Hujedamig ett sånt barn!

Svenska Dagbladet har sedan Timbros rapport om att moderaterna tappar väljare till Sverigedemokraterna blivit lika hysteriska som kvällspressen. Artiklarna är lika propagandistiska som de är sanslösa och idag kom senaste exemplen.

Stora näsduken plockas fram för de ensamkommande barnen i Östero. Med den typ av hårt vinklade journalistisk som utmärkte östblocket under kalla kriget och Sverige idag får man somaliernas dåliga uppförande till att vara den svenska lokalbefolkningens fel. Såklart.

För att behålla förståndet i en tid av massivt ljugande från megafonerna så får man fokusera på komiken i propagandan. Den finns där.

Den politiskt korrekta dramaturgin har sina givna komponenter. Nu när man stämplat lokalbefolkingen som bombkastande banjospelare från Den sista färden så behöver man en hjälte, eller snarare hjältinna. Den vite hetrosexuella mannen är en fiende idag, så då måste protagonisten vara en utomeuropeisk invandrare (helst svart), en homosexuell man eller en ung kvinna. Det måste vara en progressiv person som kan upplysa massan om hur man egentligen ska tycka och göra. Greppen är inte helt olika hur indoktrinering gick till i Sovjetunionen och det är knappast en slump när man betänker journalistkårens ideologiska hemvist.

I det här fallet blev det en mer än lovligt naiv svensk tjej bosatt i Toronto som hörde via riksmedia att saker hänt runt hemmet för ensamkommande…barn. Hon ger sig då med full fart in i det hela med den omedvetet ironiska slutsatsen att det handlar om ”okunskap inför okända saker”. Där har hon nog en poäng. 

Vad vet hon om vad som egentligen hänt? Vad vet hon om hur gamla de här killarna är? Vad vet hon om de har något brottsregister före eller efter de kom hit? Vad vet hon om hur afghanska och somaliska män ser på svenska flickor? Vad vet hon om vad som blivit resultatet av sådana ”möten” på andra förläggningar? Kommer vi få en lika stort uppslagen artikel om hon blir misshandlad och våldtagen av sina nya vänner?

Det verkligt komiska är dock bilden på det "ensamkommande barnet".

Skäggväxt (något somalier och eritrianer får relativt sent). Rynkor. Högt hårfäste. 

35 år?

Allra underdånigast,
K

SvD, SvD,

Kungafamiljen och giljotinvänstern

Det säger något om vår tid när de som borde behandlas med störst respekt istället är fritt villebråd för de mest pöbelaktiga delarna av etablissemanget, vilket är stort sett hela.

Så när drottningen PO-anmäler de tidningar publicerat Elisabeth Ohlson Wallins anskrämliga fotomontage möts det med självrättfärdiganden och hån. Detta från samma journalistkår som skriker sig hesa när de får fräna e-brev från sina läsare.

Deras mentalitet exemplifieras idag av journalisten Peter Carlberg, givetvis verksam på Södermalm som är brukligt i den samhällsklassen.

Med Carlbergs logik är den som protesterar mot att bli sammankopplad med en av 1900-talets blodigaste ideologier alltså per definition skyldig till samröre. Ett slags häxprov i vår tid som makthavarna och deras troll använder i olika former mot alla de ogillar. Tiger man så erkänner man, protesterar man så är man ännu mer skyldig och ska straffas hårdare.

Att drottningen var två år gammal när andra världskriget tog slut och knappast kan lastas för sin fars beslut innan hon föddes spelar ingen roll. Enligt den politiskt korrekthetens Voodoo är arvsynden absolut och evig.

Då Peter Carlberg så storsint meddelar att han inte skulle känna sig kränkt sig så kan han väl inte ha något emot att undertecknad bidrar med sitt eget konstverk? I tafflighet är det svårt att överträffa Ohlsson Wallin men jag har gjort mitt bästa.

Eftersom det är ett konstverk så är det ju okej att ställa provokativa frågor, hur vulgära och ohederliga de än är. Om den utpekade invänder har den uppenbarligen något att dölja och är skyldig till anklagelsen. Eller hur Peter?

Allra underdånigast,

K

Tillägg: Ohlsson Wallin har bett om ursäkt till drottningen på en presskonferens, vilket överraskade men ändå tyder på någon slags empati om det inte bara är ett försök att neutralisera PO-anmälan.

DN, SvD,

När ska vi börja slå tillbaks?

 Enligt uppgift är offret förståndshandikappat.

Erzatspropaganda!

Efter höstens koprolaliska utbrott hos megafonerna i media så har man hittat en ny vinkel, nämligen att tycka synd om sig själv. Den senaste veckan har det varit stort rabalder kring att vissa media- och kulturpersonligheter oftast hemmahörande på den yttersta vänsterkanten har farit illa. Det har har nämligen visat sig att när de öst okväden och hat över sina meningsmotståndare så har de fått samma sak tillbaks. Quelle suprise!

Själva diskussionen är inte särskilt intressant, den totalitära vänstern har alltid varit patologiskt fixerad vid de oförrätter som de har utsatts för och lika patologiskt likgiltig inför dem de åsamkat andra. Det mönstret upprepas nu med ett hulkande martyrskap i TV-soffan medan man helt ignorerar sin egen roll i att driva fram ett allt råare debattklimat.

I slutänden är det bara det senaste försöket att misskreditera Sverigedemokraterna och undergräva fri opinionsbildning genom att fokusera på ett litet antal urspårade kommentarer för att slippa bemöta det stora flödet av saklig kritik i känsliga frågor.

Det känns också uppenbart att man nu försöker hitta nya pejorativ då de gamla tappat sin makt. Rasism och främlingsfientlighet har varit så groteskt missbrukade senaste decennierna att de knappast betyder någonting alls längre. Nu hoppas man på att "hat" och "sexism" ska fungera bättre.

Undertecknad är tveksam till det senare då den radikala feminismen dalat tillsammans med mångkulturen och numera har solkig sekterism över sig. Deras sak har knappast hjälpts av rödvinsintelligensian i Feministiskt Initiativ som nu retar upp andra feminister med sina bisarra förklaringsmodeller.

Däremot kanske anklagelsen om "hat" kan fungera mobiliserande på det mest fåraktiga segmentet av befolkningen, och de är tyvärr rätt många. Man appellerar till en grumlig känslomässig reaktion och försöker kombinera det med kvinnligt offerskap. Samtidigt är megafonerna som vanligt sina egna värsta fiender när man fortsätter med rabiata utfall (Irving, Jerlerup/Ernst, Magnusson, Bjurwald etc) och direkt påminner om att hatkulturen lever och frodas även i finsalongerna. Sammantaget ges intrycket av ett billigt substitut som ska försöka piska upp antipatier hos massorna men som knappast kan förväntas ha någon längre hållbarhet.

Att Sverigedemokraterna till synes obekymrat firar sitt 25-årsjubileum och talar om att bli tredje största parti bidrar också att ta udden ur drevet. Man nekar megafonerna problemformuleringsprivilegiet och fortsätter som vanligt. Det borde vi alla göra.

Allra underdånigast.
K

DN, DN, SR, Dagen,

Medietroll förfasar sig över näthatare

I SvD Kultur recenseras Lisa Bjurwalds bok Skrivbordskrigarna av SvD.s kulturchef Martin Jönsson. Lisa Bjurwald är en av de mer rabiata politrukerna i etablissemangsmedia och har byggt sin karriär på att demonisera den sverigevänliga rörelsen. Över tid verkar hennes avsky mot oliktänkande och yttrandefrihet bli allt mer manisk och nu släpper hon således en bok på temat kallad "Skrivbordkrigarna".

Titeln blir oavsiktligt komisk då det epitetet snarare sammanfattar Bjurwalds yrkesgärning än många av dem hon brännmärker. Det är människor som inte trycker i något av etablissemangsreservaten i Stockholm utan lever i den mångkulturella verklighet som Bjurwald och hennes gelikar hyllar men aldrig beblandar sig med.

Vad som på egen merit är ett undermåligt alster, som Bjurwalds egna gymnasiebetyg för övrigt, får i etablissemangsmedia en nästan absurd uppmärksamhet och lyfts fram som en litterär händelse. Den måste dock vara en rätt trist historia för trots att de så gärna vill, som Jönsson i det här fallet, så kan man inte få ur sig några superlativ. Han tycker att det är viktig propaganda men den tillför inget nytt och är inte särskilt kul att läsa. En rätt hård dom för att komma från en av hennes egna.

På ett plan ska man vara tacksam för sådana som Lisa Bjurwald, Åsa Linderborg och de andra i nackskottsvänstern. De gör det tydligt vilken mentalitet som frodas hos makthavarna och deras medietroll och hur viktigt det är vi saboterar deras projekt och irriterar dem närhelst det är möjligt.

Allra underdånigast,
K

Fria Tider om Nasrin Sjögrens kritik av Lisa Bjurwald. 

Nyliberal draksådd

De senaste tjugo (?) åren har en nyliberal infiltration skett av Allianspartierna. Till och med i Kristdemokraterna har det gått så långt att de idag får anses nästan helt avkristnade till förmån för allmänborgerlig socialliberalism.

Det är dock i få partier som det nyliberala maktövertagande har slagit igenom så synbart som i Centerpartiet. Idéprogrammet får ses som en logisk konsekvens av Stureplanscenterns maktövertagande inom partiet. Det är uppenbart att de bisarra föreställningar som den nyliberala falangen driver inte har sin grund i ett väljarmandat. Det tycks inte heller vara resultatet av vad gräsrötterna i partiet vill om man ska döma av reaktionerna på idéprogrammmet. Det vore också märkligt om det fanns ett stöd.

Nyliberalismen har aldrig varit mer än en marginell företeelse i svensk politik, fram tills nu. I valet 2010 fick Klassiskt Liberala Partiet 716 röster (0,01%) och Piratpartiet strax under 38500 röster (0,65%). Det kan dessutom diskuteras i vilken utsträckning Piratpartiet är ett nyliberalt parti. Man kan nog hävda att det snarare drar åt det anarkistiska och att de ideologisk komponenterna bara är fernissa för kravet på att få digital egendom gratis.

Nyliberalerna har därför satsat på infiltration av de etablerade borgliga partierna och uppenbarligen gjort det med framgång, tills nu. För hur höga tankar de än har om sig själva och sin världsfrånvända ideologi så är det uppenbart att den inte går hem hos väljarna. I senaste opinionsmätningen faller de från 4,5% till 3,2% och där de behåller sitt starkaste stöd är hos centerväljare över 65 år. Något tillspetsat kan man säga att det verkar vara en kategori väljare som verkar tro att de fortfarande röstar på Torbjörn Fälldin, alternativt saknar radio, TV, tidningar och Internet.

Den nyliberala falangen i Centern kommer inte att ge sig utan strid. Förlorar de så är decennier av infiltration, intrigerande och agitation bortkastade. De lär knappast vara välkomna tillbaka.

I den kommande maktkampen kommer nyliberalerna gå till högljudd offensiv med sedvanliga floskler om "frihet" och "individens rättigheter" samtidigt som man intrigerar för att få meningsmotståndare uteslutna ur partiet med lika substanslösa anklagelser om rasism. Frågan är om de traditionella centerpartisterna kommer att ha ryggrad nog att konfrontera nyliberalerna eller om man kommer att falla undan på svenskt maner bara för att de andra skriker högre.

Vinner Stureplanscentern så spricker Centern med stor sannolikhet. Håller partiet mot förmodan ihop så är chanserna inför 2014 kraftigt försämrade.

Det bästa för nationen framtid är givetvis om de åker ur riksdagen då både Centern och Kristdemokraterna numera är zombiepartier vars enda funktion att säkra moderaternas maktinnehav. De har heller inte någon annan att skylla än sig själva då i synnerhet Centern tycks lida av någon slags dödsdrift, först med valet av den 28-åriga aparatjniken Annie Lööf och sedan med idéprogrammet. Härskarklicken inom Centern verkar dessutom helt sakna sjukdomsinsikt, men det är å andra sidan ett utmärkande drag för hela etablissemanget på ett antal nivåer.

Centerpartiet må vara Sveriges (och kanske Europas) rikaste parti, men den gudomliga rättvisan är så väl ordnad att även de rika till slut måste dö.

Allra underdånigast,
K

Tillägg: Läs Fokus artikel om Centerns senaste debacle. Numret heter "Amatörernas afton"...

GP, DN, Centern, Centern, Centern

Land, du välsignade

När man ser var vi är och vart vi är på väg så är det lätt att förtvivla. Då och då får man påminna sig om vad vi faktiskt hade, även om det är bitterljuvt. Att det fanns en tid när ingen ifrågasatte om det fanns svenskar, att det fanns en tid när man inte bara fick vara stolt över sitt land utan också förväntades vara det. Att det fanns en tid med högre ideal än konsumtion och snabba kickar, när det var självklart att fullgöra sina plikter och ta samhällsansvar.

"Land, du välsignade" av Elisabet Björklund vann första pris i en dikttävling 1913 bland 80 bidrag. I dagens kulturpolitiska klimat skulle det närmast vara socialt självmord att skicka en sådan dikt till en tävling. I bästa fall skulle den mötas av råa asgarv från den värdenihilistiska nomenklatura som dominerar Kultursverige. I värsta fall skulle den mötas med anklagelser om "rasism" och det gatlopp som brukar följa på det.

Därför får man ta tröst i att den skrevs 1913 och därmed speglar det som fanns innan katastroferna drog in över vår civilisation. När den tilltagande stormen har dragit förbi kommer kanske något av det att kunna återskapas ur ruinerna av vårt samhälle.

Land, du välsignade

Sång: Jussi Björling
Musik: Ragnar Althén
Text: Elisabet Björklund


Land, du välsignade, tag min sång!
Gjut din ande i orden!
Giv, att den ljuder fullkomnad en gång,
Sången om landet i Norden,
Sången om sjumila skogar och sjö,
Slätter, som skördar oss bära,
Midnattssol och midvintersnö,
Sverige till ära, Sverige!

Land, du välsignade, tag mitt verk!
Dig min strävan jag vige!
Signa min tanke och armen stärk,
främst bland de främsta jag stige,
att när min bana jag ändat har,
sjunkit till skuggorna neder,
stolt må man minnas, att svensk jag var,
Sverige till heder, Sverige!

Ljuva mångkultur

Dagens mångkulturella triumf utspelades i Göteborg där en lynchpöbel på bataljonsnivå löpte amok över någons kränkta heder. Som svensk träl kan man inte annat än tacka för ännu en dos kulturberikning.

Precis som vår härskarklass i sina kanslier och på sina redaktioner önskat så är det gamla Sverige i snabb upplösning. På så vis kommer vi bort från den enfaldiga homogenitet som gjorde Sverige till av de tryggaste, bäst fungerande och fredligaste länderna i modern historia. Vilket tur att det är slut på det. Istället har vi kammat hem miljonvinsten när vi får ett samhälle som är Irak, Afghanistan, Somalia och Syrien (med flera!) i salig blandning.

Som svensk träl hoppas man ju också att media mörklägger så mycket som möjligt kring upploppet så vi kan gå tillbaks till att älta tre svennar som bar på järnrör några meter en sommarnatt för två och ett halvt år sedan. Det är mycket viktigare.

Allra underdånigast,
K

GP, GP, GP, HD,
FT, FT, FT,

Oikokolonisationen i siffror

På Statistiska Centralbyråns sida kan man ta del av prognoserna för in- och utvandring fram till 2060. I år uppskattar man att totalt 106 270 människor ska flytta till Sverige och för nästa år uppskattar man det till 110 500.

Som om det inte är katastrofalt nog med facit av vad det mångkulturella experimentet hittills resulterat i så förutspår SCB att den årliga invandringen kommer att ligga på 80 000 - 85 000 människor per år fram till 2060. Det rör sig om närmare fyra miljoner människor som flyttar hit, lägg sedan till de höga födelsetalen hos de stora invandrargrupperna från den muslimska världen och resultatet blir ett utraderande av den svenska kulturgemenskap som existerat det senaste millenniet.




Källa: SCB

Ingen ska heller låta sig luras av att man förutspår en hög utvandring. De som kommer att utvandra är i allt högre grad de svenskar som har medel och möjlighet. Inflödet från U-världen kommer att ske fortsätta så länge man kan ta del av det välstånd som ackumulerats i Sverige under historiens gång.

Jag har tidigare skrivit om att det som pågår är en oikokolonisation, det som i korthet kan beskrivas som den irrationella driften hos den härskande samhällsklassen att ersätta sitt eget folk med andra och tvinga ursprungsbefolkningen att betala för sin egen kolonisering.

När historiker diskuterar Västroms nedgång och fall brukar vissa faktorer oundvikligen komma upp oftare än andra. En av dem är att Västroms gränser gick från att vara solida till att vara porösa och till slut inte existera alls under trycket från invaderande barbarfolk.

En annan var att man accepterade barbarerna så länge de assimilerades in i det romerska samhället, något man bland annat uppnådde genom att splittra upp dem. När man inte längre förmådde det bildades enklaver inne i riket med lojalitet mot den egna stammen istället för det nya värdlandet.

En tredje är den romerska officerskårens germanisering, det vill säga att oassimilerade barbarer fick allt högre poster i den romerska armén och använde legionerna som sina privatarméer. Det var knappast något nytt, men tidigare hade generalerna i strävat efter att i slutänden hålla ihop det romerska imperiet efter att ha röjt rivalerna ur vägen, nu användes legionerna för att bryta sönder ett rike man ändå inte kände någon lojalitet med.

Sist men inte minst så kännetecknades den västromerska statsapparaten det sista seklet av inkompetens, intriger och en fullständig oförmåga att frambringa dugliga ledare och stabilitet.

I Sverige i nuläget är vi någonstans mellan porösa och inga gränser.

Det pågår ingen som helst assimilering av nyanlända, istället uppmuntras utanförskap och enklavisering i mångkulturens namn.

Inom militär, polis och offentlig förvaltning så strävar man aktivt efter "mångfald" genom att sänka antagningskrav, slopa språktest och diskriminera etniska svenskar i allmänhet och svenska män i synnerhet.

Våra styrande eliter inom både politik och massmedia har sedan Palmé och framåt kännetecknats av nepotism, inkompetens och usel utbildningsnivå jämfört med andra Västländer.

I Västrom så slogs man i alla fall ända in i det sista. I Sverige 2012 ritar man vår undergång som en gul graf och sätter sig att vänta.

Tidigare inlägg: Oikokolonisationens rötter

En serie tillfälligheter?

Trots höstens massmediala kampanj mot Sverigedemokraterna så har de istället ha gått stärkta ur krisen. I det som tycks vara en ursinnig kakafoni så verkar det vid närmare granskning finnas ett mönster. Vänstern har alltid varit mer eller mindre hysterisk när det gäller SD och där har inget förändrats, det intressanta är förändringen hos borgerlig media.

Sedan valet har SD sakta växt i opinionsmätningarna. Utöver att skälla på SD och dess väljare så har etablissemangspartierna och deras vakthundar haft som återkommande ritual att skuldbelägga varandra för SD:s växande stöd.

När Alliansen närmast slentrianmässigt anklagat Socialdemokraterna för att förse SD med nya väljare, vilket för den moderata härskarklicken i Stockholm är synonymt med outbildade arga unga svenska män från landsbygden, så gick larmet när Timbro den 27 oktober publicerade en debattartikel i DN om att 2,7% av moderaternas väljare bytt till SD sedan valet 2010.

Drygt två veckor senare, den 15 november gick startskottet för den borgliga kampanjen mot SD när Expressen med krigsrubriker slog upp den två och ett halvt år gamla filmsekvensen på Erik Almqvist et al.

Även om hela etablissemangsmedia från den marknadsliberala till den öppet kommunistiska deltog med liv och lust så är det uppenbart att det var borgerlig media som höll i taktpinnen den här gången.

SvD som tidigare under året närmast undvikit SD i sin rapportering har under senhösten stort sett dagligen angripit SD på olika sätt. Den nya kulturchefen Martin Jönsson som av tidigare medarbetare anklagas för att vara instrumental i SvD Kulturs förfall har ägnat sig åt närmast rabiata utfall och ett av hans skrivhjon snålade inte med superlativen när hon intervjuade Soran Ismail.

Moderata Norrbottens-Kuriren startade kampanjen Ett Norrbotten för alla, minus dem med avvikande åsikt förstås.

Dagens Industri drog sitt strå till stacken med att upprepa sedvanliga klyschor om att SD-väljarna är tandlösa analfabeter och GP gnisslar tänder över den olydiga väljarkåren.

Samtidigt som man demoniserar SD så försöker framför allt moderaterna vinna tillbaka tveksamma väljare med utspel om hårdare tag mot brottslighet, förbud för tiggeri och liknande.

Till att börja med kan man undra om förslagen alls ska tas på allvar då Alliansens politik idag verkar begränsa sig till att sälja ut så mycket som möjligt av vårt självbestämmande till EU och så mycket som möjligt av landets tillgångar och välfärdssystem till makthavarnas vänner och bekanta i näringslivet. Dessutom är problemen som Alliansen nu försöker visa handlingskraft kring ett direkt resultat av deras egen politik med öppna gränser.

Fler utspel är nog att vänta, kanske petar man Telia-Soneras chef för mutorna till Uzbekistan eller föreslår marginellt ändrade straffsatser kring brott som allmänheten ogillar särskilt mycket. I slutänden handlar det dock bara om att säkra maktinnehavet, inte ansvarsfullt styre.

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att budkavlen gick runt i den relativt snäva (och inavlade) kretsen av borgerliga makthavare efter Timbros artikel. Det är ju framför allt ett starkt SD som gör en tredje mandatperiod vid makten stort sett omöjlig. Att deras kampanj än så länge varit kontraproduktiv ändrar inget kring deras avsikter.

Allra underdånigast,
K