Hellre brottsoffer än korrekt informerad?

Polisen har i ett e-brev till boende i Huddinge varnat för stöldligor och angett deras nationalitet. Om det rör sig om tidigare kända mönster för den typen av brottslighet så rör det sig förmodligen om rumäner, litauer och chilenare. Någon har givetvis tagit anstöt och JO-anmält polisen.

Huruvida det polisen uppgett är sant eller inte spelar ingen roll, det obekväma måste förtigas. Att makten och dess megafoner mörkar och censurerar är man van vid, vad som är beklämmande är indoktrineringens makt över en stor del av befolkningen. Anmälaren är rimligtvis en person som själv riskerar att falla offer för de härjande ligorna, men hellre ser man tydligen sitt hem länsat än får information som den överkänslige kan tolka som politiskt inkorrekt.

I avsaknad av verklig orginalitet

SvD skriver om att originella förnamn blivit vanligare. Man har kunnat observera sociala skillnader mellan dem som väljer de originella namnen och de som väljer traditionella, där de förstnämnda tenderar att ha sämre utbildning och social ställning i samhället än de som väljer de senare.

I artikeln väljer man en välvillig tolkning av företeelsen och skriver att "[...] det kreativa namnvalet kan kopplas till individualism och en ny samhällssyn. De är oftare underdogs som kan ha nytta av att gå emot den rådande ordningen, säger Emilia Aldrin."

På vilket sätt ett barn skulle kunna ha fördelar av att döpas till "Tiger" eller "Metallica" undflyr undertecknad. I själva verket signalerar den typen av namn allt för ofta att ens föräldrar är obildat patrask. Det är att göra sitt barn en björntjänst*, ibland gränsande till barnmisshandel.

Det är tur för barnens skull att Skatteverket fortfarande kan stoppa de värsta excesserna.

Allra underdånigast,
K

* Om man förstås inte hoppas på att ens barn ska få en lysande karriär som fotbollshuligan, dokusåpawannabe eller hallick.

Värderelativistiskt nonsens

När man läser Susanne Olssons och Simon Sorgenfreis tragikomiska debattartikel i SvD undrar man om de ens tror på vad de själva skriver? En ström av värderelativistiskt nonsens mynnar ut i det bisarra påståendet att det är Sverigedemokraterna som inte vill diskutera islam.

I själva verket är det Sverigedemokraterna som lyft upp islam till diskussion trots medias och etablissemangspartiernas ihärdiga försök att mörka i ämnet.

Artikelförfattarnas försök att atomisera problemen med islam till enskilda människor och inte vad dess lära påbjuder är inte bara intellektuellt ohederligt, det är även meningslöst.

Om ingen tro, lära, ideologi eller kulturyttring kan studeras som samhällsfenomen utan endast reduceras till vad olika individer säger och gör vid olika tidpunkter så finns det heller ingen som helst anledning att lägga skattemedel på akademiska ämnen som religions- eller kulturvetenskap (m fl). Det finns ju ändå inget att lära av det.

Som så ofta när företrädare för Södertörns högskola ska slå ett slag för det politiskt korrekta så lyckas de i slutänden bäst plädera för den egna institutionens avveckling. Synd att ingen lyssnar på dem.

Allra underdånigast,
K

Sportjournalistik som härskarteknik

"Håll ett tal i vrede och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin kommer att ångra." 
Ambrose Bierce

Vi får se om det här blir ett av dem.

En viktig komponent i av fördummandet av de västerländska befolkningarna är sportjournalistiken. Man tar en företeelse som är fullständigt irrelevant, vem som har lyckats passa vem i en fotbollsmatch eller hur bajsnödig en tennisspelare såg ut två timmar in i matchen, och behandlar det som viktiga samhällsfenomen.

På Sky News tidigare idag använde man tio (kanske femton) minuter av ett halvtimmessegment med nyhetssammanfattning åt att analysera Waynes Rooney's "fuck off" till kameran för några dagar sedan. Det bräckte med råge både Libyen och Elfenbenskusten i omfång.

Nu kan man invända att Storbritannien är en väldigt fotbollsintresserad nation och att bildningsnivån hos de breda lagren kanske inte är så god som man skulle önska. Man kan också påpeka att Sky News har drar åt tabloidhållet i sitt journalistiska anslag, vilket förvisso stämmer men när det gäller omvärldsbevakning ligger de trots det långt över det svenska snittet.

Det här skulle lika gärna kunnat vara svensk nyhetsbevakning. Om man i Storbritannien upprörs över Ronneys beteende så kommer man i Sverige -där även sportjournalistiken måste vara politiskt korrekt- uppröras över att de upprörs eftersom man i värdenihilistisk anda tycker att allt offentligt svinande är en mänsklig rättighet.

Sport och porr har blivit en drog för den rotlöse västerländske mannen, ett sätt att fly undan sitt samhällsansvar. Förnedrad, lurad och tuktad är det enda sättet för en växande skara män att skapa sig en manlig identitet. En identitet som i själva verket är en karikatyr på forna tiders mansideal. I rättvisans namn ska sägas att de inte ges några andra alternativ.

Våra eliter har sålt ut de egna folkens välstånd till förmån för diverse slavekonomier i tredje världen och beskriver det som en naturkraft kallad "globalisering". Framför allt lågutbildade män har blivit förlorarna där. Man har skambelagt de naturliga gemenskaper som familj, folk och fosterland är.

Istället ska man vara en hedonistiskt singel som lever för ögonblicket och jagar den ena kicken efter den andra till det en dag tar tvärtstopp. När insikten om det meningslösa i den typen av livsföring till slut infinner sig så är inte lösningen från våra eliter att ändra på sitt liv utan att medicinera bort symptomen.

Man har parallellt urholkat samhällets kärnfunktioner så som utbildningsväsende, rättsstat, sjukvård och militärmakt. De riter, traditioner och värderingar som en gång förenade har dragits i smutsen och ersatts med de lika töntiga som machiavelliska trossatser som kallas politisk korrekthet.

Kvar återstår då sportens meningslösa tribalism och porrens falska löfte om sex utan ansvar.

Undertecknad har ingen emot sport, framför allt inte om man utövar den. Undertecknad har heller ingenting emot sportjournalistik som sådan, sportintresse är hobby så god som någon annan. Men den är just en hobby och därmed inte viktigare än t ex matlagning, ornitologi eller konst. Men sporten ges mycket större utrymme i det offentliga samtalet, dels av kommersiella skäl men även av politiska. Det är i synnerhet de senare som jag vänder mig emot, då de fördummar och flyttar fokus från viktiga saker till oviktiga.

Så när en kanal som Sky News lägger tio minuter på strunt som Wayne Rooneys välkänt svavelosande ordförråd så är det tio minuter av något annat som trängs undan. Något som med vilken måttstock som helst är viktigare.

Allra underdånigast,
K

Artiklar om Wayne Rooney: Exp, Expr, AB, HD

Krämeri & politisk korrekthet hand i hand

IKEA:s reklamkampanj för homosexualitet i Italien har retat upp många där. Att förolämpa sina tilltänkta kunder är tydligen en användbar marknadsföringsstrategi. I den progressiva ankdammen i Sverige tar man givetvis det som intäkt för sin egen förträfflighet.

Eftersom svenskar* vet bäst så har vi den självklara rätten att köra ner vilka åsikter och värderingar i halsen på andra och bara förvänta oss tacksamhet i gengäld. Annars är de intoleranta.

* Med "svensk" avses givetvis bara politiskt korrekta sådana, eller snarare maktens megafoner inom politik och journalistik. Resten är bara skatteboskap som ska manipuleras till att tycka rätt. 

DN , Dagens Media,

Digitala spottloskor

Jag börjar i fel ände när det gäller avslöjandet om Bildt och Billgrens försök att bromsa den irakiska massinvandringen till Sverige, nämligen med "Twitterstormen" som SvD rapporterar om. Man märker direkt att de varit ganska selektiva med vilka som anses storma och om vad. 

Man tar upp samma pk-megafoner som alltid, Lena Sundström, Yvonne Ruwaida samt en del andra med samma åsikter men som ingen hade en aning om att de fanns förrän de blev citerade i den aktuella artikeln. 

Jag ställer mig inte bara skeptisk till urvalet där intellektuella bromsspår som Lena Sundström och Ilona Szatmari Waldau (vänsterpartistiskt kommunalråd i Uppsala) lyfts fram. Jag ställer mig skeptiskt till att man baserar en artikel på vad som twittras.

Twitter är det offentliga samtalets motsvarighet till toalettklotter. Det är till för människor som inte klarar att skriva mer än en mening eller två åt gången och har sina själsfränder i dem som inte klarar att läsa mer. Än värre är de som tror att de rutinmässigt kan förmedla något viktigt på det viset.

Nu ska ingen tro att jag har något emot det kortfattade och kärnfulla. Tvärtom. Att vara lakonisk är en försummad konstform, i synnerhet i en tid av massivt pladder som denna. 

Det är också där min stora invändning mot twittrandet ligger. Det blir bara ytterligare en digital bullermatta utan innehåll. Det är ytterst få i Sverige som behärskar konsten är uttrycka något relevant på en eller två meningar, särskilt när det rör komplicerade frågor. Det blir i bästa fall en slogan. Ett sätt att posera utan att avkrävas en förklaring av eller ens en motivering för det man tycker. Det finns också gott om exempel på hur det blir ett verktyg för de korkade och illvilliga att mobba dem de ogillar, så som man gjort mot Marcus Birro. 

I ljuset av det så förstår jag att maktens megafoner har tagit Twitter till sina hjärtan. 

Läs gärna Politiskt inkorrekt och Snaphanen som tar upp avslöjandet om Bildt och Billström.

Tillägg 1: Läs även Oskoreis klarsynta och vassa bloggpost i ämnet. 

Tillägg 2: Mitt andra inlägg i ämnet, Blåkullavänstern på krigsstigen.

SvD

En igengrodd ankdamm

Änglagård 3 ligger etta på biotoppen. Hur obegripligt det än är för undertecknad att någon ens ville se den första filmen och än mindre den tredje så ger det viss information om vår samtid. 

Det visar var den intellektuella och kulturella ribban ligger hos en stor del av befolkningen. Det förklarar dokusåpornas framgång, varför vissa tar DN-kultur och Aftonbladets kultursida (!) på allvar och hur socialdemokratin i ett halvsekel kunde gå till val på mantrat "vård, skola, omsorg" utan att någonsin leverera på löftet och ändå vinna. Åtminstone halva befolkningen är obotliga dumskallar.

Men det som är en deprimerande insikt för oss andra och i förlängningen ett argument mot den allmänna rösträtten är lyckligtvis en kassako för Collin Nutley och Helena Bergström. Man får väl glädja sig åt det lilla?

När man ändå botaniserar i vårt kulturlandskap så kommer den uppseglade fejden mellan Ranelid och Englund naturligt upp. Inte för att den är intressant eller relevant för någon annan än de två utan för komiken. Säga vad man vill om Ranelid, men hans storhetsvansinne är i alla fall underhållande:

"– Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien? 

[...]

– Jag ska ägna mycket tid av mitt liv åt att se till att han får äta upp det här, säger Ranelid till Aftonbladet."

I de flesta andra länder skulle det vara byfånevarning på ett sådant uttalande, men här han man nog komma undan med det just för att Kultursverige är en sådan ankdamm. Han är så färgstark att det lyser upp resten av dilettanterna.

Tillägg: Vid en andra genomläsning så förfaller bloggposten ovan väl frän i anslaget, men den får stå kvar som den är.

AB, AB 
SvD, GP

En brännande icke-fråga

Det finns många frågor som är angelägna och förtjänar uppmärksamhet. Inom media, då i synnerhet kvällspressen, så sätter man istället en ära i att rikta strålkastarljuset på ytlighet, dumhet och att jaga hjärnspöken. Inte för att avslöja dem utan för att för att ge dem en fernissa av viktiga samhällsfrågor.

Dagens Aftonbladet bidrar till samlingen med en artikel om TV-kockar. Upprördheten är påtaglig över att männen får vara allmänt oborstade i köket medan kvinnorna förväntas vara söta. Det är förstås inte riktigt med sanningen överensstämmande om man ser till den bredare repertoaren av matlagningsprogram som finns, men genom att bara plocka de exempel som passar deras uppfattning så kan man ända kräva att "SVT ska ta sitt ansvar". Rubriken på artikeln är "När ska hon få svina runt i TV-köket?".

För den snäva kretsen i media som och kultur som gjort de politiskt korrekta påbuden till trossatser, i det här fallet med en karikatyr på vad jämställdhet egentligen handlar om, så är säkert kvinnliga TV-kockars svinande i rutan en brännande fråga.

För resten av oss är det en icke-fråga. Höjer man blicken och begrundar tillståndet i världen så är det närmast groteskt att någon kan finna det angeläget att skriva en artikel i ämnet, än värre att den anses värd att publicera.

Till dess försvar får man säger att den är ett bra exempel på kvällspressjournalistik i vår tid.

Allra underdånigast,
K