författarna, Mirjam Hagström och Birgitta Löwander visar sig också höra hemma i pk-industrin. Mirjam Hagström är en produkt av Malmö Högskola som varit medförfattare till rapporten "Lyckad invandring - sju goda exempel" och gör enligt uppgift ingen hemlighet av sitt mål att få ut Sverigedemokraterna ur riksdagen. Birgitta Löwander är en av dessa otaliga akademiska politruker som tjänat sitt uppehälle på invandringen och sedan länge känd som sympatisör till AFA.

Deras "vetenskap" lämnar mycket övrigt att önska och skulle knappast bli bli godkänd ens som B-uppsats på ett riktigt universitet, men ett exempel är illustrerande:

Man påstår att det finns 15 000 rasistiska hemsidor på nätet och att det ska ha fördubblats sedan 2009. Källan som anges för detta i rapporten på sid 11 är ett tal som hölls på en konferens i Prag av en representant för Wiesentalcentret och att den obskyra organisationen INACH gör den uppskattningen. Det finns med andra ord inga möjligheter för läsaren att kontrollera påståendet. Hur har man mätt? Vilka kriterier har använts? Var finns källmaterialet?

I övrigt är det dominerande intrycket av rapporten att man har bristfälligt underlag, hänvisar i cirkelresonemang mellan likasinnade för att bekräfta varandras teser och i övrigt känns den saxad ur BRÅ:s rapporter eller Wikipedia.

Tillägg: Jan Millds bloggpost om Birgitta Löwander är mycket läsvärd

SvD, DN, SR,

"Tengo una remera del Che y no sé por qué."

På DN:s ledarsida skriver Erik Helmerson om Che Guevara och undrar hur någon som var så blodbesudlad i verkligheten kan ha blivit en ikon i konsumtionssamhället?

För några år sedan skrev Alvara Vargas Llosa om kulten kring Che Guevara och konstaterar att de flesta som dyrkar honom dyrkar myten och vet inget om den historiska personen.

Bilden som tonar fram är av en psykopat med storhetsvansinne som mördade åtskilliga människor med sina egna händer och beordrade avrättningarna av mellan 200 och 700 fångar under sin tid som chef på det ökända fängelset La Cabaña på Kuba. Vissa uppgifter gör gällande att han ska ha ett direkt ansvar för runt 2000 mord under sitt 39-åriga liv.

Che Guevara var av samma skrot och korn som bödlarna i Berias NKVD eller dödspatrullerna i SS Einsatzkommando. Skillnaden är att de föräras inte insmickrande filmer av vänsterliberalerna i Hollywood eller klatchiga kaffemuggar och t-shirts.

Rubriken betyder "Jag har en Che t-shirt och jag vet inte varför". 

Brittisk historiker utlöser ramaskri när han analyserar upploppen

Historikern David Starkey deltog för några dagar sedan i en debatt i BBC som väckt stor uppmärksamhet i Storbritannien. Han menade att upploppen i engelska storstäder till stor del beror på en nilistisk svart gangstermentalitet med rötter i den jamaicanska gängkulturen som slagit rot i Storbritanniens förorter.

Att han utvecklar det resonemanget och menar att det just handlar om en subkultur bland de unga där hudfärg numera inte spelar någon roll gör ingen skillnad, brandfacklan var kastad. Resten av debatten blev ett indignerat tjatter från de andra debattörerna där även debattens "moderator" hakar på.

Den brittiska vänstern har reagerat med ursinne och bland annat har krav förts fram på att han inte ska få medverka i TV i framtiden. Som bekant är vänsterns definition av mångfald och tolerans att det är deras åsikt som gäller och bara den.

Dr Starkey får dock medhåll från oväntat håll. Dr Tony Sewell är ordförande för välgörenhetsorganisationen Generating Genius och menar att David Starkey har rätt i sak, även om han värjer sig mot Starkeys osminkade ordval.

Dr Tony Sewell

UMR:s krav på kulturrevolution

Igår började undertecknad arbeta på en bloggpost rörande Ungdom mot rasisms debattartikel i SvD. Vid den tidpunkten hade några bloggar redan länkat till artikeln. När den skulle färdigställas idag stod det klart att alla bloggposter som länkat till artikeln var bortrensade. Förmodligen var inte reaktionerna på nätet så unisont hyllande som man tänkt sig och då slog censurreflexen till.

Det här är precis så skenheligt och fegt som man kan förvänta sig av den totalitära toleransens försvarare. Man pratar om mångfald, öppenhet och demokrati men är i grund och botten fientligt inställd till alla tre. Man har en agenda som ska drivas igenom och då får inte ens de egna slagorden komma i vägen.

Så även när UMR har uppenbarligen har hyrt in en spökskrivare för att försöka förmedla mer intellektuell framtoning än vanligt så kan man inte förneka sin sanna natur. Den som sett dem i andra sammanhang vet att de knappt kan förflytta sig mellan två rum utan att slå knogarna i tröskeln. Det är en ren broilerorganisation som fungerar som sprängbräda in till maktens korridorer och köttgrytorna.

Trots deras pretentioner i artikeln så var den inte särskilt mycket att komma med. Ett välmenande örfilande av det öppna samtalet i uppbyggligt syfte. Man är inte ute efter att straffa enskilda obekväma bloggare, man vill straffa dem alla. Bakom akademisk prosa lanserar man paranoida förklaringsmodeller för att därefter förespråka häxjakt, censur och mörkläggning.

Man kan avfärda UMR och den myriad av andra skattefinansierade organisationer i samma fåra som nyttiga idioter åt vårt etablissemang. Men historien visar tydligt att nyttiga idioter är farliga idioter.

Allra underdånigast,
K

Post Scriptum
En komisk detalj rörande UMR är att den så kallade mångfaldens försvarare företräds av en är en nästan helt etniskt svensk styrelse. Som den gamla tidens kolonialherrar reserverar man rätten att föra sina klientfolks talan, för deras eget bästa förstås.

Marteus bränner en säkring - igen

Expressens ledarskribent Ann-Charlote Marteus är ett bra exempel på talanglös man kan vara och ändå få vara en av maktens mest upphöjda megafoner. Dagens ledarkrönika är ännu ett debilt utbrott gentemot Sverigedemokraterna och Björn Söder där man undrar om hon var rejält bakfull när hon skrev den?

Man skulle kunna tro att den är skriven av någon av de sämre slipade knivarna i Ung Vänster, men det är en ledarskribent på en av Sveriges största tidningar. Förvisso Expressen, men ändå.

Den är rörig, hatisk och osaklig. Återigen, det är ju Expressen så vad annat var att vänta, men även där tycker man att de åtminstone skulle vilja kunna uppvisa någon slags intellektuell stringens?

Samtidigt är Marteus anslag det mest logiska utifrån den position hon är i. Hon kan inte debattera i sak, då väntar ett förödmjukande nederlag. Det vet journalister som Marteus så numera vill de bara få tyst på debatten. 

Hon är också en av de riksmobbare som eldat på den massmediala hatkampanj som bedrivits mot SD och oliktänkande sedan terrordåden den 22:s juli och självrannsakan är uteslutet. Då jobbar man inte på Expressen till att börja med.

Det som återstår då är att vråla högre, fradga ännu mer och hytta med facklan och högaffeln medan man anför pöbeln. Allt för att visa hur upplyst, tolerant och demokratiskt sinnad man är.

SR:s dubiösa rapportering om hatbrott

SR rapporterar att de så kallade hatbrotten i USA mot HBT-personer ökade förra året. Eftersom HBT är en av maktens klientgrupper så är deras väl och ve av betydligt större intresse för megafonerna än den övriga befolkningens. 

"Förra året mördades 27 amerikaner på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Det är ett mord varannan vecka, och den siffran är den näst högsta på tio år."

SR uppger ingen källa, men förmodligen är det från NCAVP:s rapport, en amerikansk intresseorganisation för HBT-frågor. Man uppger att antalet mord mot HBT-personer ökade från 22 till 27 (29 mord 2008). Eftersom FBI inte har släppt någon statistik för 2010 går det inte att kontrollera de uppgifterna, men det är intressant att notera att FBI rapporterar åtta mord för 2009 i samma kategori (vilket även inkluderar där heterosexuella fallit offer för hatbrott). Det är alltså ett betydande glapp mellan den officiella statistiken och intresseorganisationens resultat, vilket kan bero på att de använder ett annat material än officiella källor.

Dess vetenskapliga hållbarhet kan också ifrågasättas, vilket framgår med all tydlighet på sidan 14 i rapporten där det framgår att materialet är inkomplett, man använder egna definitioner och man använde olika arbetsmetoder i olika delar av USA. En välvillig tolkning är att den är en intressant partsinlaga, men knappast något som ensamt kan sägas beskriva en samhällsutveckling.

När man tar del av SR:s inslag i ämnet så är det snällaste man kan säga att det är undermåligt journalistiskt arbete att dra så kategoriska slutsatser av ett sådant bristfälligt underlag. En mer krass tolkning  är att det är ett propagandaalster så här under prideveckan.

I USA begicks det totalt 15 241 mord under 2009.


Tillägg: Fria Tider refererar till det här blogginlägget i en av sina artiklar och det följer även en intressant debatt i kommentarsfältet.

6 myter om Breivik

FrontpageMag räknar upp sex stycken myter som redan hunnit uppstå kring Breivik under veckan som gått sedan terrordåden. Intressant läsning.

Det väcker också ännu fler frågor om hur långt delar av media är beredda att gå när det gäller att torgföra ideologisk propaganda istället för objektiv omvärldsbevakning. Det är svårt att säga att kvällspressen och vänstermedia har raserat sin trovärdighet då de inte haft någon på länge. Men även i en publicistisk verksamhet som i decennier haft sin kundkrets bland de indoktrinerande, likgiltiga och direkt imbecilla blir det allt tydligare att man inte skyr några medel för att saluföra sin ideologi och smutskasta sina motståndare.

Den senaste veckans hets mot oliktänkande i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet kommer att lämna ett bittert arv inför framtiden. Misstron mot maktens megafoner är nu total.

Allra underdånigast,
K

SR 1, 2, SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, DN 1, 2, 3, GP 1, 2, 3, 4
SVT,  DN, DN, DN, DN, DN, Dagen, GP, GP,

En nyckel till rapporteringen i media

Nu när propagandan i media har nått orkanstyrka med tydligt fokus på att misskreditera Sverigedemokraterna så kan det vara bra att påminna sig om en gammal sanning. Den svenska journalistkåren sympatiserar nästan till hälften med den radikala vänstern.

I Synovates mätning från 2009 fick (Mp) och (V) över 40% tillsammans. Om man lägger till Folkpartiets överrepresentation i sympatier bland journalister i förhållande till allmänheten så är det inte konstigt att tonläget är som det är just nu. Man kan dessutom bara spekulera kring vad det är som döljer sig bakom den stora posten för "Övriga", men det lär knappast vara något frihetligt eller nationellt.

Rödvinspsykologi på Brännpunkt

Mona Sahlin, megafonerna från Expo och några andra tjommar från flumvänstern har författat en debattartikel med anledning av terrordåden. För den som inte orkar läsa hela så följer nedan en kort sammanfattning.

* Rödvinspsykolgi.
* Vi kräfva mer indoktrinering!
* Vi kräfva mer skattemedel så vi kan bedriva den indoktrineringen och samtidigt casha in maximalt!
* Vi anklaga våra motståndare för att ha en svart-vit världsbild. Det bevisar vi genom att i med vår svart-vita världsbild tillskriva dem klichéer och stereotyper som passar vår politiska agenda.
* Ännu mer rödvinsspykologi.

Istället för att läsa debattartikeln kan du kära läsare nu använda den tiden till att göra något viktigt som att leta efter navelludd, kontrollräkna hur många fingrar och tår du har eller titta på färg som torkar. Jag önskar att jag hade gjort det istället.

Allra underdånigast,
K

Lisa Bjurwalds skuld till terrordåden

Efter terrordåden i Norge upprepas om och om igen runt om i media att motgiftet för sådan här våldsam extremism är öppenhet, tolerans och demokrati. Nog stämmer det att avsaknad av öppenhet i debatten, tolerans gentemot obekväma åsikter och en demokrati där de etablerade partierna haft en närmast feodal syn på väljarkåren bär en stor skuld i det allt mer förgiftade debattklimat som infunnit sig.

På ett antal kultur- och ledarsidor skriver man också om hur de som sprider hat och intolerans har ett ansvar för terrordåden i Norge i fredags. Tanken från megafonerna är förstås att vi som påtalat det mångkulturella misslyckandet, den återvändsgränd som det värdenihilistiska konsumtionssamhället lett in i och de tydligt totalitära drag som återfinns inom Islam nu ska hålla tyst. Detta så att makthavarna ska kunna återgå till sina strängaspel i elfenbenstornen och inte behöva besväras av verkligheten utanför, än mindre ta ansvar för den.

Så när man vill utkräva ansvar av dem som predikar intolerans och hat gentemot sina meningsmotståndare är det intressantare att fundera över vad statsminister Reinfelds uttalande om att han inte tänker "ta i Sverigedemokraterna med tång" eller att sverigedemokrater får räkna med att utsättas för politiskt våld skickar för signaler än en lokal SD-politiker som försöker diskutera den samhällsutveckling som lett fram till terrordåden.

Dagens exempel är dock den ohämmat rabiata Lisa Bjurwald som byggt sin massmediala karriär på att demonisera alla som ifrågasätter det mångkulturella projektet. Det finns inte en tillstymmelse till reflektion över varför de här åsikterna har uppstått och om de faktiskt speglar en upplevd verklighet. Istället brännmärks vi alla med den självgoda arrogans som bara en fanatiker kan uppvisa.

I dagens intervju i DN går hon så långt som att påstå att problemet är att "bristen på tabu mot antimuslimska idéer är farlig. Det finns ett motstånd i Europa att erkänna islamofobi som rasism, som farlig rasism".*

Hon efterlyser inte debatt eller en analys av de underliggande orsakerna. Hon vill ha ett tabu, ett förbud att nämna problemen alls. De som tar upp ämnet från en kritisk synvinkel ska brännmärkas och straffas. Massmediala skampålar, trakasserier, demonisering och utfrysning är lösningen i Bjurwalds värld.

Om nu Breivik alls har tagit intryck av den svenska debatten så är det Lisa Bjurwald och hennes gelikar som har gett honom den näring han behövde under åren av planering inför terrordåden. Det de säger är att det är ingen idé att försöka delta i det offentliga samtalet om man inte tänker ingå i hyllningskören, att "demokratin" är en klubb för de utvalda och privilegierade och att även den mest konstruktiva kritik kommer att mötas med repression.

En bättre jordmån än så kan extremism knappast få.

Allra underdånigast,

K

* I Bjuwalds begreppsvärld är således islam, en politisk-religiös rörelse, en rastillhörighet. Den typen av resonemang är i bästa fall obildat och intellektuellt ohederligt, allt för ofta är den dock resultatet av den underliggande rasism som genomsyrar det mångkulturella tankegodset. Är även kristna en ras? Buddister? Hinduer? Scientologer? Om inte, vad krävs för att kvala in religiösa rasklubben? Bjurwalds personliga godkännande? Finns det rasmässiga skillnader mellan shia och sunni och hur mäter Bjurwald dem? Så många frågor, så lite tid...

Tillägg: Tydligen fick man inte kritisera Bjurwald då min artikel nu plockats bort från blogglänkarna i DN-intervjun med henne. Jag kommer lägga upp den på min parallellblogg så får man se hur länge den ligger där.

DN,  Expressen

Makten och propagandan

Efterspelet till terrordåden i Norge följer förväntat mönster. Med utstuderad cynism utnyttjar etablissemanget i Sverige tragedin för att plocka politiska poäng och gör de mest groteska kopplingar i syfte att skuldbelägga Sverigedemokraterna. Det är uppenbart att man ser det som en chans att vrida tillbaka debatten så långt det går med förhoppningen av få tyst på sin mest hatade (och fruktade) motståndare.

Det kommer inte att gå av den enkla anledningen att de bakomliggande problemen kvarstår med den destruktiva kolonisationspolitik som bedrivs mot de egna befolkningarna, islamiseringen, samhällets sönderfall och det haveri hela deras samhällsbyggen är på väg mot. Nu är självreflektion inte megafonernas starka sida så att någon granskning av det egna ansvaret för den uppkomna situationen är inte att vänta.

Risken är däremot avsevärd att de lyckas lägga locket på under överskådlig tid så att problemen hinner bli ännu värre. I värsta fall kommer utvecklingen att ha skenat bortom all kontroll och då kommer de senaste halvårets terrordåd i Stockholm och Oslo bara vara försmaken av vad som väntar.

Läs även Catavatus bloggpost om terrordåden. Den finns även på svenska här.

DN, GP, GP, GP, Dagens Media, AB, AB

Aman Care AB: revisorerna

Det finns många intressanta aspekter av turerna kring Aman Care AB. Jag har tidigare nämnt dess revisor Lars-Erik Engberg. Det visar sig att han har uppdrag i inte mindre än 234 bolag, varav flera tillhör medlemmar i Jamaklanen. Det väcker frågor om hur noga man hinner granska en verksamhet när man har så många uppdrag samtidigt, en del åt stora kunder som Schibsted Förlag AB och Haninge kommun.

Det bör också nämnas att mellan 12 september 2007 till 22 februari 2008 så hade Amman Care AB inte någon revisor alls men bedrev verksamhet ändå. Om undertecknad har förstått lagen rätt (25 kap 11§ ABL) så ska ett aktiebolag utan revisor tvångslikvideras av Bolagsverket. Varför det inte skedde är i skrivande stund okänt.

Allra underdånigast,
K