I valrörelsen målade både de röd-gröna och alliansen upp en avgrund mellan sig där det stundade ett ödesval beroende på vem som fick makten. Båda blocken anklagade varandra för att vilja orsaka Sveriges snara undergång om de fick makten, och givetvis världens -och kanske kosmos- undergång om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.
Besvikelsen hos etablissemanget efter valet över att väljarkåren inte röstade som de blev tillsagda har som bekant nått tonlägen där bara hundar kan höra dem, och en av de frågor där regeringen nu väntade ett nederlag var rörande Afghanistan. Det tycktes särskilt bekymmersamt att de röd-gröna skulle fälla regeringen med hjälp av SD. Sällan har prospektet för en politiskt opposition att få igenom sin politik varit så plågsam. Tydligen blev SD-fobin också övermäktig. Man bytte politik.
Avgrunden förvandlades till ett dike och dessutom ett ganska grunt sådant. Med ett pimpinett skutt kom både Mona och Maria över plötsligt var de där ideologiska skillnaderna inte så viktiga. Frågan infinner sig då om de någonsin var det?
Om man väljer att rösta på moderaterna eller sossarna eller deras comical sidekicks spelar i praktiken inte så stor roll då politiken i slutänden tycks bli densamma. Vi har haft "Alliansen" i fyra år, är det kanske dags för "Storalliansen" nu? Kanske rent av "Alla-mot-en-alliansen"?
SvD, DN
SVD
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar