En allt mer rabiat sekt

På sistone har Centern tagit tätpositionen i ideologisk dårskap hos Sjuklövern med utspel om månggifte, fri invandring och slopad arvsrätt med mera. Ska man utgå från opinionsmätningarna som följt sedan dess var idéprogrammet något av en PR-mässig självmordsbombning som programgruppen utförde mot sitt eget parti. I rättvisans namn ska dock påpekas att de andra etablissemangspartierna är hack i häl på Centern men tyvärr utan samma prospekt att åka ur riksdagen.

Senast ut är Socialdemokraterna där förslag har lagts att skrota ministerposten för integration om man vinner valet. När allt man har företagit sig rörande invandringen har blivit ett katastrofalt misslyckande (som vi bara sett början på) så är reaktionen manisk förnekelse. Vägrar man kännas vid problemen så finns de inte.  

”Integrationspolitikens främsta brist är föreställningen om att det skulle finnas olika homogena grupper - etniciteter - i samhället som skiljer sig från varandra”

I decennier har man hyllat "mångfalden" och hur olikheterna berikar oss. Nu förnekar man att de ens existerar. Man tar det till och med ett steg längre, man förnekar att det ens finns etniciteter. Det är som att förneka att det finns olika länder eller olika språk.

Det är ännu ett exempel på en företeelse som blir allt vanligare hos etablissemanget. I den revolutionära ivern att störta det beständiga i gruset och ersätta det med sin sociala ingenjörskonst, sin nya ras- och genuspolitik så har man självradikaliserats bortom det absurdas gräns. Övertygelsen har blivit fanatism, fanatismen har blivit psykos. I dagsläget har all sans och vett fördrivits och istället framträder den rabiata sekten och då har vi ändå en bit kvar till vägs ände.

Man rasar mot böcker om vedhuggning, vill sätta demokratin ur spel när människor "röstar fel"*, kräver censur och hetsar mot alla som vågar ifrågasätta och så vidare och så vidare.

Listan kan inte bara göras lång, den kan göras närmast oändlig.

Man (Hen?) föser oss mot ett kulturmarxistiskt Jonestown. Skillnaden är från att de inte har någon som helst avsikt att svinga giftbägaren själva. De tänker istället plundra landet på rikedomar till sig själva och sina klientgrupper medan de avmätt twittrar från tryggheten i Stockholms innerstad. Att se oss andra duka under så utstuderat som möjligt anser de bara vara de progressivas privilegium.

Samtidigt växer Sverigedemokraterna i opinionsundersökningarna. Det är förmodligen för lite för sent, men våra styrande känner sig hotade och blottar sin sanna natur. För en totalitär motståndare så spelar graden av kätteri ingen roll, ursinnet är alltid lika besinningslöst.

För den initierade betraktaren är den enda som förvånar hur zombieaktig en stor del av det svenska folket är. Sanningen är i dagsläget uppenbar för alla. Är vi verkligen ett folk utan självbevarelsedrift? Hur kan man annars förklara att vi låter oss ledas till avgrunden av en samling skränande dårar?

Allra underdånigast,
K

* Det är ingen överraskning att det är Jasenko Selimovic som står bakom förslaget. Han har alltid varit en otäck typ. 

Som man ropar får man svar

Radikalfeministen Maria Sveland som gjort sig känd för sitt hat mot alla som tycker annorlunda fick hat tillbaks i form av ett mordhot. Då var det inte kul längre. Metamorfosen från vildsint amazon till hulkande offer var ett faktum och DN Kultur rycker pliktskyldigt ut för ett snyftreportage lagom till lanseringen av hennes nya bok.

Nu har hon således skrivit en bok om hur jobbigt det är, hur synd det är om henne och hur dumma alla är som hatar, minus henne själv förstås. För som brukligt är hos den privilegierade kulturvänstern så har man en måttstock för sig själv och annan för resten av världen.

Undertecknad borde förstås skriva något om hur hemskt det är att hon blev mordhotad, hur oacceptabelt det är att man inte kan framföra sin åsikt utan att få ovett tillbaks och så vidare. Men Maria Sveland och hennes gelikar är de som har skapat det här samhällsklimatet. De har via sina kultursidor, tankesmedjor, institutioner och lobbyorganisationer systematiskt förföljt oliktänkande i decennier. Deras offer har ofta fått betala ett långt högre pris än ett otäckt brev på dörrmattan. Det hat som propagandisterna nu möts av är deras egen draksådd som mognat till skörd.

Det finns inget att försvara i mordhot och andra trakasserier, men heller ingen anledning att spela efter deras dubbla måttstockar. De har allt för länge förutsatt att deras meningsmotståndare alltid ska följa regelboken och att de själva aldrig behöver göra det. Kulturvänsterns argumentationsteknik bygger på att vara rå, vulgär och illvillig.

Vill de ha en anständig ton i det offentliga samtalet är det bara att anslå den själva så kommer och responsen bli därefter. Innan dess göder deras skenhelighet och självömkan bara mer förakt.

Allra underdånigast,

K

DN,

Erzatspropaganda!

Efter höstens koprolaliska utbrott hos megafonerna i media så har man hittat en ny vinkel, nämligen att tycka synd om sig själv. Den senaste veckan har det varit stort rabalder kring att vissa media- och kulturpersonligheter oftast hemmahörande på den yttersta vänsterkanten har farit illa. Det har har nämligen visat sig att när de öst okväden och hat över sina meningsmotståndare så har de fått samma sak tillbaks. Quelle suprise!

Själva diskussionen är inte särskilt intressant, den totalitära vänstern har alltid varit patologiskt fixerad vid de oförrätter som de har utsatts för och lika patologiskt likgiltig inför dem de åsamkat andra. Det mönstret upprepas nu med ett hulkande martyrskap i TV-soffan medan man helt ignorerar sin egen roll i att driva fram ett allt råare debattklimat.

I slutänden är det bara det senaste försöket att misskreditera Sverigedemokraterna och undergräva fri opinionsbildning genom att fokusera på ett litet antal urspårade kommentarer för att slippa bemöta det stora flödet av saklig kritik i känsliga frågor.

Det känns också uppenbart att man nu försöker hitta nya pejorativ då de gamla tappat sin makt. Rasism och främlingsfientlighet har varit så groteskt missbrukade senaste decennierna att de knappast betyder någonting alls längre. Nu hoppas man på att "hat" och "sexism" ska fungera bättre.

Undertecknad är tveksam till det senare då den radikala feminismen dalat tillsammans med mångkulturen och numera har solkig sekterism över sig. Deras sak har knappast hjälpts av rödvinsintelligensian i Feministiskt Initiativ som nu retar upp andra feminister med sina bisarra förklaringsmodeller.

Däremot kanske anklagelsen om "hat" kan fungera mobiliserande på det mest fåraktiga segmentet av befolkningen, och de är tyvärr rätt många. Man appellerar till en grumlig känslomässig reaktion och försöker kombinera det med kvinnligt offerskap. Samtidigt är megafonerna som vanligt sina egna värsta fiender när man fortsätter med rabiata utfall (Irving, Jerlerup/Ernst, Magnusson, Bjurwald etc) och direkt påminner om att hatkulturen lever och frodas även i finsalongerna. Sammantaget ges intrycket av ett billigt substitut som ska försöka piska upp antipatier hos massorna men som knappast kan förväntas ha någon längre hållbarhet.

Att Sverigedemokraterna till synes obekymrat firar sitt 25-årsjubileum och talar om att bli tredje största parti bidrar också att ta udden ur drevet. Man nekar megafonerna problemformuleringsprivilegiet och fortsätter som vanligt. Det borde vi alla göra.

Allra underdånigast.
K

DN, DN, SR, Dagen,

Nej, Johanna, vi behöver inte prata om det

Din bristande sexualmoral och ditt sjaskiga privatliv är inte av allmänintresse.

Du är inte ett offer. Du tillhör däremot en offer- och kränkthetskultur som allt mer övergått i galenskap.

Det du också visar är att du har bristande omdöme, inte vill ta ansvar för dina handlingar och ägnar dig åt självömkan förklädd till feminism.

Din artikel är ett hån mot alla de kvinnor som utsatts för riktiga övergrepp.

DN
Aftonbladet, Aftonbladet

En brännande icke-fråga

Det finns många frågor som är angelägna och förtjänar uppmärksamhet. Inom media, då i synnerhet kvällspressen, så sätter man istället en ära i att rikta strålkastarljuset på ytlighet, dumhet och att jaga hjärnspöken. Inte för att avslöja dem utan för att för att ge dem en fernissa av viktiga samhällsfrågor.

Dagens Aftonbladet bidrar till samlingen med en artikel om TV-kockar. Upprördheten är påtaglig över att männen får vara allmänt oborstade i köket medan kvinnorna förväntas vara söta. Det är förstås inte riktigt med sanningen överensstämmande om man ser till den bredare repertoaren av matlagningsprogram som finns, men genom att bara plocka de exempel som passar deras uppfattning så kan man ända kräva att "SVT ska ta sitt ansvar". Rubriken på artikeln är "När ska hon få svina runt i TV-köket?".

För den snäva kretsen i media som och kultur som gjort de politiskt korrekta påbuden till trossatser, i det här fallet med en karikatyr på vad jämställdhet egentligen handlar om, så är säkert kvinnliga TV-kockars svinande i rutan en brännande fråga.

För resten av oss är det en icke-fråga. Höjer man blicken och begrundar tillståndet i världen så är det närmast groteskt att någon kan finna det angeläget att skriva en artikel i ämnet, än värre att den anses värd att publicera.

Till dess försvar får man säger att den är ett bra exempel på kvällspressjournalistik i vår tid.

Allra underdånigast,
K