Du har idag via media meddelat att du lämnar Sverigedemokraterna och blir politisk vilde i riksdagen. Jag är den förste att beklaga det höga pris du fått betala för ditt politiska engagemang och vad det lett till. Samtidigt är det så att du inte är inröstad i riksdagen för din egen skull, eller för ditt missbruks för den delen.
Du var inröstad som en del av det mandat för förändring som 339610 väljare gav Sverigedemokraterna förra året. När du lämnade dem så lämnade du det mandatet och därmed är din gärning i riksdagen avslutad.
Ditt påstående om att du vill driva frågor om missbruk och rehabilitering är inte bara irrelevant då du som ovan nämnt inte är vald för det, åtminstone inte som politisk vilde, utan klingar dessutom falskt då du enligt uppgift dels försökt pressa ditt parti på pengar för att lämna riksdagen och sedan skickat inviter till moderaterna med förespeglingar om att din lojalitet är till salu. Att du dessutom chikanerar SD i Aftonbladet trots att de gett dig så många chanser är uselt.
Idag framstår du som en opportunistisk pundare och närig spoling. Gör det enda hedervärda och ställ din riksdagsplats till förfogande. Efter det kan du engagera dig i vad du vill och göra det på egen merit.
Allra underdånigast,
K
DN DN DN DN SvD GP GP Skånskan Skånskan
AB, DN, E24, AB , Exp
AB
Visar inlägg med etikett demokrati. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett demokrati. Visa alla inlägg
tisdag 27 september 2011
tisdag 31 maj 2011
Håll en ny folkomröstning om EU-medlemskapet
Grekland kanske tar täten i bland länderna som balanserar på randen till ruin, men mönstret är tydligt. Spanien, Portugal, Irland, Storbritannien, Italien och det nyss nämnda Grekland knakar i fogarna och med dem Euron.
Vi lurades med i en union med löften om att vi skulle få behålla vårt oberoende, att det absolut inte skulle urholka vår standard när det gällde mat, kemikalier etc utan att Sverige tvärtom skulle visa vägen med sin höga standard. EU var ett fredsprojekt, en demokratisk gemenskap med de europeiska folkens bästa som främsta mål.
Allt var lögner. Istället har vi fått en härskarklass som har mer gemensamt med 1900-talets sovjetiska nomenklatura än de västerländska demokratierna.
Klåfingrigt detaljstyre om allt från snus till hur bananerna ska vara böjda, mygel, korruption, vanstyre och ett allt tydligare mönster där vår politiska klass och delar av näringslivet sätter sina egna intressen framför sina folk och länder.
Det är symptomatisk för hela EU-projektet att parlamentet inte är annat än en demokratiskt potemkinkuliss och att dess högsta representant för utrikes- och säkerhetsfrågor, fejkbaronessan Catherine Ashton aldrig har innehaft ett ämbete hon blivit vald till av folket och därtill vägrar svara på frågor om sitt påstådda samröre med sovjetisk säkerhetstjänst som kassör för den kommuniststyra "fredsorganisationen" CND på 80-talet.
Vi har rätt att kräva en ny folkomröstning efter mer än femton år som mjölkko (kommande slaktboskap?) åt detta överpolitiserade och vanskötta experiment.
Version 1.1
DN, E24, SVT, SR, SR, SR,
Vi lurades med i en union med löften om att vi skulle få behålla vårt oberoende, att det absolut inte skulle urholka vår standard när det gällde mat, kemikalier etc utan att Sverige tvärtom skulle visa vägen med sin höga standard. EU var ett fredsprojekt, en demokratisk gemenskap med de europeiska folkens bästa som främsta mål.
Allt var lögner. Istället har vi fått en härskarklass som har mer gemensamt med 1900-talets sovjetiska nomenklatura än de västerländska demokratierna.
Klåfingrigt detaljstyre om allt från snus till hur bananerna ska vara böjda, mygel, korruption, vanstyre och ett allt tydligare mönster där vår politiska klass och delar av näringslivet sätter sina egna intressen framför sina folk och länder.
Det är symptomatisk för hela EU-projektet att parlamentet inte är annat än en demokratiskt potemkinkuliss och att dess högsta representant för utrikes- och säkerhetsfrågor, fejkbaronessan Catherine Ashton aldrig har innehaft ett ämbete hon blivit vald till av folket och därtill vägrar svara på frågor om sitt påstådda samröre med sovjetisk säkerhetstjänst som kassör för den kommuniststyra "fredsorganisationen" CND på 80-talet.
Vi har rätt att kräva en ny folkomröstning efter mer än femton år som mjölkko (kommande slaktboskap?) åt detta överpolitiserade och vanskötta experiment.
Version 1.1
DN, E24, SVT, SR, SR, SR,
lördag 26 februari 2011
Rätten att organisera sig fackligt lika viktig som rösträtt
På bloggen Every Kinda People var ett inlägg av Berit med rubriken ”Statsanställda ska inte ha fackföreingar”.
Jag ska först säga att jag med stort intresse och behållning läser Every Kinda People när jag har möjlighet, men just den här posten reagerade jag på. Det tog sig uttryck i en något eldfängd kommentar från mig som jag ska försöka förtydliga nedan.
USA
Bloggposten i fråga tar sitt avstamp i amerikanska förhållanden men slutsatsen, att statsanställda inte ska ha rätt att organisera sig fackligt, var till synes generell.
Jag kan inte tillräckligt om den amerikanska marknaden för att kunna avgöra om statsanställda där är överbetalda eller ej. Inte heller kan jag tillräckligt om relationen mellan fack –arbetsgivare- och politiker där för att vilja gå i polemik.
Jag kan bara konstatera att det knappast bara är fackförbund som ”mutar” politiker. Rupert Murdoch, Sheldon G. Adelson och Bob J. Perry är några som gett mångmiljonbelopp till republikanerna på sistone. På den demokratiska sidan hittar man suspekta bidragsgivare från Wall Street och andra som knappast kan sägas företräda arbetstagare eller den lilla människan i allmänhet.
Rent principiellt anser jag att åsikten att statsanställda inte ska få organisera sig fackligt bara för att de är statsanställda faller i samma kategori som att hävda att vissa inte ska ha rösträtt på grund av sitt yrkesval eller inkomstnivå. Likaså kategoriseringen av arbetstagare som ”iglar” föranledde mig sammantaget till att beskriva hållningen i bloggposten som nyliberalt fascistoid.
Sverige
Det finns goda skäl att kritisera symbiosen mellan LO och socialdemokratin i Sverige under det senaste seklet, men det finns också goda skäl att kritisera den svepande och onyanserade kritik som angriper hela fackföreningsrörelsen.
LO är fortfarande störst med 1,7 miljoner medlemmar men har en nedåtgående trend som går parallellt med socialdemokratin. Den politiska kopplingen har allt mer blivit en belastning för dem.
Näst störts är TCO med 1,2 miljoner medlemmar och är officiellt partipolitiskt obunden men historiskt sett finns tydliga kopplingar till Folkpartiet. SACO har 600 000 medlemmar och är partipolitiskt obunden. Med andra ord är halva fackföreningsrörelsen i medlemmar sett opolitiskt eller lutar åt det borgliga.
Näst störts är TCO med 1,2 miljoner medlemmar och är officiellt partipolitiskt obunden men historiskt sett finns tydliga kopplingar till Folkpartiet. SACO har 600 000 medlemmar och är partipolitiskt obunden. Med andra ord är halva fackföreningsrörelsen i medlemmar sett opolitiskt eller lutar åt det borgliga.
Angreppen på fackföreningsrörelsen från näringslivshåll handlar inte om ”röda faran”. Det handlar om att försvaga arbetstagarnas löneutveckling och inflytande på sina arbetsplatser och där är facken det största hindret. Då undertecknad själv börjat ideologiskt i det fackföreningsfientliga lägret men sedan av bitter erfarenhet vet hur skrupelfria (och ibland rent kriminella) vissa arbetsgivare kan vara så har jag helt omvärderat min syn i frågan.
En väl organiserad och opolitisk fackföreningsrörelse behövs för att upprätthålla maktbalansen på arbetsmarknaden och hindra den typ av rovdrift och exploatering av befolkningen som man kan se gott om exempel på i vår omvärld.
Löner för privat- respektive statsanställda i Sverige
När det gäller svenska förhållanden så har statsanställda (med undantag för våra yrkespolitiker) aldrig varit bättre betalda än sina motsvarigheter i privat sektor.
Privatanställda tjänstemän har en snittlön på 33500 kr/månaden, om man ser till statliga myndighetsanställda så ligger snittlönen på 28700 kr/månaden*. Den statistiken kan utan större besvär få fram via svenskt näringsliv och SCB.
* Snittlön för statliga myndigheter baserat på årssnittet för 17 myndigheter under 2010.
onsdag 2 februari 2011
Farligt önsketänkande
Sedan oroligheterna i Nordafrika bröt ut, för tillfället med epicentrum i Egypten, så har det getts otaliga exempel på en närmast världsfrånvänd optimism om vad som väntar. Det är inte något unikt för Sverige utan tycks vara ett fenomen över hela Västvärlden.
Gång på gång upprepas att vi måste stödja "folket", "frihet" och "demokrati". Det är en farlig form av dagdrömmeri på två sätt.
Det ena är att det är till intet förpliktigande klyschor. Ett mantra man upprepar för att smickra sin självbild i övertygelsen om att man är en av de goda. Kan någon ge mig ett enda exempel i västerländsk press eller politik där man argumenterat för motsatsen? Om vi nu alla är överens om att vi gillar konceptet "folk, frihet, demokrati", vem försöker vi övertyga?
Det andra och långt farligare självbedrägeriet är att man tar ut en massa saker i förskott vi inte vet något om. Det här är inget nytt, när USA gick in i Irak 2003 trodde de att irakierna skulle överväldigas av tacksamhet, införa västerländsk liberal demokrati och slå sig till ro framför Jersey Shore med en Big Mac och saken var klar. Liknande självbedrägerier har man ägnat sig åt ett antal gånger under 1900-talet fram till dags dato.
Vilket folk är det vi stödjer? Det egyptiska. Vilken del av det? De som är för Mubarak eller mot? I skrivande stund gör de sitt bästa för att slå ihjäl varandra på Kairos gator. Var hamnar minoriteterna i det här (kopter, greker, berber etc)? Vi kan förstås stödja alla sidor i allt bara vi lägger till att det ska inkludera frihet och demokrati. Då handlar det återigen om att vi försöker smickra oss själva än att analysera vad som faktiskt pågår.
Att vara för frihet verkar ju oproblematiskt, vem är inte för det? Även här infinner nämns ofta folkets frihet. Tja, se ovan. Än viktigare, frihet till vad? Frihet kan betyda väldigt många saker och alla av dem är inte av godo.
Sist men inte minst "demokrati". Det är en fetisch i Västvärlden att i tid och otid lyfta fram demokrati som lösningen på världens alla problem. Problemet är att "demokrati" så som de flesta på våra breddgrader spontant definierar den är att den förutsätter någorlunda etniskt, religiöst och socialt homogena nationalstater för att fungera. Resten av världen -och numera i all högre utsträckning även Västeuropa- präglas av heterogenitet och konflikt.
Det finns gott om exempel på hur införandet av demokrati bara resulterat i att den för tillfället starkaste gruppen utnyttjat styrelseformen för att gynna sig själv och hunsa de andra.
Om folkets demokratiska vilja i Egypten i slutänden blir en islamistisk stat och krig mot Israel, vad har vi då uppnått med våra ädla föresatser?
I händelse någon nu tror jag är emot folk, frihet och demokrati så är inte det min åsikt eller poäng med den här bloggposten.
Det är däremot ett recept på katastrof att låta sig styras av önsketänkande rörande en situation vi inte har något som helst inflytande över.
Allt vi kan göra att är att förhålla oss så nyktert som möjligt till vad som faktiskt händer, utan revolutionsromantik eller fluffiga mantran. När krutröken har lagt sig så får vi se vem som finns kvar att förhandla med.
Tillägg: Läs även gärna Robsten, Svenssongalaxen, Cornucopia och Gotiska klubbens reflektioner i ämnet.
GP, GP, DN, DN, SvD, SvD, AB, AB, HD, Allehanda, Allehanda, SVT, SVT
Gång på gång upprepas att vi måste stödja "folket", "frihet" och "demokrati". Det är en farlig form av dagdrömmeri på två sätt.
Det ena är att det är till intet förpliktigande klyschor. Ett mantra man upprepar för att smickra sin självbild i övertygelsen om att man är en av de goda. Kan någon ge mig ett enda exempel i västerländsk press eller politik där man argumenterat för motsatsen? Om vi nu alla är överens om att vi gillar konceptet "folk, frihet, demokrati", vem försöker vi övertyga?
Det andra och långt farligare självbedrägeriet är att man tar ut en massa saker i förskott vi inte vet något om. Det här är inget nytt, när USA gick in i Irak 2003 trodde de att irakierna skulle överväldigas av tacksamhet, införa västerländsk liberal demokrati och slå sig till ro framför Jersey Shore med en Big Mac och saken var klar. Liknande självbedrägerier har man ägnat sig åt ett antal gånger under 1900-talet fram till dags dato.
Vilket folk är det vi stödjer? Det egyptiska. Vilken del av det? De som är för Mubarak eller mot? I skrivande stund gör de sitt bästa för att slå ihjäl varandra på Kairos gator. Var hamnar minoriteterna i det här (kopter, greker, berber etc)? Vi kan förstås stödja alla sidor i allt bara vi lägger till att det ska inkludera frihet och demokrati. Då handlar det återigen om att vi försöker smickra oss själva än att analysera vad som faktiskt pågår.
Att vara för frihet verkar ju oproblematiskt, vem är inte för det? Även här infinner nämns ofta folkets frihet. Tja, se ovan. Än viktigare, frihet till vad? Frihet kan betyda väldigt många saker och alla av dem är inte av godo.
Sist men inte minst "demokrati". Det är en fetisch i Västvärlden att i tid och otid lyfta fram demokrati som lösningen på världens alla problem. Problemet är att "demokrati" så som de flesta på våra breddgrader spontant definierar den är att den förutsätter någorlunda etniskt, religiöst och socialt homogena nationalstater för att fungera. Resten av världen -och numera i all högre utsträckning även Västeuropa- präglas av heterogenitet och konflikt.
Det finns gott om exempel på hur införandet av demokrati bara resulterat i att den för tillfället starkaste gruppen utnyttjat styrelseformen för att gynna sig själv och hunsa de andra.
Om folkets demokratiska vilja i Egypten i slutänden blir en islamistisk stat och krig mot Israel, vad har vi då uppnått med våra ädla föresatser?
I händelse någon nu tror jag är emot folk, frihet och demokrati så är inte det min åsikt eller poäng med den här bloggposten.
Det är däremot ett recept på katastrof att låta sig styras av önsketänkande rörande en situation vi inte har något som helst inflytande över.
Allt vi kan göra att är att förhålla oss så nyktert som möjligt till vad som faktiskt händer, utan revolutionsromantik eller fluffiga mantran. När krutröken har lagt sig så får vi se vem som finns kvar att förhandla med.
Tillägg: Läs även gärna Robsten, Svenssongalaxen, Cornucopia och Gotiska klubbens reflektioner i ämnet.
GP, GP, DN, DN, SvD, SvD, AB, AB, HD, Allehanda, Allehanda, SVT, SVT
torsdag 27 januari 2011
Demokratins oundvikliga seger?
Här och där i media ägnar man sig åt önsketänkande rörande vad som ska följa efter oroligheterna som spritt sig över delar av Nordafrika. Man förutspår hur de vittrande diktaturerna i arabvärlden ska kollapsa och demokrati införas.
Det är inte omöjligt att de första sker men man ska nog inte göra sig så stora förhoppningar om det andra.
Det är inte så att jag hoppas att de får fel, en demokratisering vore alla fall i teorin högst önskvärd. Problemet är att det egentligen inte finns särskilt mycket som talar för att de kommer att ske, eller att det fungerar om det händer.
Det här är en del av världen utan demokratiskt tradition. Det är en region präglad av starka ekonomiska, sociala, etniska och religiösa motsättningar. Deras moderna historia är en studie i statskupper, krig, korruption och kaos. De stabila perioderna har infunnit sig när despoter varit starka nog att kväsa allt motstånd. Förr eller senare har diktaturens vanstyre, klientelism och allmänna förhatlighet gjort att den störtats. Sedan har cykeln börjat om.
När folket störtade Shahen i Iran 1979 så var det initialt en koalition av liberaler, socialister och islamister som drev på. Efter det utmanövrerade islamisterna raskt sina rivaler och resten är historia.
Den opposition som finns mot diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern är oftast islamistisk, inte västerländskt liberal. Det muslimska brödraskapet har ett förhållandevis starkt stöd i bland annat Egypten, betydligt mer våldsamma grupperingar ligger i startgroparna på andra ställen.
Om det sker ett skifte i MENA-regionen från militärstödda autokratier till islamska teokratier (eventuellt via demokratiska val på vägen) så riskerar det förra årtiondets konfrontation mellan Islam och Västvärlden att te sig som lugnet före stormen.
Men visst ska vi hoppas på demokrati, pluralism, fred, välstånd och Star Trek für alle. Ungefär på samma sätt som man kan hoppas på att vinna på Lotto. Under tiden kan det vara en bra idé att skissa lite löst på plan B...
DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN
GP, GP, GP, GP
SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD
Dagen , HD, Allehanda, AB, Exp, SR, SVT
Det är inte omöjligt att de första sker men man ska nog inte göra sig så stora förhoppningar om det andra.
Det är inte så att jag hoppas att de får fel, en demokratisering vore alla fall i teorin högst önskvärd. Problemet är att det egentligen inte finns särskilt mycket som talar för att de kommer att ske, eller att det fungerar om det händer.
Det här är en del av världen utan demokratiskt tradition. Det är en region präglad av starka ekonomiska, sociala, etniska och religiösa motsättningar. Deras moderna historia är en studie i statskupper, krig, korruption och kaos. De stabila perioderna har infunnit sig när despoter varit starka nog att kväsa allt motstånd. Förr eller senare har diktaturens vanstyre, klientelism och allmänna förhatlighet gjort att den störtats. Sedan har cykeln börjat om.
När folket störtade Shahen i Iran 1979 så var det initialt en koalition av liberaler, socialister och islamister som drev på. Efter det utmanövrerade islamisterna raskt sina rivaler och resten är historia.
Den opposition som finns mot diktaturerna i Nordafrika och Mellanöstern är oftast islamistisk, inte västerländskt liberal. Det muslimska brödraskapet har ett förhållandevis starkt stöd i bland annat Egypten, betydligt mer våldsamma grupperingar ligger i startgroparna på andra ställen.
Om det sker ett skifte i MENA-regionen från militärstödda autokratier till islamska teokratier (eventuellt via demokratiska val på vägen) så riskerar det förra årtiondets konfrontation mellan Islam och Västvärlden att te sig som lugnet före stormen.
Men visst ska vi hoppas på demokrati, pluralism, fred, välstånd och Star Trek für alle. Ungefär på samma sätt som man kan hoppas på att vinna på Lotto. Under tiden kan det vara en bra idé att skissa lite löst på plan B...
DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN
GP, GP, GP, GP
SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD
Dagen , HD, Allehanda, AB, Exp, SR, SVT
måndag 27 december 2010
Hur kan Euron ens vara en fråga?
Det rapporteras att inte ens ledande företrädare i näringslivet är lockade av Euron längre. Det tyder på att ett visst mått av självbevarelsedrift i slutänden går före ideologi i affärsvärlden. Det får ses som en välkommen kontrast till vårt övriga etablissemangs förhållningssätt till verkligheten.
Att det under rådande omständigheter finns de inom borgerligheten som ändå framhärdar med att Euron ska införas visar att det finns en bokstavshöger väl så rabiat som den ökända bokstavsvänstern. Det är också ännu ett exempel på det demokratiförakt som EU-lobbyn gång på gång ger prov på.
Vi har redan röstat om Euron. Varför ska vi rösta om den igen men inte om kärnkraften eller EU-medlemskapet som sådant? Där finns det verkligen skäl att se om folket vill ha en ny färdriktning.
Ur demokratiperspektiv är det också befogat att kräva folkomröstningar om eventuellt NATO-medlemskap och vår roll i Afghanistan, för att inte tala om massinvandringen. Men det finns inga skäl att rösta om Euron eller ens driva frågan bara för att vissa storpotäter satt prestige i det.
SvD, E24, Affärsvärlden
Att det under rådande omständigheter finns de inom borgerligheten som ändå framhärdar med att Euron ska införas visar att det finns en bokstavshöger väl så rabiat som den ökända bokstavsvänstern. Det är också ännu ett exempel på det demokratiförakt som EU-lobbyn gång på gång ger prov på.
Vi har redan röstat om Euron. Varför ska vi rösta om den igen men inte om kärnkraften eller EU-medlemskapet som sådant? Där finns det verkligen skäl att se om folket vill ha en ny färdriktning.
Ur demokratiperspektiv är det också befogat att kräva folkomröstningar om eventuellt NATO-medlemskap och vår roll i Afghanistan, för att inte tala om massinvandringen. Men det finns inga skäl att rösta om Euron eller ens driva frågan bara för att vissa storpotäter satt prestige i det.
SvD, E24, Affärsvärlden
söndag 5 december 2010
Wikileaks: Sverigedemokraterna tas upp i diplomatpost
När Mona Sahlin träffade dem amerikanske ambassadören den 9:e november 2009 så tog man även upp Sverigedemokraterna.
"Compared to the rest of Europe, Sweden's xenophobic political party, Sweden Democrats, is one of the smallest. While the party is gaining political ground, Sahlin said all seven major political parties refuse to work with them, even if they gain a seat in Parliament." Länk
Det är bara en passage precis i slutet av meddelandet men det är intressantare än man kanske tror vid en första anblick.
Det första är att man på ledningsnivå tydligen var på det klara med att de var på väg in i riksdagen långt innan valet, även om man inte vill säga det rakt ut.
Det andra är att man så ogenerat berättar att "sjukövern" redan hade gjort upp om att frysa ut SD. Så här i efterhand ter det sig uppenbart med spektaklet som rådde kring valet, men att de redan tio månader tidigare har snackat ihop sig är anmärkningsvärt. Man tänkte aldrig invänta valrörelsen, valresultatet eller ens se i vilken riktning Sverigedemokraterna tog sin politik.
Det visar tydligt vilket syn de andra riksdagspartierna har på demokratin och väljarnas rätt (och möjlighet) att påverka den förda politiken.
Tillägg: Det är också intressant att Sahlin som oppositionsledare tydligen förde regeringens talan i den här frågan.
Tillägg: Det är också intressant att Sahlin som oppositionsledare tydligen förde regeringens talan i den här frågan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
