Debatten om slöjan blossar upp titt som tätt och har generat åtskilliga spaltmeter i media. Den får mångkulturalisterna att anlägga en bekymrad min, dels eftersom så många ogillar fenomenet och därmed per automatik är "rasister" och dels för att att mångkulturalisterna själva egentligen inte kan komma på några skäl till varför slöja är så bra.
Debatten är i mångt och mycket bara ett jagande efter vind, för frågan är egentligen mycket enkel. Det finns i slutänden bara två alternativ:
A) Slöjan är en del av en senantik beduinkultur som kodifierats i Koranen och Sharia, ett uttryck för en patriarkal kvinnosyn av sämsta sort där kvinnor stort sett placeras in i samma kategori som boskap. Ett tydligare exempel på misogynt förtryck får man leta efter, något utövas i samma anda som könsstympning eller den groteska seden att snöra kvinnors fötter som förr fanns i Kina förr.
B) Kvinnan väljer själv att sätta på sig slöjan då den är del av hennes identitet, så som det brukar påstås i vissa kretsar. Den är med andra ord en politisk uniform, en övertydlig gest av förakt och fientlighet gentemot det samhälle de valt att flytta till och som allt som oftast står för deras uppehälle.
Så, vad finns att försvara?
Visar inlägg med etikett Media. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Media. Visa alla inlägg
torsdag 5 maj 2011
onsdag 13 april 2011
Ett TV-program ändrar inte en religion
På DN:s ledarsida gör man ett stort nummer av en diskussion i ett TV-program mellan den pakistanska skådespelerskan Vena Malik och en mufti. Programmet som sändes i januari har blivit omskrivet även i Västvärlden och tas av vissa som en intäkt på att Islam går att reformera. I DN:s ledarartikel går Erik Helmersson så långt att han hävdar att:
"Hon sätter den ortodoxa, manliga fundamentalismen på plats – och hon ger en minnesbeta åt dem som framhärdar i att islam är oförenligt med feminism och demokrati."
Det är förstås rent önsketänkande. I den nedkortade och redigerade version med engelsk textning som finns på Youtube så går hon onekligen hårt åt muftin, men är också tydligt att hon blir allt mer trängd under programmets gång. Journalisten visade sig också vara partisk (var känner man igen det ifrån?) mot henne och hon blev ansatt från båda håll. Det finns en kulturell kontext här som många västerlänningar inte förstår, där hennes beteende i programmet inte nödvändigt har samma positiva genklang hos de lokala tittarna som hos oss.
Att gå emot det islamistiska etablissemanget i Pakistan är förenat med dödsfara och hon har mordhotats efter programmet. Att hon blivit upphöjd till hjältinna i Västvärlden där både vänsterliberala och islamkritiker tar henne som intäkt för att just deras argument stämmer har överskuggat faktum att reaktionerna i Pakistan efter intervjun har varit minst sagt blandade. Hon är onekligen mycket modig och förtjänar vårt stöd, men det går inte att dra några större växlar på det rörande Islams förmåga till förändring.
Malik visar att det i delar av de privilegierade samhällsskikten i Pakistan finns ett motstånd mot de islamistiska strömmingar som flyttat fram positionerna sedan 80-talet. Bland unga och utbildade och kanske i synnerhet kvinnor så törstar man efter den frihet man ser i västerländska livsstilen. Samtidigt ska man ha helt klart för sig att Vena Malik och hennes gelikar är ett undantag, lika representativa för sitt samhälle som Lady Gaga är för vårt.
Vena Malik visar att motstånd är möjligt och det är en seger i sig, men inte på något sätt att vågskålarna har ändrat läge.
Tillägg: Malik är nu även uppmärksammad i Aftonbladet.
"Hon sätter den ortodoxa, manliga fundamentalismen på plats – och hon ger en minnesbeta åt dem som framhärdar i att islam är oförenligt med feminism och demokrati."
Det är förstås rent önsketänkande. I den nedkortade och redigerade version med engelsk textning som finns på Youtube så går hon onekligen hårt åt muftin, men är också tydligt att hon blir allt mer trängd under programmets gång. Journalisten visade sig också vara partisk (var känner man igen det ifrån?) mot henne och hon blev ansatt från båda håll. Det finns en kulturell kontext här som många västerlänningar inte förstår, där hennes beteende i programmet inte nödvändigt har samma positiva genklang hos de lokala tittarna som hos oss.
Att gå emot det islamistiska etablissemanget i Pakistan är förenat med dödsfara och hon har mordhotats efter programmet. Att hon blivit upphöjd till hjältinna i Västvärlden där både vänsterliberala och islamkritiker tar henne som intäkt för att just deras argument stämmer har överskuggat faktum att reaktionerna i Pakistan efter intervjun har varit minst sagt blandade. Hon är onekligen mycket modig och förtjänar vårt stöd, men det går inte att dra några större växlar på det rörande Islams förmåga till förändring.
Malik visar att det i delar av de privilegierade samhällsskikten i Pakistan finns ett motstånd mot de islamistiska strömmingar som flyttat fram positionerna sedan 80-talet. Bland unga och utbildade och kanske i synnerhet kvinnor så törstar man efter den frihet man ser i västerländska livsstilen. Samtidigt ska man ha helt klart för sig att Vena Malik och hennes gelikar är ett undantag, lika representativa för sitt samhälle som Lady Gaga är för vårt.
Vena Malik visar att motstånd är möjligt och det är en seger i sig, men inte på något sätt att vågskålarna har ändrat läge.
Tillägg: Malik är nu även uppmärksammad i Aftonbladet.
måndag 28 mars 2011
Drömmen om "folket" och "demokratin"
I DN idag finns det senaste exemplet på hur långt man kan komma med viss bildning och ideologiskt färgat önsketänkande. För vilken gång i ordningen så ges bilden av händelserna i Mellanöstern som en kamp mellan "folket" mot regimerna och allt är en kamp för demokrati. Artikelförfattaren i fråga går så långt som att säga att spelreglerna helt skrivits om. Tydligen tror man att hundratals år av historia, kultur och religion försvunnit i ett trollslag för att delar av befolkningarna fått Facebook.
För att hålla det kort och koncist:
Bahrain - En tydlig konflikt mellan shiamajoritet och privilegierad sunniminoritet. Bara för att många är missnöjda betyder det inte att de här motsättningarna har försvunnit. Iran gör sitt bästa för att underblåsa och Saudiarabien försöker hålla emot av ren självbevarelsedrift. Om inte det är krass realpolitik så vet jag inte vad som är.
Libyen - inbördeskrig mellan olika klaner, den historiska skillnaden mellan östra och västra Libyen (Tripolitania och Cyrenaica) spelar också in. Khaddafi är säkerligen allmänt avskydd, men det betyder inte att de klaner som gynnats av honom frivilligt vill lämna bort makten.
Yemen - Skiljelinjerna i konflikten går efter stam och klan.
Syrien - Det finns en bildad och västerlandiserad medelklass som allt mer utmanar regimen i kombaniation av ett stort folkligt missnöje med decennier av diktatur, men även här finns motsättningar mellan sunni och alewiter som redan blossat upp. Det räcker med att titta på var protesterna varit så går det att urskilja ett mönster mellan protester och koncentrationer av minoriteter.
Egypten - Även här utbrett missnöje och en västerlandiserad medelklass som utmanade makten, men vi vet fortfarande inte vad muslimska brödraskapet kommer att spela för roll. Just nu spelar de med och bidar sin tid.
Algeriet - Här har oroligheterna ännu inte skjutit fart i stor skala, men ska man gå efter historiken de senaste 20 åren så skulle det med stor sannolikhet bli en mycket otäck historia.
Så mycket för "folket" och "demokrati" som enhetliga och oproblematiska analysverktyg.
För att hålla det kort och koncist:
Bahrain - En tydlig konflikt mellan shiamajoritet och privilegierad sunniminoritet. Bara för att många är missnöjda betyder det inte att de här motsättningarna har försvunnit. Iran gör sitt bästa för att underblåsa och Saudiarabien försöker hålla emot av ren självbevarelsedrift. Om inte det är krass realpolitik så vet jag inte vad som är.
Libyen - inbördeskrig mellan olika klaner, den historiska skillnaden mellan östra och västra Libyen (Tripolitania och Cyrenaica) spelar också in. Khaddafi är säkerligen allmänt avskydd, men det betyder inte att de klaner som gynnats av honom frivilligt vill lämna bort makten.
Yemen - Skiljelinjerna i konflikten går efter stam och klan.
Syrien - Det finns en bildad och västerlandiserad medelklass som allt mer utmanar regimen i kombaniation av ett stort folkligt missnöje med decennier av diktatur, men även här finns motsättningar mellan sunni och alewiter som redan blossat upp. Det räcker med att titta på var protesterna varit så går det att urskilja ett mönster mellan protester och koncentrationer av minoriteter.
Egypten - Även här utbrett missnöje och en västerlandiserad medelklass som utmanade makten, men vi vet fortfarande inte vad muslimska brödraskapet kommer att spela för roll. Just nu spelar de med och bidar sin tid.
Algeriet - Här har oroligheterna ännu inte skjutit fart i stor skala, men ska man gå efter historiken de senaste 20 åren så skulle det med stor sannolikhet bli en mycket otäck historia.
Så mycket för "folket" och "demokrati" som enhetliga och oproblematiska analysverktyg.
tisdag 1 mars 2011
Expressens oväntade uppriktighet
Via politiskt inkorrekt hittade jag Expressens artikel om "rasism" med handfasta råd om hur den lydige pk-iten ska bete sig.
Expressen tar inga risker när det gäller sina läsare. Serieformat, textbubblor och övertydlig mimik. Framställningen matchar ämnet.
Det påminner om något från Little Britain men komiken är förstås helt oavsiktlig. Samtidigt är artikeln förvånansvärt uppriktig.
Det är tydligt att man inte tror de politiskt korrekta läsarna om högre intellektuell förmåga än vad vi dissidenter gör.
Man är uppenbarligen rädd för att trassla in sig argument man inte rår på med den pinsamma "historien" som dukas upp. Det krävs fåniga repliker som att "hon är väl typ muslim eller invandrare i alla fall" för att de ska våga mopsa upp sig.
Sist men inte minst, att ta debatten är att låsa in sig på toaletten. De är plågsamt medvetna om att de inte kan vinna debatten i sak och då återstår flykt, raseri och hysteri. Det har ju varit etablissemangets signum de senaste åren när de ska bemöta SD, så det faller sig nog naturligt att rekommendera sin valboskap att göra samma sak.
Expressen
Expressen tar inga risker när det gäller sina läsare. Serieformat, textbubblor och övertydlig mimik. Framställningen matchar ämnet.
Det påminner om något från Little Britain men komiken är förstås helt oavsiktlig. Samtidigt är artikeln förvånansvärt uppriktig.
Det är tydligt att man inte tror de politiskt korrekta läsarna om högre intellektuell förmåga än vad vi dissidenter gör.
Man är uppenbarligen rädd för att trassla in sig argument man inte rår på med den pinsamma "historien" som dukas upp. Det krävs fåniga repliker som att "hon är väl typ muslim eller invandrare i alla fall" för att de ska våga mopsa upp sig.
Sist men inte minst, att ta debatten är att låsa in sig på toaletten. De är plågsamt medvetna om att de inte kan vinna debatten i sak och då återstår flykt, raseri och hysteri. Det har ju varit etablissemangets signum de senaste åren när de ska bemöta SD, så det faller sig nog naturligt att rekommendera sin valboskap att göra samma sak.
Expressen
måndag 7 februari 2011
Framgångens pris
Ännu en SD-riksdagsledamot har trasslat till det för sig. Den här gången är det William Petzäll som blandat antidepressiva tabletter med alkohol i sitt hem och blivit omhändertagen av polis. Bortsett från att Petzäll/SD först oklokt nog försökte mörka vad som hänt så är det en storm i ett vattenglas. Med andra ord den typ av skandaler som vårt etablissemang älskar.
Med tanke på hur hysteriska tongångarna var mot SD och dess företrädare runt valet så har rapporteringen kring Petzäll varit förhållandevis måttfull, om än skadeglad. Att kvällspressen försöker blåsa upp det inträffade är bara att vänta. Att vissa moderata bloggare gör en stor sak av det inträffade och därmed sitt eget hyckel är också som förväntat. I detta skiljer sig inte den borgliga mentaliteten från socialisternas.
Det kan förstås vara en tillfällighet att Söder och Petzäll hamnat på tapeten med så kort intervall efter varandra. En annan förklaring kan vara att den långa resan att ta sig in i riksdagen börjat ta ut sin rätt. Detta i synnerhet när det varit en sådan turbulent resa som SD har gjort. Man har förmodligen gett allt för att nå dit man är. Problemet är att det riktiga slitgörat började när de kommit in i riksdagen, en insikt som nog kan få vem som helst att ta en sup eller två.
I andra partier verkar man också komma undan med det och värre, om man ska tro de återkommande exempel ur media.
För SD:s funktionärer är det omöjligt av flera skäl. För det första vilar SD:s trovärdighet på att man inte är som de andra partierna.
För det andra måste SD:s funktionärer ställa in sig på att uppbärande av ämbete är lika med att försaka sig själv för att tjäna nationen. Politikens stridande munkar om man så vill. Vin, kvinnor och sång far anstå till efter fullgjort uppdrag.
Det finns ögon och öron överallt, de flesta av dem väntar bara på att få rapportera vidare något som kan användas mot Sverigedemokraterna. SD har inte råd att bjuda på sådant.
Med detta sagt önskar jag unge herr Petzäll all lycka i att övervinna de problem som för tillfället tagit överhanden.
AB, DN, SvD, GP, HD
Mynewsdesk, AB, AB
Med tanke på hur hysteriska tongångarna var mot SD och dess företrädare runt valet så har rapporteringen kring Petzäll varit förhållandevis måttfull, om än skadeglad. Att kvällspressen försöker blåsa upp det inträffade är bara att vänta. Att vissa moderata bloggare gör en stor sak av det inträffade och därmed sitt eget hyckel är också som förväntat. I detta skiljer sig inte den borgliga mentaliteten från socialisternas.
Det kan förstås vara en tillfällighet att Söder och Petzäll hamnat på tapeten med så kort intervall efter varandra. En annan förklaring kan vara att den långa resan att ta sig in i riksdagen börjat ta ut sin rätt. Detta i synnerhet när det varit en sådan turbulent resa som SD har gjort. Man har förmodligen gett allt för att nå dit man är. Problemet är att det riktiga slitgörat började när de kommit in i riksdagen, en insikt som nog kan få vem som helst att ta en sup eller två.
I andra partier verkar man också komma undan med det och värre, om man ska tro de återkommande exempel ur media.
För SD:s funktionärer är det omöjligt av flera skäl. För det första vilar SD:s trovärdighet på att man inte är som de andra partierna.
För det andra måste SD:s funktionärer ställa in sig på att uppbärande av ämbete är lika med att försaka sig själv för att tjäna nationen. Politikens stridande munkar om man så vill. Vin, kvinnor och sång far anstå till efter fullgjort uppdrag.
Det finns ögon och öron överallt, de flesta av dem väntar bara på att få rapportera vidare något som kan användas mot Sverigedemokraterna. SD har inte råd att bjuda på sådant.
Med detta sagt önskar jag unge herr Petzäll all lycka i att övervinna de problem som för tillfället tagit överhanden.
AB, DN, SvD, GP, HD
Mynewsdesk, AB, AB
lördag 20 mars 2010
En brännande icke-fråga
Det finns många frågor som är angelägna och förtjänar uppmärksamhet. Inom media, då i synnerhet kvällspressen, så sätter man istället en ära i att rikta strålkastarljuset på ytlighet, dumhet och att jaga hjärnspöken. Inte för att avslöja dem utan för att för att ge dem en fernissa av viktiga samhällsfrågor.
Dagens Aftonbladet bidrar till samlingen med en artikel om TV-kockar. Upprördheten är påtaglig över att männen får vara allmänt oborstade i köket medan kvinnorna förväntas vara söta. Det är förstås inte riktigt med sanningen överensstämmande om man ser till den bredare repertoaren av matlagningsprogram som finns, men genom att bara plocka de exempel som passar deras uppfattning så kan man ända kräva att "SVT ska ta sitt ansvar". Rubriken på artikeln är "När ska hon få svina runt i TV-köket?".
För den snäva kretsen i media som och kultur som gjort de politiskt korrekta påbuden till trossatser, i det här fallet med en karikatyr på vad jämställdhet egentligen handlar om, så är säkert kvinnliga TV-kockars svinande i rutan en brännande fråga.
För resten av oss är det en icke-fråga. Höjer man blicken och begrundar tillståndet i världen så är det närmast groteskt att någon kan finna det angeläget att skriva en artikel i ämnet, än värre att den anses värd att publicera.
Till dess försvar får man säger att den är ett bra exempel på kvällspressjournalistik i vår tid.
Allra underdånigast,
K
Dagens Aftonbladet bidrar till samlingen med en artikel om TV-kockar. Upprördheten är påtaglig över att männen får vara allmänt oborstade i köket medan kvinnorna förväntas vara söta. Det är förstås inte riktigt med sanningen överensstämmande om man ser till den bredare repertoaren av matlagningsprogram som finns, men genom att bara plocka de exempel som passar deras uppfattning så kan man ända kräva att "SVT ska ta sitt ansvar". Rubriken på artikeln är "När ska hon få svina runt i TV-köket?".
För den snäva kretsen i media som och kultur som gjort de politiskt korrekta påbuden till trossatser, i det här fallet med en karikatyr på vad jämställdhet egentligen handlar om, så är säkert kvinnliga TV-kockars svinande i rutan en brännande fråga.
För resten av oss är det en icke-fråga. Höjer man blicken och begrundar tillståndet i världen så är det närmast groteskt att någon kan finna det angeläget att skriva en artikel i ämnet, än värre att den anses värd att publicera.
Till dess försvar får man säger att den är ett bra exempel på kvällspressjournalistik i vår tid.
Allra underdånigast,
K
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
