Företrädare för HBT-rörelsen brukar hävda att det är en fördom att homosexuella är besatta av sex. Att det istället handlar om kärlek och att den hetronormativa omvärlden inte borde låsa sig vid kön utan vara mindre heteronormativ och mer öppen för... tja, det mesta.
Men vid varje större begivenhet när de ska fira sin HBT-normativa världsbild så är det en exposé i sjaskiga stereotyper. Gapigt, vulgärt och sexfixerat. Lägg därtill ytligt och korkat, väl illustrerat av priserna som delades ut vid gårdagens gala.
Att vara HBT handlar tydligen om vilken musik man lyssnar på, vilka kändisar man beundrar, vilken film, bok, restaurang (etc) man gillar. Det närmaste som man kommer samhällsengagemang är är högljudda krav på att politiker och allmänhet okritisk ska sympatisera med allt man säger och gör, annars får man ett raseriutbrott som ett bortskämt barn.
Var är priset för årets forskare, polis, miljökämpe, lärare, ingenjör eller militär? Eller saknar man helt en förmåga att engagera sig i annat än mode, underhållning och sin egen sexualitet? Ska man bara ha rättigheter och förmåner av samhället men inte vara en del av det i övrigt?
Man kan bli arg på undertecknad för att jag uppfattar det så, eller också kan man fundera på vem det är som håller klichéerna vid liv.
De kan rida till storms mot omvärlden bäst de vill, det verkliga problemet ligger i deras egen självbild.
Allra underdånigast,
K
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar