Orsakerna till Reinfeldts ilska

Reinfeldt sägs rasa över nederlagen i riksdagen de senaste dagarna. Han hade tydligen förutsatt att mobbarnas samförstånd gentemot SD betydde att regeringen skulle kunna driva igenom sin politik obehindrat.

Det visade sig ganska snabbt efter valet att (v), (s) och (mp)  inte hade något emot att fälla regeringen med SD:s hjälp, om än med näsan i vädret och kanske en klädnypa påsatt som extra försiktighetsåtgärd. Regeringen har å sin sida målat in sig i ett hörn med sin uppskruvade retorik gentemot SD vilket omöjliggör pragmatiska uppgörelser med dem utan att tappa ansiktet. Kvar finns då bara anklagelser om svek och skummande raseri över att de andra barnen i sandlådan inte vill leka som Fredrik vill.

Vid en första anblick verkar regeringens ilska handla om att alliansen känner sig snuvade på konfekten när SD blev vågmästare.

Det ter sig också besynnerligt att man är beredd att lida nederlag i alla frågor (hittills) utom i den sakrosankta invandringsfrågan. Nu behöver det inte bara bero på våra styrandes besatthet av mångkulturalism hos utan även att moderaterna försöker maximera sina möjligheter att behålla makten efter valet 2014.

(C) och (kd) är på fallrepet medan (mp) växer. I valet mellan alliansen och fortsatt maktinnehav så väljer då Reinfeldt och moderaterna makten, om det så innebär att man måste alliera sig med extremisterna i (mp). När det gäller makt så har (m) och (s) visat sig vara samma andas barn.

SD är då inte bara en ideologisk styggelse för (m) genom sin kritik av massinvandringen, EU, globaliserad kapitalism etc utan ett reellt hot mot fortsatt maktinnehav utifrån en krass maktkalkyl. Utifrån det perspektivet så ter sig Reinfeldts ilska handla om långt mer än sårad fåfänga, utan snarare en machiavelliskt syn på det egna maktinnehavet. Då behövs en oberoende vågmästare och en opposition som förmår rösta ner regeringen mer än någonsin.

DN, DN, DN, DN, DN, DN
HD, GP, GP,
AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB,
SVT, SVT, SVT, SVT, SVT

En skvätt nypressad citron på det sårade egot?

SD är beredda att göra gemensam sak med (v) och (mp) och rösta igenom en bordläggning av datalagringsdirektivet. Det här måste vara enormt plågsamt för alla berörda utom SD.

Vänster- och miljöpartiet får nervösa tix av att hamna i samma båt som SD, regeringen bränner en säkring när den inte får som den vill och piratpartisternas gudskomplex gör sig påmint när någon annan talar om "deras" frågor.

Skoj.

SvD

Mycket skrik för lite ull

Regeringen har svårt att släppa att den fick en smäll på fingrarna av oppositionen rörande anslaget till regeringskansliet. Finansminister Borg och ordföranden i Stureplansutskottet Finansutskottet Anna Kinberg Batra tar i från tårna när de ska beskriva hur förödande nedskärningen blir.

Budgeten är fortfarande cirka 350 miljoner högre än 2008, så man undrar varför det utlöst en sådan undergångsstämning i moderata kretsar? De andra allianspartierna har varit märkligt frånvarande i den här debatten, så tydligen är det något som ligger moderattoppen varmt om hjärtat.

Vissa av skälen som anförs för att motivera högre anslag är dessutom ihåliga.

"Anslaget för 2011 uppgår till drygt 6,2 miljarder, en ökning med cirka 750 miljoner kronor sedan 2006. Den största delen av ökningen beror på att regeringskansliet, liksom övriga myndigheter och arbetsplatser, genom pris- och löneomräkning kompenseras för den allmänna kostnadsutvecklingen."

Det motsvarar en ökning på 12,1 procent när inflationen på riksnivå under samma period var 8,3 procent (källa). Man har således kompenserat sig mer än väl i förhållande till den allmänna kostnadsutvecklingen.

"Utrikesförvaltningens kostnader har ökat, när nya ambassader inrättats, till exempel de i Bagdad och Kabul, som kräver högre säkerhet, samt till följd av en förstärkt biståndsadministration och ökade migrationsvolymer."

Att vi har etablerat ambassader i Irak och Afghanistan samt tagit emot enorma migrantskaror därifrån är en direkt konsekvens av regeringens egen politik och knappast något som de kan lasta andra för.

Man kan avslutningsvis inte frigöra sig från misstanken om att det här handlar om sårad stolthet snarare än krassa ekonomiska överväganden. Kanske försöker de också yla så högt de kan i preventivt syfte för att skrämma oppositionen inför framtida omröstningar?

Musen som fick elefanterna på flykt

Regeringen riskerar att bli överkörd i riksdagen rörande besparingsförslaget för regeringskansliet. Eller kanske är risken snarare att de rödgröna till sin förskräckelse får igenom sitt förslag. SD verkar nämligen beredd att rösta med de rödgröna. 

De andra partiernas fobi för SD gör att de hellre offrar sin egen politik än ser den genomförd med SD:s hjälp. Om jag var väljare till något av de andra partierna skulle jag finna det irriterande att den politik jag röstat för stupar på mållinjen. Den gör det inte för att ett annat parti stjälper den, utan för att ett annat parti vill hjälpa till att genomföra den.

Det kanske är logiskt i den inkrökta bubbla som Sjuklövern och dess massmediala tjänare lever i, men för en utomstående ter det sig mest som ett vidskepligt knas.

DN, DN
SvD
SVT

Ett dystopiskt Grönköping

Även för någon som redan hade obefintligt förtroende för vårt politiska, massmediala och kulturella etablissemang så har veckorna efter valet varit groteska. Reaktionerna på Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har pendlat mellan det oavsiktligt komiska till det hysteriska.

Det offentliga samtalet tagits över av mobbare, småskurna posörer och pretentiösa dilettanter. De har snubblat över varandra för att få fördöma Sverigedemokraterna och ondgöra sig över att 5,7% av väljarkåren röstade fel. Detta trots att man sa åt dem -och sa åt dem på skarpen- att ni får INTE rösta på Sverigedemokraterna. Man spelade ut hela sitt register för att bevara status quo: lögner, hets, smicker, vädjanden, förmaningar och undergångsvisioner. Ändå fick de plats vid köttgrytorna och etablissemangets värld har skakats i sina grundvalar. Eftersom självrannsakan inte är deras starka sida så återstod bara att ge neuroserna fritt utlopp.

Dagens exempel kommer från Storkyrkan där biskop Eva Brunne smutsade ner sitt ämbete genom att använda predikstolen för att kritisera Sverigedemokraterna och försvara de vänsterextremister som igår (igen) demonstrerade mot valresultatet. Ett antal av SD:s riksdagsledamöter valde då att lämna gudstjänsten. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

Det diskutabla i att en biskop använder sitt ämbete för att föra fram ovidkommande personliga åsikter passerar obemärkt. Däremot så haglar fördömandena över Sverigedemokraterna för att de var olydiga mobboffer och gick när det började bli kul.

Man får ta tröst i den oavsiktliga komiken som uppstår när en politikerkår som annars utmärker sig för ateism, historielöshet och värderelativism nu mangrannt rycker ut för att försvara kyrka och tradition.

I all sin solkighet har ett dystopiskt Grönköping framträtt som när den småborgerliga självgodheten utmanas visar sig ligga närmare Arkham Asylum än Bullerbyn.

DN, DN
SvD, SvD, SvD,
SvD
Aftonbladet
Expressen
Göteborgsposten
Sydsvenskan
Smålandsposten
Helsingborgs Dagblad