Oviljan att kritiskt granska rebellerna

Eftersom mycket av rapporteringen kring kriget i Libyen har kommet att präglas av ett önsketänkande om "de goda mot de onda" så drar sig västerländsk media för att lyfta fram några obekväma observationer om rebellerna.

Gång på gång visar det sig att de ljuger så det visslar. Det är knappast förvånande i krig, men det är ändå märkligt att de behandlas med en sådan vördnad i rapporteringen. Bara de senaste dagarna har vi fått veta att Tripoli var erövrat, att man hade tagit en av hans söner till fånga och senast idag att man skulle ha Khadaffi inringad i ett bostadsområde. Inget av det var sant.

Med undantag för de rebellstyrkor som avancerade västerifrån och vilka med all sannolikhet fått militär träning av specialförband från NATO så är rebellerna militärt outbildade, odisciplinerade och okoordinerade. Hur omfattande plundringarna och övergreppen varit i Tripoli lär vi få veta först efteråt. Å andra sidan är inbördeskrig alltid smutsiga krig och det finns inga bevis på att de skulle varit värre än andra, men inte heller bättre.

Det svenska mediaetablissemanget har valt att helt (?) ignorera de rapporter om grymheter som riktats mot svarta under upproret. En redan illa sedd grupp i Libyen (och på andra ställen) har enligt fragmentariska uppgifter kommit i kläm mellan de två sidorna, där svarta män ska ha fallit offer efter anklagelser om att vara rekryterade av regimen. I det här fallet är massmedia överseende med rasistiskt våld så länge det är för ett i deras tycke högre syfte.

Khadaffiregimen har varit vedervärdig och dess fall är inget att sörja. Men det betyder inte att man ska sätta den andra sidan på en piedestal. Vi vet dessutom fortfarande inte vilka det egentligen är som vi har gått i krig för.

DN, DN, DN, GP, GP, SVT,

Några reflektioner rörande Libyen

Det här blir ingen riktig bloggpost, snarare några stödord att ha i åtanke för den som är intresserad av vad som pågår i Libyen.

Regimen kanske är slagen men det är inte synonymt med att rebellerna har vunnit. Varför tror alla [i media] att det är över?

Var har Khamibrigaden tagit vägen? Khadaffis elitstyrkor har tidigare varit bra på att lägga bakhåll för snabbt framryckande rebeller, förbereder man ett urbant gerillakrig för att skapa maximalt kaos? NATO får svårt att bomba och rebellerna tappar ansiktet.

Slutstriden står inte i Tripoli. Slutstriden står i Sirte och Sabha. Blir den utdraget kommer det inte vara en slutstrid alls, utan början på nästa fas i kriget.

Uppgifter finns att rebellerna inlett en belägring av Sirte. Man ska ha  skurit av el och förnödenheter till befolkningen i staden. Kommer NATO att bomba rebellerna nu? (Retorisk fråga)

Ju längre Khadaffisidan kan dra ut på det här ju större möjligheter har de att fortsätta vara en maktfaktor i Libyen. Fortsatt krig och kaos är deras bästa vän under rådande omständigheter. Det kan möjligtvis undvikas om rebellerna kan köpa över de bestående elementen (immunitet/maktdelning) ur den gamla regimen minus familjen K.

Intressanta paralleller för att bygga hypotetiska scenarion utifrån: Somalia 1991 och Afghanistan 1992. Irak 2003 är mindre intressant med reservation för hur den kommande regimen tänker behandla resterande delar av den gamla. Avbathifieringen av den irakiska statsapparaten blev som bekant startskottet på det blodiga inbördeskrig som rasade som intensivast i Irak 2003-2008.

Med detta önskar jag alla en god natts sömn.

Allra underdånigast,
K

svt expr dn svt gp expr svd svd dn dn dn svt
ab,  E24, dagen, dn

Libyen: markinvasionen rycker närmare

Av media kan man få intrycket att NATO överrumplats av de libyska rebellernas militära oduglighet, trots att det egentligen var det enda som var uppenbart redan från början. Lika överrumplat har man nu till synes motvilligt börjat överväga en markinvasion av Libyen.  

Redan den femte mars hade USA skickat 1300 marinkårssoldater till Kreta som del av den militära uppladdningen mot Libyen. Eftersom man absolut inte strävade efter ett regimskifte eller tänkte invadera Libyen kunde man inte svara på varför marinkårsoldaterna skeppats över från USA. Bombningarna av Libyen började den 19:e mars.

Bland dem finns element ur 2nd Marine Expeditionary Unit. Den som vill kan googla och se vad de brukar ges för uppdrag.

Storbritannien har redan från början haft specialförband på marken, något som avslöjades på pinsammast möjliga sätt när medlemmar ur SAS greps i början av mars av de libyska rebellerna själva. De släpptes snabbt men skadan var redan skedd, åtminstone propagandamässigt.

Det är ingen vågad gissning att både Storbritannien och Frankrike har specialförband på plats och förmodligen även en del andra NATO-länder (och kanske blivande NATO-länder).

Den beslutsvånda som pågår är ett spel för gallerierna. En markinvasion kan fortfarande omintetgöras av många saker, politisk splittring inom NATO, en allt mer motvillig allmän opinion eller usla statsfinanser. Det råder däremot inget tvivel om att man räknat med en markinvasion från första början och att vissa driver på mer än andra för att den ska komma till stånd. 

Rebellerna har gått från trotsigt poserande till att nu gällt kräva att omvärlden ska utkämpa det krig de själva misslyckats med att vinna. Frågan är vilken roll de tänkt ha alls, utöver att ta makten när NATO vunnit den åt dem. 

Propagandamässigt har man stort sett upprepat förspelet till kriget mot Jugoslavien 1999. Den gången visade det sig snabbt att utsagorna om serbiska massmord och koncentrationsläger var lögner, men vid det laget spelade det ingen roll. Resultatet blev gangsterstaten Kosovo. Vad som väntar i Libyen återstår att se.

Sist men inte minst kan man stilla undra hur man ska få ihop mandatet att skydda civilbefolkning med att sätta in markförband i stadsstrid, en av de mest brutala och urskillningslösa former av krig som finns. Vad som utspelats i Irak borde sitta färskt i minnet hos de flesta. 

DN, DN DN, DN

VG, 

gp gp gp 
E24

Den kommande NATO-anslutningen

Regeringen avser att köpa in Black Hawk-helikoptrar åt försvaret. Man ska väl vara tacksam över att det skaffas någon kapacitet alls inom det området efter åratal av politiskt velande och slöseri med skattepengar.

Samtidigt går det inte att befria sig från misstanken att det här inte alls handlar om att "stärka Sveriges försvarsförmåga" som debattartikeln i DN så klämkäckt hävdar. Det rimmar nämligen illa med den i övrigt förda försvarspolitiken de senaste tjugo åren.

I själva verket är själva begreppet "försvarspolitik" missvisande då det inte längre finns någon försvarspolitik att tala om. Det är en krigspolitik och det är utifrån det perspektivet som politikernas utspel ska ses.

Nedläggningen av den gamla försvarsmakten och det substitut för neokoloniala straffexpeditioner som skapats i dess ställe har ett uppenbart syfte, att ansluta oss till NATO. Man har avsiktligt gjort Sverige försvarslöst i händelse av väpnat angrepp. Med hjälp av diverse floskler och halvlögner har man dragit in oss i två kolonialkrig som inte ligger i vårt intresse. Man anpassar både doktrin och materiell till NATO-standard och förr eller senare kommer man ställa oss inför ett i allt utom till formalian fullbordat faktum, att vi bara MÅSTE gå med i NATO.

Alternativet att vi rustar upp vår egen försvarsförmåga kommer att viftas bort som otidsenligt, ungefär som vi bara MÅSTE lyda EU slaviskt och bara MÅSTE ha en massinvandring om vi ska bli framgångsrika i den nya vackra globaliserade värld som väntar runt hörnet.

Visa av erfarenheten (EURO-omröstningen) så kommer de försöka att driva igenom det i riksdagen utan någon debatt, om man kan undvika det, som man gjorde med den nya grundlagen.

Så även om det är välkommet med en förbättrad helikopterförmåga så ska man inte inbilla sig att det handlar om att skydda Sverige eller svenska folket. Det handlar om vad ett maktfullkomligt och svekfullt etablissemang behöver för att främja sina egna intressen.

AB, SR, DN, Expressen, SVT, GP,

Lycka är att få delta i ett humanistiskt krig

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om det libyska kriget, men hittade Ron Liddles artikel som mycket väl sammanfattade även mina dubier kring det. Eftersom även vi har anslutit oss till detta vettlösa krig (där SD än en gång visade att de är den enda opposition som Sverige har) så nöjer jag mig med att hänvisa till hans artikel i Spectator.

"Nick Harvey, a Liberal Democrat MP now surprisingly ennobled with high office as minister for the armed forces, was asked how long we would continue shelling Libyans, and he gave the string thing as an answer — blithely, with an air of exquisite abandon, like it didn’t matter. He quite clearly does not have the remotest clue what exactly we are doing, for how long we intend to do it and what would constitute a victory (for us, I mean).

[...]
 

You can hear it on the rolling news channels, the reporters and presenters beside themselves with delight that here is a war which is apparently ‘just’, and therefore each detonation is something in which we can exult. A war not against people, like wars usually are, but against only one man who nonetheless, paradoxically, everyone is agreed the war isn’t really against, because it’s not about regime change. So in other words it’s a war against nobody, just against something bad, something we can all get behind. 

[...]

Meanwhile, the war porn is cheered on interminably on BBC News 24, a cruise missile soaring upwards here, a shot-down aircraft there, stoic resistance from the brave Libyan opposition, cowardly ground-force attacks from Gaddafi’s henchmen. Tell you the truth, it’s ages since I’ve seen a white-coated Jap bloke peering tentatively into a nuclear reactor, although I assume that business is still going on. [...]"

Tidigare skrivet på bloggen om kriget i Libyen

Drömmen om "folket" och "demokratin" (28 mars)

Dårskap att ansluta sig till krig med oklara mål (22 mars)

Kan den berbiske jokern klara sig en gång till? (20 mars)

Väst går i krig igen, Ryssland och Kina ler i mjugg (18 mars)

Lukten av bränt krut har ersatt doften av jasmin (7 mars)

Libyerna måste klara sig själva (23 feb)

dn dn dn dn dn dn dn dn dn

ab ab ab  

gp gp

Dårskap att ansluta sig till krig med oklara mål

Västländernas militärangrepp på Libyen är moraliskt lovvärt men ogenomtänkt och löper i slutänden risken att bli kontraproduktivt.

Det gick knappt en dag så började Arabförbundet försöka slingra sig ur sitt stöd för angreppet och Afrikanska Unionen är öppet emot. Att Arabförbundet för tillfället rättat sig i ledet betyder inte att man inte kommer att byta sida så fort saker och ting börjar gå fel.

Hur det här än går så kommer Västvärlden att få skulden. Man bombade för mycket, man bombade för lite, man tog död på Khaddafi eller man gjorde det inte, man dödade för många civila eller man var för försiktig så att regimen överlevde ett tag till kunde och massakrera civila själva.

Runt om i svensk och engelskspråkig media förutsätter man att ett snabbt avgörande kommer att ske, men vad baserar man det på? Sanktioner och icke-flygzon över Irak under 90-talet gjorde inte ett dyft för att störta den regimen.

Det pratas också om att rebellerna ska gå på offensiven och inta Tripoli. Hur då? Khaddafis styrkor har de senaste dagarna åderlåtit rebellstyrkorna ordentligt just för att försvåra en offensiv. Har man ens flyktigt följt rapporteringen från upproret så är det uppenbart att rebellrörelsen är illa utrustad, ännu sämre tränad och fullständigt odisciplinerad. Uppspelt poserande framför kameror vinner inga slag. Lägg därtill att det sammanhållande kittet i rebellrörelsen är hatet mot Khaddafi. Efter en seger kan vad som helst hända.

Att gå i krig på så populistiska grunder som nu skett är dårskap. Det är en dårskap som sjuklövern i Sverige gärna vill vara med i.

Det finns dessutom ett drag av den för etablissemanget så typiskt cyniska opportunism som väglett svensk utrikespolitik i 150 år. Man går bara med så länge man tror att man tillhör den vinnande sidan och med minsta möjliga insats för att fortfarande kunna ta åt sig äran om det går bra och distansera sig om det går dåligt.

Västvärlden borde ha lagt ansvaret på Arabförbundet att hantera den uppkomna krisen. Det är deras närområde och de brukar tala mycket om panarabism. Nu hade varit ett bra tillfälle att visa det i handling. Väst hade kunna understödja det på olika sätt, men inte ta huvudansvaret. Det här riskerar bara att bli ytterligare ett fiasko som läggs Europa och USA till last. Ryssland och Kina har stora chanser att gå ur det här som vinnare, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg.

AB, Sverigedemokraternas riksdagsblogg,
DN, DN, DN, DN, DN
GP, GP
HD, HD

Kan den berbiske jokern klara sig en gång till?

I media och på nätet kan man läsa diverse uppspelta utsagor och några glädjefnatt över att flera Västländer inlett flygangrepp på Libyen. I själva verket har man bara bytt en uppsättning problem mot en annan.

Man kan notera att regimen i Tripoli hävdar att två sjukhus träffades redan i första anfallsvågen. Nu har regimen knappast någon trovärdighet att tala om, men med tanke på den historik med civila förluster som finns från kriget mot Serbien 1999 för att inte tala om Irak och Afghanistan så ska man nog räkna med att ett antal civila kommer att få sätta livet till. Förhoppningsvis färre än vad Khaddafis flygvapen självt skulle ha haft ihjäl, men ingen ska inbilla sig att det finns något sådant som klinisk krigföring.

Vad som följer på det här är omöjligt att veta, i synnerhet som den libyska regimen är så ombytlig. Bakom den narraktiga fasaden så har dock Khaddafi visat att han är en slipad överlevare. Så vad kan följa?

Dödläge. Khaddafi drar tillbaks sina trupper, går med på Västmakternas krav och "fryser" stridslinjerna. Han accepterar en förlust av östra Libyen som ett bättre alternativ än att förlora allt. I Väst förespeglas vi att det här ska bli en snabb i historia på några veckor*. Det brukar vi förespeglas inför varje krig som någon västmakt gett sig in i sedan den brittiska invasionen av Zululand 1879 och framåt. Det har aldrig blivit så.

Om Khaddafi går med på kraven och har is i magen så blir det svårt för de anfallande staterna att uppnå det egentliga målet, regimskifte. Det blir också svårt för dem att rättfärdiga fortsatta bombningar.

Då måste man istället vänta på att rebellerna bygger upp en fungerande armé och att någon beväpnar dem ordentligt. Det kan ta upp till ett år. Troligtvis kommer själva beväpnandet att falla på Egypten, förutsatt att det är en någorlunda västvänlig regim som tar över där.

Under tiden kommer kostnaderna för operationen att skena, Arabförbundet kommer bli allt svalare inför långvarig västerländsk närvaro och de västliga opinionerna kommer att tappa intresset. Flygförbudet mot Saddam Husseins Irak pågick i åratal och hade ingen större effekt på regimen där. Så länge man har olja kommer Khaddafi på det ena eller andra sättet också få in inkomster. Det finns ett antal stater (t ex Nordkorea) som gärna säljer vapen till Khaddafi så han kan möta rebellernas offensiv när den väl kommer.

Det är möjligt att han skulle kunna vänta ut omvärlden så pass länge att han då får en beskyddare i någon av de stormakter som redan nu varit tveksamma till interventionen (Ryssland, Kina, Indien). Även det ekonomiskt ansträngda EU kan nog börja vackla om det går tillräckligt lång tid. 

Strid till det bittra slutet. Om Khaddafi känner sig tillräckligt trängd kan han istället vill sätta allt på ett kort och slå så hårt han förmår. Frågan är vad han kan ställa till med? Rent militärt har han nog svårt att komma åt sina motståndare på det sätt som skulle ge seger eller oavgjort med traditionella militära måttstockar. Det han kan göra är att försöka tillfoga Väst förluster i manskap, väl medveten om hur den västerländska opinionen brukar vackla redan efter ett fåtal stupade på den egna sidan. Efter Irak och Afghanistan så har de västerländska etablissemangen dessutom förbrukat det mesta allmänhetens förtroende för militära äventyr.

De som Khaddafi däremot kan komma åt är sin egen befolkning. Då infinner sig frågan om alla hans massförstörelsevapen verklig desarmerades för några år sedan eller om han behöll några för situationer som den här? Att i en sista trotsig gest använda C-stridsmedel på rebellstäder skulle i praktiken betyda att Väst misslyckats med sitt uppdrag, åtminstone propagandamässigt.

Kupp. Några i den inre kretsen vänder sig mot honom. Frågan är vilka som finns kvar och som skulle ha en framtid utan Khaddafi? De rensningar som skett i västra Libyen de senaste veckorna mot oppositionella och andra som bedömts vara ett hot mot regimen ryktas vara omfattande och brutala. Man ska aldrig underskatta vilken lojalitet rått våld kan föda.

Khaddafi avgår. Det kan ju hända. Det är inte troligt på det eftersom det innebär undergången för hela hans klan även om han får fristad någon annanstans, men det är teoretiskt möjligt.

* News of The World tar täten för den typen av önsketänkande med påståendet att det kommer vara över på 48 timmar. 

SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, Ab 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, SR 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Expr 1, 2, 3, GP

Väst går i krig igen, Ryssland och Kina ler i mjugg

FN:s säkerhetsråd röstade för ett flygförbud över Libyen. Västmakterna röstade för och Ryssland, Indien och Kina valde att lägga ner sina röster. Att i synnerhet Kina valde att avstå från att rösta nej eller lägga in veto trots de stora oljeintressen de har i Libyen visar att man avskrivit Khaddaffis regim, eller åtminstone inte tycker det är värt besväret att försöka rädda den. Khaddafis försök i förrgår att locka just Indien, Ryssland och Kina med rättigheterna till den oljeutvinning som hittills västerländska företag haft lyckades inte.

Nu väntar krig. Vissa debattörer försöker ge skenet av att ett "flygförbud" är något kliniskt, snarast en politisk manöver som kommer att få Khaddafi att ta sitt förnuft till fånga. Khaddafi har redan kniven mot strupen och det här kan snarare göra hans respons ännu mer vildsint. Benghasi är det mål han kan komma åt omedelbart och med tyrannens logik så vill han säkert ta med sig så många av sina motståndare som möjligt.

Då väntar en upptrappning eftersom Västvärlden nu har förbundit sig att hjälpa rebellerna. Man måste inte bara slå ut det libyska flygvapnet och luftvärnet utan räkna med att ta sig an libyska flottan och markstridsförband. Flygförbudet förvandlas till ett fullskaligt konventionellt krig.

Det ska bli intressant att se om den svenska vänstern som högljutt men luddigt krävt att någon ska göra något åt situationen i Libyen nu är tacksamma när deras hatobjekt USA, Storbritannien och Frankrike faktiskt gör det? För kulspruteliberalerna är saken redan klar och det enda frågetecknet är väl hur storvulna deras drömmar om svensk insats med bajonett på kommer att bli.

Kina och Ryssland är troliga vinnare i det här. De har inga intentioner att ge sig in i världsförbättrande (och kostsamma) militära äventyr men kommer att ligga i startgroparna efteråt för att påminna vem som än tar makten om att de lät det hända. Olja, vapenhandel och strategiska fördelar väntar. Som jag skrev i en tidigare bloggpost kommer Västvärlden att få betala kalaset, i synnerhet nu när de är med och bombar.

DN, DN, GP, GP AB, AB, Dagen, Allehanda,

Lukten av bränt krut har ersatt doften av jasmin

Det har skrivits spaltkilometer om jasminrevolutionerna i Nordafrika. En stor del av det har under gett uttryck för en revolutionsromantik och framtidsoptimism som saknar täckning i verkligheten. Mycket av det har dessutom varit okunnigt och egentligen handlat mer om journalisternas åsikter om Israel och USA än speglat några djupare kunskaper om de aktuella länderna.

Ett av de tydligaste exemplen på det är att stora delar av svensk media i nästan två veckor skildrade libyerna som en enhetlig grupp i opposition till regimen utan att förstå hur stor del klantillhörighet har i konflikten.

Det som står klart är att både Egypten och Tunisien i bästa fall befinner sig i början av en process mot demokratisering. Libyen är delat på mitten och befinner sig i inbördeskrig. Efter de inledande framgångarna för revoltörerna verkar Khaddafi ha lyckats mobilisera allt mer av sin krigsmakt medan rebellerna har börjat vackla i sin övertygelse på vissa platser. Bildts initiala försiktighet i bedömningen av situationen ter sig allt mer befogad.

Man kan också konstatera att Khaddafi gör sitt bästa för att infria löftet om blodbad som han gav i början av upproret. Frågan är hur många det är som fortfarande vill skicka in Nordic Battle Group? Gör man verklighet av planerna på ett flygförbud som många förespråkar, vilket i praktiken är en krigsförklaring, så får vi kanske veta.

Väst kommer att få notan
En sak står klar, Västvärlden och då i synnerhet EU kommer att bli förloraren i det som pågår.

Om upproret misslyckas kommer man få skulden av arabvärlden för att man inte hjälpte till, om upproret lyckas så kommer man även då klandras för att man inte hjälpte till.

Om Västvärlden intervenerar kommer de att anklagas för "korståg" och "kolonialism" och passivitet kommer likställas med att man stödjer den libyska regimen. Khadaffi å sin sida anser sig ha fått sin paranoida världsbild bekräftad där Västvärlden inte är att lita på.

Västvärlden kommer att få betala kalaset via högre oljepriser. EU kommer dessutom att förväntas betala  återuppbyggnaden.

Varför? Därför att vi alltid förväntas betala återuppbyggnaden för allt som någon annan sprängt i luften. Detta har för övrigt blivit en näring för otaliga mer eller mindre ineffektiva* hjälporganisationer som har nära kopplingar till de politiska eliterna i Västeuropa. Till det kommer nya migrantströmmar in i Europa, allehanda smuggling, kriminalitet och potentiell terrorism som kostar mångmiljardbelopp. Allt detta i en situation när stora delar av de europeiska ekonomierna redan går på knäna.

* Det finns hjälporganisationer som gör stor nytta och är föredömen på många sätt. Det som åsyftas är den flora av organisationer som är helt eller delvis finansierade av skattemedel, ofta med en politisk agenda och vars aktiviteter i tredje världen med rätta ofta kritiseras för biståndsturism. 

DN, DN, DN, GP, GP, GP, HD, Allehanda, AB, AB, AB, E24

Inbillningens makt

Khaddafi har ikväll i en intervju med BBC sagt att det inte förekommer några demonstrationer och att folket älskar honom. De som demonstrerar var inga "riktiga" libyer och dessutom påverkade av narkotika.

Frågan infinner sig, vem försöker han lura? Det kan knappast vara omvärlden, han framstår allt mer som en mindre fyndig kopia av Bagdad Bob. Revoltörerna faller bort av uppenbara skäl och när det gäller hans egna anhängare så är det kanske mer relevant att fråga vilka anhängare? De som finns kvar verkar vara i full färd med att fly eller slåss med ryggen mot väggen. Överste Khaddafis försäkringar om att folket sjunger och dansar klingar nog rätt ihåligt.

Svaret är nog att han försöker lura sig själv. Efter mer än fyrtio år där hans storhetsvansinne fått bekräftelse och uppmuntran av hans underhuggare så är det nog ogreppbart att folket hatar honom så mycket som de gör. Alltså måste de vara knarkare, al-Qaida och utländska infiltratörer medan de riktiga libyerna, hans folk, älskar honom.

Under tiden rasar inbördeskriget vidare. Det är lätt att dra paralleller till andra despoter som tryckt i sina bunkrar när deras välden har rasat och istället hängett sig åt allt febrigare fantasier om seger. 

"Allahu akbar!" En indikation om framtiden?

DN, DN, GP, GP, HD, HD, Dagen, Expressen, Expressen, AB,

Aisha Khaddafi - sin fars dotter

Ikväll rapporterades att Khaddafis dotter Aisha ska ha försökt fly till Malta med flygplan men vägrats landningstillstånd. I DN återfinns en artikel om diverse tyranners fruar som bidrar med en fernissa av filantropi till deras regimer. Aisha Khaddafi fanns inte med i artikeln men i sammanhanget är hon ändå intressant, så här och här är två artiklar om kvinnan.

Som tydligt framgår är hon i högsta grad sin fars dotter, beundrarinna av Saddam Hussein, engagerad i välgörenhet (såklart), anhängare av IRA och med ett markerat förakt för de anhöriga till offren för terrordådet ovanför Lockerbie.

Vacker. Arrogant. Grym.

Libyerna måste klara sig själva

Stammarna
Upproret i Libyen har i allt väsentligt övergått i ett inbördeskrig där stamtillhörighet blir en allt tydligare komponent. Landet tycks i skrivande stund delats i två halvor där den östra inte längre kontrolleras av regimen medan striderna fortsätter att rasa i den västra.

Det är inte så enkelt som att det är "folket" mot "regimen" som det framställs. Därför kommer inte Khadaffis fall med automatik lösa problemen, det kommer istället att uppstå andra.

Khadaffi tillhör Qadhadfastammen och det finns rapporter att han fortfarande har ett förhållandevis starkt stöd bland dem och i synnerhet den egna mindre Khadaffistammen vars namn han bär. De utgör också ett starkt inslag i flygvapnet vilket kan förklara att han kunnat använda dem mot demonstranterna men tycks förlita sig mer på inhyrda legoknektar för markstriderna.

De andra stammarna är Warfalla (störst med en miljon), Magariha (näst störst) och Al Zintan hemmahörande i området kring Zintan söder om Tripoli. Magariha ska ha starkare band till Khadaffis stam Qadhadfa än de andra. Utöver de stora stammarna finns ett antal mindre stammar och klaner, ofta med specifik geografisk hemvist och ett historiskt arv som påverkat deras relation till regimen.

Khadaffi har under sitt styre attackerat stamsystemet och i synnerhet den makt som dess hövdingar haft. Stammarna har historiskt sett varit samlade krafter för motståndet mot osmanerna och senare mot det italienska kolonialstyret. Khadaffi förstod att de var ett potentiellt hot mot hans egen auktoritet, en farhåga som besannats i och med upproret mot honom.

Det är inte samma sak som att hävda att det här är ett stamuppror. Allt tyder på att det är ett utbrett missnöje som flammat upp i revolt, men att stamledare gett sitt stöd betyder mycket för att förstärka motståndet och har betydelse för vad som följer efteråt.

Frågan är vilket samhälleligt kitt som kommer att finnas kvar efter Khadaffi och som kan minska risken för nationellt sönderfall om stamsystemet inte får en fungerande politisk ram att verka i?  

De irrationella kraven på "handling"
I Västvärlden och även i Sverige har man reagerat med fasa på det blodiga våldet. Samtidigt tycks man inte kunna ta in den verklighet som råder. Det höjs krav på att våra politiker ska göra något. Man reagerar med ilska på den försiktighet som visas och oviljan att göra något konkret.

På ett moralisk plan kan man absolut avkräva ett ställningstagande, men det har Västvärldens ledare också gjort över lag i och med fördömandena av våldet.

Men om man lägger den känslomässiga delen åt sidan och ser krasst på situationen, vad kan vi göra? Flygförbud  för det libyska flygvapnet, ropar en del. Hur då? Ska vi skicka ett brev till Khadaffi där vi strängt förmanar honom? Ska de tvingas att stanna på marken? Det betyder i praktiken att de måste skjutas ner, och vem ska göra det? Sverige? För vi kan väl inte kräva att USA ska rycka in när det passar oss? De verkar också ha tappat smaken för rollen som världspolis efter Afghanistan och Irak.

Vi borde hjälpa det libyska folket tycker en del. Hur då, är den uppenbara motfrågan? Återigen, ska vi invadera landet? Skicka förnödenheter? Vad och till vem? Hur ska vi få in dem i landet? Ta emot flyktingar säger andra. Men det skulle ju vara direkt omoraliskt, för antingen tar vi emot de som flyr undan Khadaffis regim och då underlättar indirekt vi deras utrensningar eller också tar vi emot element av en despotisk nomenklatura flyr undan folkets rättmätiga vrede. I båda fallen skulle vi spela regimen i händerna.

När allt är över kommer vi kunna göra något men nu är Sarkozys krav på sanktioner ett av få sätt att kasta grus i maskineriet för den libyska regimen.

Avslutningsvis finns det nästan något rörande i den nationalromantik som den svenska vänstern hänfallit åt när det gäller de arabiska upproren.

Helt plötsligt är det självklart att prata om "folkets vilja" och deras kollektiva nobla egenskaper, det självuppoffrande lidandet för högre ideal och den vackra framtid som väntar bara de får komma till sin rätt utan USA-sponsrade regimer som håller tillbaks dem.

Bara en bråkdel av den sortens svärmeri för det svenska skulle resultera i att man omgående får bokstäverna "SD" inbrända i pannan av samma människor. För den progressiva vänstern är det nu som alltid skillnad på folk och folk.

Allra underdånigast,
K

AB, AB, AB, E24, E24,
GP, GP, GP, DN, DN, DN, DN
HD, Dagen 
SVT, SVT, SVT, SVT
VG,  LO-tidningen

Fem intressanta detaljer i Khadaffis intervju

Intervjun där Khadaffi sitter i en bil och försäkrar att han är i Tripoli och inte i Venezuela är intressant. Den framstår som bisarr och vissa har avfärdat den som galenskap (vad man nu menar med det), men det är att göra det lätt för sig.

Eftersom det inte går att veta som vad som egentligen pågår i Libyen och än mindre vad Khadaffi har för sig så blir det som följer spekulationer baserat på ett magert material. Är det helt fel kan det kanske ändå underhålla någon läsare.

1. Khadaffi är inte i Tripoli, eller i alla fall inte så centralt som han vill ge sken av. Ser man på den slitna och nedgångna bakgrunden skulle man snarare gissa på en militärbas eller ännu troligare ett militärt flygfält.

2. Det regnar inte. Av det man kan se i bilderna verkar de befinna sig i en bunker eller hangar. Det verkar också övertydligt att Khadaffi som sitter i fordonet måste vifta med ett stort paraply för att understryka att det regnar. Förmodligen står några underlydande med vattenslangar och duschar dem lätt för att ge känslan av regn. Likaså att han fäller ihop paraplyet när intervjun går mot sitt slut trots att det fortfarande regnar. Dåligt skådespeleri.

3. Fordonet påminner om äldre modeller av servicefordon man kan se på flygplatser. Skjutdörren på sidan är knappast något man ser på vanliga passagerarfordon, och fordonet är målat i vad som uppfattas som ökenfärg. Andra gissningar är att det är något slags postfordon, inglasad moped eller något annat som råkade finnas till hands för en improviserad intervju.

4. Khadaffi har inte varit ute och "pratat med ungdomarna på Gröna Torget". Han har inte ens försökt göra det. Om bara en en bråkdel av de rapporter som kommit ut ur landet ger en riktig bild av ilskan mot regimen så hade de slitit Khadaffi i stycken om han visat sig där. Vad Khadaffi indirekt säger är att revoltörerna tagit över Gröna Torget och säkert en hel del mer än så, annars skulle han inte trycka i en betongsarkofag.

5. Khadaffi känner undergångens kalla andedräkt i nacken. Han har samma stela ansiktsuttryck och trötta framförande som man kan se på människor som just upplevt ett trauma eller vet att de oundvikligen är på väg in i ett.

Det ska bli intressant att se vad som stämmer -om någon- av punkterna ovan. Intervjun i sin helhet nedan.

DN, DN, DN, GP, GP, GP, GP, HD, HD, Dagen, Dagen
AB, AB, Allehanda