(m) det nya (s)?

I DN finns en artikel om moderaternas utveckling under 1900-talet fram till idag och hur man försöker göra sig till det statsbärande partiet. Man är nog på många sätt på väg att lyckas, kanske inte så mycket på egen merit eftersom nya moderaterna i allt väsentligt är yta och ett parti som nästan är lika intellektuellt utarmat som socialdemokraterna. Men "nästan" kan man komma långt med och ett till synes outsinligt flöde av skattebetalarna pengar gör resten.

Socialdemokraterna befinner sig onekligen i accelererande förfall och höstens avslöjanden knappast gynnat dem, och i jämförelse framstår moderaterna som mer värdiga att leda landet. Eftersom både (s) och (m) är lika fast beslutna i att styra in i det största isberg de kan hitta vad gäller bland annat massinvandring och EU så kan det kvitta vem som är kapten.

Något som också göder moderaterna är den kannibalism som pågår inom Alliansen, där Annie och Göran hamrar förtvivlat med nävarna på insidan av ugnsluckan medan Fredrik och Jan sköljer favabönorna och korkar upp en trevlig chianti. Ironiskt nog så bådar det för att Sverigedemokraterna kommer att fortsätta inneha en vågmästarroll om Centern och/eller Krisdemokraterna åker ur riksdagen i nästa val.

På många sätt framstår sjuklövern som en samling degenererade aristokrater. De intrigerar och grälar om det lilla som är kvar av en förspilld familjeförmögenhet allt medan förfädernas sorgsna blickar tittar ner på dem från dammiga porträtt i ett förfallet slott.

Juholt: vallokomotiv för alla utom (s)

Juholt verkar ha lyckats i sina föresatser att sitta kvar som partiledare. Det kan inte råda något tvivel om hur stark hans maktlystnad är, då han knappast kan sägas sitta kvar för sitt partis bästa efter allt som uppdagats. Är det inte maktlystnad så måste det vara en blind tro på sig själv, inte heller det ett särskilt smickrande karaktärsdrag. Sammantaget så kan de andra partierna luta sig tillbaks för tillfället och låta Juholt göra arbetet åt dem.

Juholts anhängare har startat en motoffensiv de senaste dagarna där man försökt flytta klandret från Juholts fiffel med bidrag och traktamenten till att media rapporterat om det. Kanskle har de övertygat sig själva och sin närmaste krets om att problemet är att mygel avslöjas och inte myglet i sig, men det har inte imponerat på väljarna om man ska tro senaste SIFO-mätningen.

För undertecknad som sedan länge tappat allt förtroende för Socialdemokraterna så är det Juholts krampaktiga tag om makten i själva verket välkommet. Mygelkulturen är säkert lika utbredd inom hela sjuklövern, men socialdemokratin var i decennier de som drev på skapandet av en ny privligerad samhällsklass med sig själva som måttstock. De förtjänar inte att få makten igen 2014.

När de inte längre bärs upp av makten som följde av att vara statsbärande och skattebetalarnas outsinliga (?) pengaström så har deras ledarskikt visat sig vara en korrupt, intrigerande och talanglös skara som påminner mer om bortskämda fjortisar än samhällsbyggare och ledare.

Har ligger en stor möjlighet för Sverigedemokraterna att visa sig som det ansvarsfulla alternativet som kommer att återupprätta det bästa ur folkhemstanken och ämbetsmannatraditionen, något Sverige behöver akut efter decennier av förfall.

Allra underdånigast,
K

DN, DN, DN, DN,
GP, GP, GP, GP, GP,
Dagen, HD, Exp, Exp,

Lööftunn trovärdighet

Aftonbladet rapporterar att Centerns stjärnskott Annie Lööf kvitterat ut 130 000 kr i tillägg utöver riksdagslönen de senaste åren genom att skriva sig i Värnamo men bo i Stockholm.

I dagsläget förvånar inte den typen av mygel längre. Det skulle vara mer märkligt om en systemprodukt som Annie Lööf inte försökte sleva i sig så mycket som möjligt från de skattefinansierade köttgrytorna. Precis som med vår socialdemokratiska adel som predikade jämlikhet och rättvisa under sitt maktinnehav men ordnade gräddfiler åt sig själva och sina närstående så är Lööfs nyliberalism något hon vill utsätta andra för, inte sig själv.

Med den mentalitet som frodas bland våra makthavare så är mygel och maktmissbruk något de anser sig ha rätt till. Visst hulkar man i TV-soffan när man avslöjats och stammar fram någon artificiell ursäkt i syfte att rädda karriären. Det går inte att ta miste på att deras stora sorg är att de blev påkomna, inte att de gjorde fel.

Annie Lööf är en etablissemangspolitiker. Hennes retorik är floskler och slagord, hennes ideologiska hemvist är socialdarwinistisk kapitalism* medan hennes livsstil vittnar om den privilegierade apparatjikens. Klart som korvspad att hon ska bli partiledare!

Samtidigt är det ingen vågad gissning att en partiledarkandidat som inom ett dygn från sin nominering ertappas med fingrarna i syltburken har fler försyndelser på sitt samvete. Frivola taxiresor? Saltade traktamenten? Kopplingar till näringslivet? Suspekta bekantskaper i privatlivet? Nepotism och vänskapskorruption på vägen mot makten? Det finns många stenar att vända på.

* Och precis som med alla nyliberaler så lider de av vanföreställningen att de skulle vara de stora vinnarna i ett nyliberalt samhälle. Har man någon gång haft att göra med dessa pretentiösa drönare så vet man att de skulle vara de första att duka under i sitt favoritsamhälle.

Affärsvärlden, DN,

Dansken räds inte de rasande fåren i svensk media

Danmarks återinförande av gränskontroller har bjudit oss på ett nytt utbrott från etablissemanget som nått närmast koprolaliska nivåer. I toleransens namn har man öst okväden över Danmark och danskarna, målat upp nidbilder och vältrat sig i obildade stereotyper på ett sätt skulle varit straffbart om det tillämpats på andra (icke-vita) folkslag.

Samtidigt är det svårt att uppbåda något större intresse för tjattret på apberget. Sedan fördämningarna brast för etablissemanget under förra årets valrörelse så har det blivit allt mer uppenbart att vi har att göra med en samling raserimissbrukare och byfånar.

På sistone har man inte bara gett sig på Danmark utan även det finska folket för att de röstade "fel" när Sannfinländarna fick ett bra valresultat och norsk media för att de inte mörklägger omständigheterna kring överfallsvåldtäkter. Den moraliska stormakten Sverige i all sin glans.

Att det skulle vara något kontroversiellt med att Danmark försöker stävja gränsöverskridande brottslighet och terrorism förstärker det intrycket. Danmarks initiativ borde applåderas, i synnerhet i ljuset av självmordsbombningen i Stockholm och det omintetgjorda attentatsförsöket i Köpenhamn i december förra året.

Beslutet inom EU att avskaffa gränskontrollerna inom Schengen grundades på ideologiskt önsketänkande och var dåraktigt. Euron är ett annat bra exempel på samma fenomen.

Så låt de stroppiga mångfaldsliberalerna bräka och nackskottsvänstern fräsa. Deras dryga attityd och gälla tonfall är kontraproduktivt och stärker bara danskarna i sin övertygelse att de gör rätt.

GP, DN, Dagen,

Nästa opionsmätning blir ännu intressantare

I Demoskops senaste opinionsmätning tappar moderaterna 4,4%. Att stödet för moderaterna skulle minska är väntat, det intressanta ska bli att se hur siffrorna faller ut när man mätningar kommer efter uppgörelsen mellan de borgliga och mp vilken banar väg för fri invandring till Sverige.

HD

En vision om makt

På SvD:s Brännpunkt har en av tronpretendenterna inom SSU skrivit om sin vision för socialdemokratin. Den handlar om makt.

Motgångarna beror på tappat initiativ, inte dålig politik. Väljarnas flykt beror på dåligt självförtroende, inte dåligt ledarskap eller kommunikation. Det handlar bara om att hugga i och vilja så kommer sötebrödsdagarna åter.

Ingenstans nämns vad Wikström tycker socialdemokratin borde fokusera på eller vad man vill för Sverige. Det är klart vad Wikström vill, ordförandeskapet i SSU och makten åt socialdemokratin.

Det ger en inblick in broilerpolitikernas begreppsvärld. Fokus är inte vad man kan göra för andra utan vad man kan göra för sig själv. Ambition och ärelystnad är säkert centrala drivkrafter för att lyckas som yrkespolitiker, men det är inte vad landet behöver.

Så länge socialdemokratin inte kan producera annat än glupska aparatchniks kommer deras förtvinande att fortgå, och det med rätta.

Allra underdånigast,
K

Den perfekta stormen i vattenglaset

Turerna kring Billströms och Bildts diplomatbrev har fått rätt många att häpna över det ramaskri som följt. Det är egentligen inget konstigt som står i dokumentet. 

Det anmärkningsvärda är väl snarare hycklet som den borgliga regeringen ägnar sig åt, med en utrikesminister som åker till Landskrona i valrörelsen för att hetsa mot SD för att de tar upp samma problem han själv beklagat sig över på plats i Irak några år tidigare.

Många suckar och säger att avslöjandet i sig är en storm i ett vattenglas.

Visst är det en storm i ett vattenglas, men vårt kära etablissemang är väldigt bra på att storma i vattenglas. Man skulle nästan kunna säga att det är deras favoritstormande; teatraliska tjafs om uttalanden, obetalda TV-licenser eller vem som hånglar med vem på fyllan. 

När det gäller riktiga kriser som Estonia, tsunamin och bombdåden i Stockholm så är brukar de reagera med förnekelse, handfallenhet eller utstuderad likgiltighet. 

En spilld drink i baren på Titanic är ett mycket mer greppbart problem för dem än isberget föröver. De skulle inte vara vårt kära etablissemang annars. 

DN, SvD, GP, GP, AB

Slaven på triumfvagnen

Den som har följt bloggen vet att undertecknad röstade på Sverigedemokraterna i valet. Anledningen är enkel, de är de enda som hade en realistisk möjlighet att utmana den lika inbilska som katastrofala konsensus som finns i etablissemanget rörande mångkultur, massinvandring, EU, genusfascism, kolonialkrig och allt vad de har för sig.

Jag är inte medlem i SD, jag har ingen inblick i partiet eller någon djupare kunskap om dess företrädare. Jag har röstat på budskapet.

Jag har hittills varit imponerad av hur man skött sig och hanterat ett sjukligt fientligt etablissemang. Ganska snart efter valet kom dock tecken som gör mig bekymrad. Uteslutningar, avhopp och inre fejder som media med stor skadeglädje rapporterar kring, bland annat i Värmland och Skåne.

I ett parti som till stor del bärs fram av eldsjälar och en stor dos ilska över saker och tings tillstånd blir det en högre koncentration än vanligt av original och excentriska personligheter. Ett visst mått av turbulens är då oundvikligt och kanske nödvändigt.

Det oroar mig inte. Inte heller artiklarna i DN om att SD centralt vill dränera de lokala avdelningarna för att få så stor kassa som möjligt inför valet 2014. Man diskutera hur strategiskt klokt det är när det lokala arbetet är så viktigt för partiets framtid, men jag har inte kunskaperna att avgöra vad som är rätt och fel där.

Att socialdemokraterna, politikens komodovaraner par excellence i decennier när det gäller att roffa åt sig allmänna medel, skriker i högan sky och kräver att reglerna ska ändras är närmast komiskt.

Det som oroar mig är det lättsinne företrädare för SD själva gett uttryck för i intervjuer (bl a i P1) när löner och förmåner kommer på tal. Likaså är de inre slitningar som kommit dagen på olika SD-bloggar (här, här och här) oroväckande.

Det är nog ingen av SD:s väljare som missunnar dem en skälig lön för det jobb de gör, även om den generella lönenivån i riksdagen kan diskuteras. Men om man ska koncentrera makt till toppen och krama citronen till sista droppen nu när man har chansen så rimmar det illa med den anti-etablissemangsretorik man tidigare gett uttryck för.

Man tycker man är värd pengarna. Jag vill allra underdånigast påpeka att det avgör inte ni.

När romerska generaler återvände efter ett segerrikt fälttåg fick de åka på triumfvagn genom Rom och ta emot folkets hyllningar. Enligt samma sägen stod då en slav bakom generalen i vagnen och viskade med jämna mellanrum:

Memento te mortalem esse.

Kom ihåg att du är dödlig.

Få inga idéer. Bli inte för hemmastadda vid köttgrytorna, vänj er inte vid makt och privilegier. Ni är där för att ni har ett viktigt uppdrag att utföra, inte för att äta er mätta och ordna välavlönade jobb åt flickvänner och kompisar. Ni kommer inte komma undan med samma fasoner som de andra, vi valde er för att ni INTE är som dem.

Inget annat parti har så höga förväntningar på sig som Sverigedemokraterna. Inget annat parti har väljare som så intensivt avskyr maktmissbruk, mygel och etablissemangsfasoner. Inget annat parti har väljare som så lätt drar öronen åt sig.

Det kan gå betydligt lättare att åka ur riksdagen än det var att ta sig in i den. Det skulle vara en katastrof för Sverige och dess framtid. Förvalta vårt förtroende väl.

Vem är då jag som skriver detta? Jag är obetydlig. Jag är ointressant. Jag är ingen.

Jag är en slav. 

Om SD i media:

AB, AB, BLT, Dagen
Mynewsdesk

Därför röstar jag på Sverigedemokraterna

Hetsen mot SD har blivit ännu mer grotesk under valrörelsens sista veckor. När en av deras riksdagskandidater överfalls och torteras så säger statsministern att Sverigedemokrater mer eller mindre får skylla sig själva. När deras möten saboteras av trotskisterna i Rättvisepartiet Socialisterna och andra vänstertroll så gör Stockholmspolisen minsta möjliga som krävs för att kunna påstå att man skyddat mötesfriheten. Statsvetare sitter i radion hävdar att det inte är ett allvarligt demokratiproblem när SD får sina möten förstörda eftersom det finns andra sätt att få ut sina budskap än nämnda torgmöten. Nu är har SD även fått sin hemsida hackad så snart återstår väl bara en telefonkedja.

Med allt detta har etablissemangssverige visat upp sig i all sin glans och mitt förtroende för dem är kört i botten. Media ska vi inte ens tala om, men där förväntade man sig inget annat än spökhistorier och propaganda.

Man kan undra hur mycket, våld, hot och trakasserier ett dissententparti ska utsättas för innan våra makthavare tycker det har gått för långt?

Sverige är en demokrati i förfall, en demokratur: "I en demokratur (notera ordet noggrant) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps."

Samtidigt är det politiska- och massmediala etablissemanget den bästa valmotorn SD kan få. Lögnerna, hysterin och de klumpiga försöken till censur talar sitt tydliga språk och det fått många -inklusive undertecknad- att drivas i armarna på SD.

Vår tids adel på våra redaktioner och partikanslier är själva sinnebilden för hyckel, kälkborgerlig dekadens och mobbarmentatlitet.  De hyllar "mångkulturen" men bor och verkar i det överklassreservat som är Stockholms innerstad. Man fyller sina fickor med våra skattepengar men har inga problem med att utförsäkra svårt sjuka. Man kritiserar andra länder rörande demokrati och mänskliga rättigheter men har inga problem med att låta åsiktsförföljelse pågå i det egna landet och reagerar med ursinne när någon annan kritiserar dem.

Sverige förtjänar bättre än det. De av oss medborgare som tar sitt samhällsansvar, betalar sina skatter, följer lagarna och fullgör sina skyldigheter förtjänar bättre än att ledas av en skock posörer vars främsta egenskap är en högdragen feghet.

Därför läggs min röst på SD i årets val.


SvD, SvD, GP, Sydsvenskan, Sydsvenskan, DN, Aftonbladet