Oviljan att kritiskt granska rebellerna

Eftersom mycket av rapporteringen kring kriget i Libyen har kommet att präglas av ett önsketänkande om "de goda mot de onda" så drar sig västerländsk media för att lyfta fram några obekväma observationer om rebellerna.

Gång på gång visar det sig att de ljuger så det visslar. Det är knappast förvånande i krig, men det är ändå märkligt att de behandlas med en sådan vördnad i rapporteringen. Bara de senaste dagarna har vi fått veta att Tripoli var erövrat, att man hade tagit en av hans söner till fånga och senast idag att man skulle ha Khadaffi inringad i ett bostadsområde. Inget av det var sant.

Med undantag för de rebellstyrkor som avancerade västerifrån och vilka med all sannolikhet fått militär träning av specialförband från NATO så är rebellerna militärt outbildade, odisciplinerade och okoordinerade. Hur omfattande plundringarna och övergreppen varit i Tripoli lär vi få veta först efteråt. Å andra sidan är inbördeskrig alltid smutsiga krig och det finns inga bevis på att de skulle varit värre än andra, men inte heller bättre.

Det svenska mediaetablissemanget har valt att helt (?) ignorera de rapporter om grymheter som riktats mot svarta under upproret. En redan illa sedd grupp i Libyen (och på andra ställen) har enligt fragmentariska uppgifter kommit i kläm mellan de två sidorna, där svarta män ska ha fallit offer efter anklagelser om att vara rekryterade av regimen. I det här fallet är massmedia överseende med rasistiskt våld så länge det är för ett i deras tycke högre syfte.

Khadaffiregimen har varit vedervärdig och dess fall är inget att sörja. Men det betyder inte att man ska sätta den andra sidan på en piedestal. Vi vet dessutom fortfarande inte vilka det egentligen är som vi har gått i krig för.

DN, DN, DN, GP, GP, SVT,

Några reflektioner rörande Libyen

Det här blir ingen riktig bloggpost, snarare några stödord att ha i åtanke för den som är intresserad av vad som pågår i Libyen.

Regimen kanske är slagen men det är inte synonymt med att rebellerna har vunnit. Varför tror alla [i media] att det är över?

Var har Khamibrigaden tagit vägen? Khadaffis elitstyrkor har tidigare varit bra på att lägga bakhåll för snabbt framryckande rebeller, förbereder man ett urbant gerillakrig för att skapa maximalt kaos? NATO får svårt att bomba och rebellerna tappar ansiktet.

Slutstriden står inte i Tripoli. Slutstriden står i Sirte och Sabha. Blir den utdraget kommer det inte vara en slutstrid alls, utan början på nästa fas i kriget.

Uppgifter finns att rebellerna inlett en belägring av Sirte. Man ska ha  skurit av el och förnödenheter till befolkningen i staden. Kommer NATO att bomba rebellerna nu? (Retorisk fråga)

Ju längre Khadaffisidan kan dra ut på det här ju större möjligheter har de att fortsätta vara en maktfaktor i Libyen. Fortsatt krig och kaos är deras bästa vän under rådande omständigheter. Det kan möjligtvis undvikas om rebellerna kan köpa över de bestående elementen (immunitet/maktdelning) ur den gamla regimen minus familjen K.

Intressanta paralleller för att bygga hypotetiska scenarion utifrån: Somalia 1991 och Afghanistan 1992. Irak 2003 är mindre intressant med reservation för hur den kommande regimen tänker behandla resterande delar av den gamla. Avbathifieringen av den irakiska statsapparaten blev som bekant startskottet på det blodiga inbördeskrig som rasade som intensivast i Irak 2003-2008.

Med detta önskar jag alla en god natts sömn.

Allra underdånigast,
K

svt expr dn svt gp expr svd svd dn dn dn svt
ab,  E24, dagen, dn

Libyen: markinvasionen rycker närmare

Av media kan man få intrycket att NATO överrumplats av de libyska rebellernas militära oduglighet, trots att det egentligen var det enda som var uppenbart redan från början. Lika överrumplat har man nu till synes motvilligt börjat överväga en markinvasion av Libyen.  

Redan den femte mars hade USA skickat 1300 marinkårssoldater till Kreta som del av den militära uppladdningen mot Libyen. Eftersom man absolut inte strävade efter ett regimskifte eller tänkte invadera Libyen kunde man inte svara på varför marinkårsoldaterna skeppats över från USA. Bombningarna av Libyen började den 19:e mars.

Bland dem finns element ur 2nd Marine Expeditionary Unit. Den som vill kan googla och se vad de brukar ges för uppdrag.

Storbritannien har redan från början haft specialförband på marken, något som avslöjades på pinsammast möjliga sätt när medlemmar ur SAS greps i början av mars av de libyska rebellerna själva. De släpptes snabbt men skadan var redan skedd, åtminstone propagandamässigt.

Det är ingen vågad gissning att både Storbritannien och Frankrike har specialförband på plats och förmodligen även en del andra NATO-länder (och kanske blivande NATO-länder).

Den beslutsvånda som pågår är ett spel för gallerierna. En markinvasion kan fortfarande omintetgöras av många saker, politisk splittring inom NATO, en allt mer motvillig allmän opinion eller usla statsfinanser. Det råder däremot inget tvivel om att man räknat med en markinvasion från första början och att vissa driver på mer än andra för att den ska komma till stånd. 

Rebellerna har gått från trotsigt poserande till att nu gällt kräva att omvärlden ska utkämpa det krig de själva misslyckats med att vinna. Frågan är vilken roll de tänkt ha alls, utöver att ta makten när NATO vunnit den åt dem. 

Propagandamässigt har man stort sett upprepat förspelet till kriget mot Jugoslavien 1999. Den gången visade det sig snabbt att utsagorna om serbiska massmord och koncentrationsläger var lögner, men vid det laget spelade det ingen roll. Resultatet blev gangsterstaten Kosovo. Vad som väntar i Libyen återstår att se.

Sist men inte minst kan man stilla undra hur man ska få ihop mandatet att skydda civilbefolkning med att sätta in markförband i stadsstrid, en av de mest brutala och urskillningslösa former av krig som finns. Vad som utspelats i Irak borde sitta färskt i minnet hos de flesta. 

DN, DN DN, DN

VG, 

gp gp gp 
E24

Den kommande NATO-anslutningen

Regeringen avser att köpa in Black Hawk-helikoptrar åt försvaret. Man ska väl vara tacksam över att det skaffas någon kapacitet alls inom det området efter åratal av politiskt velande och slöseri med skattepengar.

Samtidigt går det inte att befria sig från misstanken att det här inte alls handlar om att "stärka Sveriges försvarsförmåga" som debattartikeln i DN så klämkäckt hävdar. Det rimmar nämligen illa med den i övrigt förda försvarspolitiken de senaste tjugo åren.

I själva verket är själva begreppet "försvarspolitik" missvisande då det inte längre finns någon försvarspolitik att tala om. Det är en krigspolitik och det är utifrån det perspektivet som politikernas utspel ska ses.

Nedläggningen av den gamla försvarsmakten och det substitut för neokoloniala straffexpeditioner som skapats i dess ställe har ett uppenbart syfte, att ansluta oss till NATO. Man har avsiktligt gjort Sverige försvarslöst i händelse av väpnat angrepp. Med hjälp av diverse floskler och halvlögner har man dragit in oss i två kolonialkrig som inte ligger i vårt intresse. Man anpassar både doktrin och materiell till NATO-standard och förr eller senare kommer man ställa oss inför ett i allt utom till formalian fullbordat faktum, att vi bara MÅSTE gå med i NATO.

Alternativet att vi rustar upp vår egen försvarsförmåga kommer att viftas bort som otidsenligt, ungefär som vi bara MÅSTE lyda EU slaviskt och bara MÅSTE ha en massinvandring om vi ska bli framgångsrika i den nya vackra globaliserade värld som väntar runt hörnet.

Visa av erfarenheten (EURO-omröstningen) så kommer de försöka att driva igenom det i riksdagen utan någon debatt, om man kan undvika det, som man gjorde med den nya grundlagen.

Så även om det är välkommet med en förbättrad helikopterförmåga så ska man inte inbilla sig att det handlar om att skydda Sverige eller svenska folket. Det handlar om vad ett maktfullkomligt och svekfullt etablissemang behöver för att främja sina egna intressen.

AB, SR, DN, Expressen, SVT, GP,