Drömmen om "folket" och "demokratin"

I DN idag finns det senaste exemplet på hur långt man kan komma med viss bildning och ideologiskt färgat önsketänkande. För vilken gång i ordningen så ges bilden av händelserna i Mellanöstern som en kamp mellan "folket" mot regimerna och allt är en kamp för demokrati. Artikelförfattaren i fråga går så långt som att säga att spelreglerna helt skrivits om. Tydligen tror man att hundratals år av historia, kultur och religion försvunnit i ett trollslag för att delar av befolkningarna fått Facebook.

För att hålla det kort och koncist:

Bahrain - En tydlig konflikt mellan shiamajoritet och privilegierad sunniminoritet. Bara för att många är missnöjda betyder det inte att de här motsättningarna har försvunnit. Iran gör sitt bästa för att underblåsa och Saudiarabien försöker hålla emot av ren självbevarelsedrift. Om inte det är krass realpolitik så vet jag inte vad som är.

Libyen - inbördeskrig mellan olika klaner, den historiska skillnaden mellan östra och västra Libyen (Tripolitania och Cyrenaica) spelar också in. Khaddafi är säkerligen allmänt avskydd, men det betyder inte att de klaner som gynnats av honom frivilligt vill lämna bort makten.

Yemen - Skiljelinjerna i konflikten går efter stam och klan.

Syrien - Det finns en bildad och västerlandiserad medelklass som allt mer utmanar regimen i kombaniation av ett stort folkligt missnöje med decennier av diktatur, men även här finns motsättningar mellan sunni och alewiter som redan blossat upp. Det räcker med att titta på var protesterna varit så går det att urskilja ett mönster mellan protester och koncentrationer av minoriteter.

Egypten - Även här utbrett missnöje och en västerlandiserad medelklass som utmanade makten, men vi vet fortfarande inte vad muslimska brödraskapet kommer att spela för roll. Just nu spelar de med och bidar sin tid.

Algeriet - Här har oroligheterna ännu inte skjutit fart i stor skala, men ska man gå efter historiken de senaste 20 åren så skulle det med stor sannolikhet bli en mycket otäck historia.

Så mycket för "folket" och "demokrati" som enhetliga och oproblematiska analysverktyg.

Islamiskt emirat i Benghazi?

De senaste veckorna har vi översköljts av ett massivt pladder om demokratins segertåg i arabvärlden. Jag kallar det massivt pladder för det är i allt väsentligt bara önsketänkande hos våra massmediala och politiska eliter.

Inte ett enda land i Mellanöstern eller Nordafrika har i praktiken blivit en demokrati. Löften har utställts, förhoppningar finns men än så länge har inget hänt annat än att våldet spritt sig i regionen.

Det som utlöste revolterna var primärt inte törst efter demokrati utan en högst verklig hunger. Stigande matpriser (Tunisien, Egypten, Jordanien etc), frustration rörande försenade bostadssubventioner (Libyen), hög arbetslöshet och gamla etniska/religiösa motsättningar (Bahrain) har flammat upp och fått sitt eget liv.

Förvisso finns kraven på demokrati och ökad frihet där och de är säkert genuina, men vad det innebär beror mycket på vem man frågar. När shiiter i Bahrain kräver ökad demokrati verkar det nobelt, men den krassa verkligheten är att de utgör en majoritet av befolkningen och demokrati enligt västerländsk modell skulle bara innebära maktöverföring från en grupp till en annan.

Nordafrika och större delen av Mellanöstern är en region utan demokratiskt tradition. Istället är klan, etnicitet och religion starkare källor till lojalitet än de post-koloniala stater man bor i.

Att de protesterande har legitima klagomål mot despotiska, korrupta och inkompetenta regimer är en sak. Att tolka in en automatisk framgångssaga i att regimerna faller är en annan, och som jag skrev överst ett utslag av önsketänkande.

Det är ett tydligt inslag i den "progressiva" tanketraditionen (jacobinism, marxism, vänsterliberalism) att man ser revolutioner och allehanda mänskliga katastrofer som nödvändiga födslovåndor för den sköna nya värld som väntar runt hörnet, förutsatt att deras ideologier får fullt genomslag i samhället.

Ser man till det historiska facit så har den hållningen resulterat i den ena dikeskörningen efter den andra med åtskilliga miljoner döda som resultat. Det har också resulterat i ideologiska skygglappar där man bara velat se det som passar med de egna önskningarna, som att franska revolutionen skulle ha handlat om frihet, jämlikhet och broderskap, att Sovjetunionen var arbetarnas paradis och att Pol Pot och Mao befriade sina folk. På senare tid har det tagit sig uttryck i ett okritiskt krusande för islam och just nu att det är frihet och demokrati som införs i MENA-regionen.

Det som faktiskt sker i skrivande stund är att hela regionen destabiliseras. När Italiens utrikesminister med stirrig blick talar om att ett islamiskt emirat ska ha utropats i Benghazi är inte det ett tecken på demokratisering, det är ett tecken på att det här kan gå hur som helst.

Det finns all anledning att förutsätta att det blir värre innan det blir bättre.

GP, GP, Dagen, DN, DN, DN, DN, AB, AB, Expr, HD, HD,