Islamiskt emirat i Benghazi?

De senaste veckorna har vi översköljts av ett massivt pladder om demokratins segertåg i arabvärlden. Jag kallar det massivt pladder för det är i allt väsentligt bara önsketänkande hos våra massmediala och politiska eliter.

Inte ett enda land i Mellanöstern eller Nordafrika har i praktiken blivit en demokrati. Löften har utställts, förhoppningar finns men än så länge har inget hänt annat än att våldet spritt sig i regionen.

Det som utlöste revolterna var primärt inte törst efter demokrati utan en högst verklig hunger. Stigande matpriser (Tunisien, Egypten, Jordanien etc), frustration rörande försenade bostadssubventioner (Libyen), hög arbetslöshet och gamla etniska/religiösa motsättningar (Bahrain) har flammat upp och fått sitt eget liv.

Förvisso finns kraven på demokrati och ökad frihet där och de är säkert genuina, men vad det innebär beror mycket på vem man frågar. När shiiter i Bahrain kräver ökad demokrati verkar det nobelt, men den krassa verkligheten är att de utgör en majoritet av befolkningen och demokrati enligt västerländsk modell skulle bara innebära maktöverföring från en grupp till en annan.

Nordafrika och större delen av Mellanöstern är en region utan demokratiskt tradition. Istället är klan, etnicitet och religion starkare källor till lojalitet än de post-koloniala stater man bor i.

Att de protesterande har legitima klagomål mot despotiska, korrupta och inkompetenta regimer är en sak. Att tolka in en automatisk framgångssaga i att regimerna faller är en annan, och som jag skrev överst ett utslag av önsketänkande.

Det är ett tydligt inslag i den "progressiva" tanketraditionen (jacobinism, marxism, vänsterliberalism) att man ser revolutioner och allehanda mänskliga katastrofer som nödvändiga födslovåndor för den sköna nya värld som väntar runt hörnet, förutsatt att deras ideologier får fullt genomslag i samhället.

Ser man till det historiska facit så har den hållningen resulterat i den ena dikeskörningen efter den andra med åtskilliga miljoner döda som resultat. Det har också resulterat i ideologiska skygglappar där man bara velat se det som passar med de egna önskningarna, som att franska revolutionen skulle ha handlat om frihet, jämlikhet och broderskap, att Sovjetunionen var arbetarnas paradis och att Pol Pot och Mao befriade sina folk. På senare tid har det tagit sig uttryck i ett okritiskt krusande för islam och just nu att det är frihet och demokrati som införs i MENA-regionen.

Det som faktiskt sker i skrivande stund är att hela regionen destabiliseras. När Italiens utrikesminister med stirrig blick talar om att ett islamiskt emirat ska ha utropats i Benghazi är inte det ett tecken på demokratisering, det är ett tecken på att det här kan gå hur som helst.

Det finns all anledning att förutsätta att det blir värre innan det blir bättre.

GP, GP, Dagen, DN, DN, DN, DN, AB, AB, Expr, HD, HD,