Spökhistorier för politiskt korrekta

I Aftonbladet har Andres Lokko skrivit en recension med rubriken ”Det mörka hotet”. Den handlar inte om Star Wars, Fantastiska Fyran eller ens Sagan om ringen.

Den handlar om expo-politruken Lisa Bjurwalds bok ”Europas skam: Rasister på frammarsch”. I den avhandlas det Bjurwald definierar som ”nazister, fascister och främlingsfientliga” och givetvis klumpas Sverigedemokraterna in där.  

Valet av rubrik är intressant, tydligen förknippar Lokko det mörka med fara och ondska. Man skulle kunna tycka att den politiska korrektheten kräver att man kallar det ”Det ljusa hotet”, men det låter ju inte lika läskigt.

”Det vita hotet” är inte heller direkt skräckinjagande, om man inte är kommunist från Tammerfors eller har fobi för snö. ”Det ariska hotet” har ju den där naziklangen de gillar, men då blir ju ytterligare någon miljard av världens befolkning också utpekad (indier, perser, armenier etc) och den typen av fällor går väl inte ens en pk-it in i.

Alltså fick det bli ”Det mörka hotet”, men associera inte till sither eller nazgûler och absolut inte på Cetshwayos framstormande zulukrigare i slaget vid Isandlwana! Istället är det Jimmy Åkesson och Björn Söder man spontant ska tänka på och känna kallsvetten bryta fram.

I recensionen så beskrivs att Bjurwald gjort ett ”modigt arbete”, vilket inte är konstigt eftersom maktens megafoner brukar se sig själva som dödsföraktande rebeller när de i själva verket tillhör den skränande pöbeln nedanför giljotinen.

Det intressanta med recensionen är inte de obligatoriska lovorden, de är förmodligen en förutsättning för att artikeln ska publiceras alls. Det intressanta är att Bjurwalds omvittnat rabiata hållning är svårtsmält även för andra etablissemangsjournalister:

[…] ” Bjurwald drivs ögonblickvis av en tvärsäkerhet i sin övertygelse att alla vi som representerar 'den goda sidan' skulle vara överens om så gott som varje detalj. Det finns en lätt mästrande ton som med jämna mellanrum gör sig hörd i analyserna, en röst som auktoritärt förutsätter att jag som läsare givetvis håller med henne om, säg, det verkningslösa i ett burkaförbud.

Trots att det knappast är svårt att förstå ovanan i att inte kunna se sina medresenärers ansikten i en europeisk storstads lokaltrafik, ett scenario som kan ge den mest välvilliga av antirasister samvetskval.

Effekten blir därför förvånansvärt ofta att Bjurwald framställer sig som nästan provokativt oförstående. […]”

Man får förmoda att Lokko nu själv löper risken att anklagas för att vara ”anpasslig” till Sverigedemokraterna.

För de hårdföra pk-iterna finns inga nyanser, utan i sant revolutionär anda är man antingen för revolutionen eller emot den och alla försök att problematisera ses som subversion.

Bjurwald och hennes likasinnade kan fortsätta att mästra världen från sina elfenbenstorn. Ju mer samhällsutvecklingen spårar ur desto mer absurda kommer deras utsagor att framstå som. I slutänden kommer de avslöjas som de charlataner, mobbare och själlösa hjon de är.