fredag 15 mars 2013
torsdag 14 mars 2013
onsdag 13 mars 2013
Landsförrädarna i Rosenbad
Regeringen planerar att stympa försvaret ännu mer, enligt DN. Samtidigt som kostnaderna skenar för massinvandringen, regeringens klienter (finansiärer i valrörelsen?) i rikskapitalistsfären plundrar skattebetalarna och gömmer pengarna utomlands så ska man minska försvarsförmågan ännu mer.
Vi styrs av en kriminell klick med landsförrädare. Man kan inte känna annat än äckel inför dessa människor.
Fria Tider
Vi styrs av en kriminell klick med landsförrädare. Man kan inte känna annat än äckel inför dessa människor.
Fria Tider
tisdag 12 mars 2013
En allt mer rabiat sekt
På sistone har Centern tagit tätpositionen i ideologisk
dårskap hos Sjuklövern med utspel om månggifte, fri invandring och slopad arvsrätt med mera. Ska man utgå från opinionsmätningarna som följt sedan dess var idéprogrammet något av en PR-mässig självmordsbombning som programgruppen utförde mot sitt eget parti. I
rättvisans namn ska dock påpekas att de andra etablissemangspartierna är hack i
häl på Centern men tyvärr utan samma prospekt att åka ur riksdagen.
Senast ut är Socialdemokraterna där förslag har lagts att skrota
ministerposten för integration om man vinner valet. När allt man har
företagit sig rörande invandringen har blivit ett katastrofalt misslyckande
(som vi bara sett början på) så är reaktionen manisk förnekelse. Vägrar man
kännas vid problemen så finns de inte.
”Integrationspolitikens
främsta brist är föreställningen om att det skulle finnas olika homogena
grupper - etniciteter - i samhället som skiljer sig från varandra”
I decennier har man hyllat "mångfalden" och hur olikheterna berikar oss. Nu förnekar man att de ens existerar. Man tar det till och med ett steg längre, man förnekar att det ens finns etniciteter. Det är som att förneka att det finns olika länder eller olika språk.
Det är ännu ett exempel på en företeelse som blir allt vanligare hos etablissemanget. I den revolutionära ivern att störta det beständiga i gruset och ersätta det med sin sociala ingenjörskonst, sin nya ras- och genuspolitik så har man självradikaliserats bortom det absurdas gräns. Övertygelsen har blivit fanatism, fanatismen har blivit psykos. I dagsläget har all sans och vett fördrivits och istället framträder den rabiata sekten och då har vi ändå en bit kvar till vägs ände.
Man rasar mot böcker om vedhuggning, vill sätta demokratin ur spel när människor "röstar fel"*, kräver censur och hetsar mot alla som vågar ifrågasätta och så vidare och så vidare.
Listan kan inte bara göras lång, den kan göras närmast oändlig.
Man (Hen?) föser oss mot ett kulturmarxistiskt Jonestown. Skillnaden är från att de inte har någon som helst avsikt att svinga giftbägaren själva. De tänker istället plundra landet på rikedomar till sig själva och sina klientgrupper medan de avmätt twittrar från tryggheten i Stockholms innerstad. Att se oss andra duka under så utstuderat som möjligt anser de bara vara de progressivas privilegium.
Samtidigt växer Sverigedemokraterna i opinionsundersökningarna. Det är förmodligen för lite för sent, men våra styrande känner sig hotade och blottar sin sanna natur. För en totalitär motståndare så spelar graden av kätteri ingen roll, ursinnet är alltid lika besinningslöst.
För den initierade betraktaren är den enda som förvånar hur zombieaktig en stor del av det svenska folket är. Sanningen är i dagsläget uppenbar för alla. Är vi verkligen ett folk utan självbevarelsedrift? Hur kan man annars förklara att vi låter oss ledas till avgrunden av en samling skränande dårar?
Allra underdånigast,
K
* Det är ingen överraskning att det är Jasenko Selimovic som står bakom förslaget. Han har alltid varit en otäck typ.
I decennier har man hyllat "mångfalden" och hur olikheterna berikar oss. Nu förnekar man att de ens existerar. Man tar det till och med ett steg längre, man förnekar att det ens finns etniciteter. Det är som att förneka att det finns olika länder eller olika språk.
Det är ännu ett exempel på en företeelse som blir allt vanligare hos etablissemanget. I den revolutionära ivern att störta det beständiga i gruset och ersätta det med sin sociala ingenjörskonst, sin nya ras- och genuspolitik så har man självradikaliserats bortom det absurdas gräns. Övertygelsen har blivit fanatism, fanatismen har blivit psykos. I dagsläget har all sans och vett fördrivits och istället framträder den rabiata sekten och då har vi ändå en bit kvar till vägs ände.
Man rasar mot böcker om vedhuggning, vill sätta demokratin ur spel när människor "röstar fel"*, kräver censur och hetsar mot alla som vågar ifrågasätta och så vidare och så vidare.
Listan kan inte bara göras lång, den kan göras närmast oändlig.
Man (Hen?) föser oss mot ett kulturmarxistiskt Jonestown. Skillnaden är från att de inte har någon som helst avsikt att svinga giftbägaren själva. De tänker istället plundra landet på rikedomar till sig själva och sina klientgrupper medan de avmätt twittrar från tryggheten i Stockholms innerstad. Att se oss andra duka under så utstuderat som möjligt anser de bara vara de progressivas privilegium.
Samtidigt växer Sverigedemokraterna i opinionsundersökningarna. Det är förmodligen för lite för sent, men våra styrande känner sig hotade och blottar sin sanna natur. För en totalitär motståndare så spelar graden av kätteri ingen roll, ursinnet är alltid lika besinningslöst.
För den initierade betraktaren är den enda som förvånar hur zombieaktig en stor del av det svenska folket är. Sanningen är i dagsläget uppenbar för alla. Är vi verkligen ett folk utan självbevarelsedrift? Hur kan man annars förklara att vi låter oss ledas till avgrunden av en samling skränande dårar?
Allra underdånigast,
K
* Det är ingen överraskning att det är Jasenko Selimovic som står bakom förslaget. Han har alltid varit en otäck typ.
söndag 3 mars 2013
Som man ropar får man svar
Radikalfeministen Maria Sveland som gjort sig känd för sitt hat mot alla som tycker annorlunda fick hat tillbaks i form av ett mordhot. Då var det inte kul längre. Metamorfosen från vildsint amazon till hulkande offer var ett faktum och DN Kultur rycker pliktskyldigt ut för ett snyftreportage lagom till lanseringen av hennes nya bok.
Nu har hon således skrivit en bok om hur jobbigt det är, hur synd det är om henne och hur dumma alla är som hatar, minus henne själv förstås. För som brukligt är hos den privilegierade kulturvänstern så har man en måttstock för sig själv och annan för resten av världen.
Undertecknad borde förstås skriva något om hur hemskt det är att hon blev mordhotad, hur oacceptabelt det är att man inte kan framföra sin åsikt utan att få ovett tillbaks och så vidare. Men Maria Sveland och hennes gelikar är de som har skapat det här samhällsklimatet. De har via sina kultursidor, tankesmedjor, institutioner och lobbyorganisationer systematiskt förföljt oliktänkande i decennier. Deras offer har ofta fått betala ett långt högre pris än ett otäckt brev på dörrmattan. Det hat som propagandisterna nu möts av är deras egen draksådd som mognat till skörd.
Det finns inget att försvara i mordhot och andra trakasserier, men heller ingen anledning att spela efter deras dubbla måttstockar. De har allt för länge förutsatt att deras meningsmotståndare alltid ska följa regelboken och att de själva aldrig behöver göra det. Kulturvänsterns argumentationsteknik bygger på att vara rå, vulgär och illvillig.
Vill de ha en anständig ton i det offentliga samtalet är det bara att anslå den själva så kommer och responsen bli därefter. Innan dess göder deras skenhelighet och självömkan bara mer förakt.
.jpg)
DN,
Nu har hon således skrivit en bok om hur jobbigt det är, hur synd det är om henne och hur dumma alla är som hatar, minus henne själv förstås. För som brukligt är hos den privilegierade kulturvänstern så har man en måttstock för sig själv och annan för resten av världen.
Undertecknad borde förstås skriva något om hur hemskt det är att hon blev mordhotad, hur oacceptabelt det är att man inte kan framföra sin åsikt utan att få ovett tillbaks och så vidare. Men Maria Sveland och hennes gelikar är de som har skapat det här samhällsklimatet. De har via sina kultursidor, tankesmedjor, institutioner och lobbyorganisationer systematiskt förföljt oliktänkande i decennier. Deras offer har ofta fått betala ett långt högre pris än ett otäckt brev på dörrmattan. Det hat som propagandisterna nu möts av är deras egen draksådd som mognat till skörd.
Det finns inget att försvara i mordhot och andra trakasserier, men heller ingen anledning att spela efter deras dubbla måttstockar. De har allt för länge förutsatt att deras meningsmotståndare alltid ska följa regelboken och att de själva aldrig behöver göra det. Kulturvänsterns argumentationsteknik bygger på att vara rå, vulgär och illvillig.
Vill de ha en anständig ton i det offentliga samtalet är det bara att anslå den själva så kommer och responsen bli därefter. Innan dess göder deras skenhelighet och självömkan bara mer förakt.
.jpg)
Allra underdånigast,
K
DN,
torsdag 28 februari 2013
Tack Centern!
För att ni inte på något sätt ägnar er åt skadehantering utan låter vansinnet härja fritt! Förslaget att inackordera asylsökande i svenska hem gör det ännu tydligare att det inte handlar om invandrings- utan kolonisationspolitik.
Vi väntar nu med spänning på att Johan Hedin, Annie Lööf, Per Anckarsjö och Maud Olofsson öppnar sina hem för syriska islamister, somaliska klankrigare och misogyna afghaner. Kulturberikning när den är som bäst.
Allra underdånigast,
K
Fria Tider
Vi väntar nu med spänning på att Johan Hedin, Annie Lööf, Per Anckarsjö och Maud Olofsson öppnar sina hem för syriska islamister, somaliska klankrigare och misogyna afghaner. Kulturberikning när den är som bäst.
Allra underdånigast,
K
Fria Tider
Hujedamig ett sånt barn!
Svenska Dagbladet har sedan Timbros rapport om att moderaterna tappar väljare till Sverigedemokraterna blivit lika hysteriska som kvällspressen. Artiklarna är lika propagandistiska som de är sanslösa och idag kom senaste exemplen.
Stora näsduken plockas fram för de ensamkommande barnen i Östero. Med den typ av hårt vinklade journalistisk som utmärkte östblocket under kalla kriget och Sverige idag får man somaliernas dåliga uppförande till att vara den svenska lokalbefolkningens fel. Såklart.
För att behålla förståndet i en tid av massivt ljugande från megafonerna så får man fokusera på komiken i propagandan. Den finns där.
Den politiskt korrekta dramaturgin har sina givna komponenter. Nu när man stämplat lokalbefolkingen som bombkastande banjospelare från Den sista färden så behöver man en hjälte, eller snarare hjältinna. Den vite hetrosexuella mannen är en fiende idag, så då måste protagonisten vara en utomeuropeisk invandrare (helst svart), en homosexuell man eller en ung kvinna. Det måste vara en progressiv person som kan upplysa massan om hur man egentligen ska tycka och göra. Greppen är inte helt olika hur indoktrinering gick till i Sovjetunionen och det är knappast en slump när man betänker journalistkårens ideologiska hemvist.
I det här fallet blev det en mer än lovligt naiv svensk tjej bosatt i Toronto som hörde via riksmedia att saker hänt runt hemmet för ensamkommande…barn. Hon ger sig då med full fart in i det hela med den omedvetet ironiska slutsatsen att det handlar om ”okunskap inför okända saker”. Där har hon nog en poäng.
Vad vet hon om vad som egentligen hänt? Vad vet hon om hur gamla de här killarna är? Vad vet hon om de har något brottsregister före eller efter de kom hit? Vad vet hon om hur afghanska och somaliska män ser på svenska flickor? Vad vet hon om vad som blivit resultatet av sådana ”möten” på andra förläggningar? Kommer vi få en lika stort uppslagen artikel om hon blir misshandlad och våldtagen av sina nya vänner?
Det verkligt komiska är dock bilden på det "ensamkommande barnet".
Allra underdånigast,
K
SvD, SvD,
Stora näsduken plockas fram för de ensamkommande barnen i Östero. Med den typ av hårt vinklade journalistisk som utmärkte östblocket under kalla kriget och Sverige idag får man somaliernas dåliga uppförande till att vara den svenska lokalbefolkningens fel. Såklart.
För att behålla förståndet i en tid av massivt ljugande från megafonerna så får man fokusera på komiken i propagandan. Den finns där.
Den politiskt korrekta dramaturgin har sina givna komponenter. Nu när man stämplat lokalbefolkingen som bombkastande banjospelare från Den sista färden så behöver man en hjälte, eller snarare hjältinna. Den vite hetrosexuella mannen är en fiende idag, så då måste protagonisten vara en utomeuropeisk invandrare (helst svart), en homosexuell man eller en ung kvinna. Det måste vara en progressiv person som kan upplysa massan om hur man egentligen ska tycka och göra. Greppen är inte helt olika hur indoktrinering gick till i Sovjetunionen och det är knappast en slump när man betänker journalistkårens ideologiska hemvist.
I det här fallet blev det en mer än lovligt naiv svensk tjej bosatt i Toronto som hörde via riksmedia att saker hänt runt hemmet för ensamkommande…barn. Hon ger sig då med full fart in i det hela med den omedvetet ironiska slutsatsen att det handlar om ”okunskap inför okända saker”. Där har hon nog en poäng.
Vad vet hon om vad som egentligen hänt? Vad vet hon om hur gamla de här killarna är? Vad vet hon om de har något brottsregister före eller efter de kom hit? Vad vet hon om hur afghanska och somaliska män ser på svenska flickor? Vad vet hon om vad som blivit resultatet av sådana ”möten” på andra förläggningar? Kommer vi få en lika stort uppslagen artikel om hon blir misshandlad och våldtagen av sina nya vänner?
Det verkligt komiska är dock bilden på det "ensamkommande barnet".
Skäggväxt (något somalier och eritrianer får relativt sent). Rynkor. Högt hårfäste.
35 år?
Allra underdånigast,
K
SvD, SvD,
torsdag 21 februari 2013
Kungafamiljen och giljotinvänstern
Det säger något om vår tid när de som borde behandlas med störst respekt istället är fritt villebråd för de mest pöbelaktiga delarna av etablissemanget, vilket är stort sett hela.
Så när drottningen PO-anmäler de tidningar publicerat Elisabeth Ohlson Wallins anskrämliga fotomontage möts det med självrättfärdiganden och hån. Detta från samma journalistkår som skriker sig hesa när de får fräna e-brev från sina läsare.
Deras mentalitet exemplifieras idag av journalisten Peter Carlberg, givetvis verksam på Södermalm som är brukligt i den samhällsklassen.
Med Carlbergs logik är den som protesterar mot att bli sammankopplad med en av 1900-talets blodigaste ideologier alltså per definition skyldig till samröre. Ett slags häxprov i vår tid som makthavarna och deras troll använder i olika former mot alla de ogillar. Tiger man så erkänner man, protesterar man så är man ännu mer skyldig och ska straffas hårdare.
Att drottningen var två år gammal när andra världskriget tog slut och knappast kan lastas för sin fars beslut innan hon föddes spelar ingen roll. Enligt den politiskt korrekthetens Voodoo är arvsynden absolut och evig.
Då Peter Carlberg så storsint meddelar att han inte skulle känna sig kränkt sig så kan han väl inte ha något emot att undertecknad bidrar med sitt eget konstverk? I tafflighet är det svårt att överträffa Ohlsson Wallin men jag har gjort mitt bästa.
DN, SvD,
Så när drottningen PO-anmäler de tidningar publicerat Elisabeth Ohlson Wallins anskrämliga fotomontage möts det med självrättfärdiganden och hån. Detta från samma journalistkår som skriker sig hesa när de får fräna e-brev från sina läsare.
Deras mentalitet exemplifieras idag av journalisten Peter Carlberg, givetvis verksam på Södermalm som är brukligt i den samhällsklassen.
Med Carlbergs logik är den som protesterar mot att bli sammankopplad med en av 1900-talets blodigaste ideologier alltså per definition skyldig till samröre. Ett slags häxprov i vår tid som makthavarna och deras troll använder i olika former mot alla de ogillar. Tiger man så erkänner man, protesterar man så är man ännu mer skyldig och ska straffas hårdare.
Att drottningen var två år gammal när andra världskriget tog slut och knappast kan lastas för sin fars beslut innan hon föddes spelar ingen roll. Enligt den politiskt korrekthetens Voodoo är arvsynden absolut och evig.
Då Peter Carlberg så storsint meddelar att han inte skulle känna sig kränkt sig så kan han väl inte ha något emot att undertecknad bidrar med sitt eget konstverk? I tafflighet är det svårt att överträffa Ohlsson Wallin men jag har gjort mitt bästa.
Eftersom det är ett konstverk så är det ju okej att ställa provokativa frågor, hur vulgära och ohederliga de än är. Om den utpekade invänder har den uppenbarligen något att dölja och är skyldig till anklagelsen. Eller hur Peter?
Allra underdånigast,
K
Tillägg: Ohlsson Wallin har bett om ursäkt till drottningen på en presskonferens, vilket överraskade men ändå tyder på någon slags empati om det inte bara är ett försök att neutralisera PO-anmälan.
fredag 15 februari 2013
lördag 9 februari 2013
Erzatspropaganda!
Efter höstens koprolaliska utbrott hos megafonerna i media så har man hittat en ny vinkel, nämligen att tycka synd om sig själv. Den senaste veckan har det varit stort rabalder kring att vissa media- och kulturpersonligheter oftast hemmahörande på den yttersta vänsterkanten har farit illa. Det har har nämligen visat sig att när de öst okväden och hat över sina meningsmotståndare så har de fått samma sak tillbaks. Quelle suprise!
Själva diskussionen är inte särskilt intressant, den totalitära vänstern har alltid varit patologiskt fixerad vid de oförrätter som de har utsatts för och lika patologiskt likgiltig inför dem de åsamkat andra. Det mönstret upprepas nu med ett hulkande martyrskap i TV-soffan medan man helt ignorerar sin egen roll i att driva fram ett allt råare debattklimat.
I slutänden är det bara det senaste försöket att misskreditera Sverigedemokraterna och undergräva fri opinionsbildning genom att fokusera på ett litet antal urspårade kommentarer för att slippa bemöta det stora flödet av saklig kritik i känsliga frågor.
Det känns också uppenbart att man nu försöker hitta nya pejorativ då de gamla tappat sin makt. Rasism och främlingsfientlighet har varit så groteskt missbrukade senaste decennierna att de knappast betyder någonting alls längre. Nu hoppas man på att "hat" och "sexism" ska fungera bättre.
Undertecknad är tveksam till det senare då den radikala feminismen dalat tillsammans med mångkulturen och numera har solkig sekterism över sig. Deras sak har knappast hjälpts av rödvinsintelligensian i Feministiskt Initiativ som nu retar upp andra feminister med sina bisarra förklaringsmodeller.
Däremot kanske anklagelsen om "hat" kan fungera mobiliserande på det mest fåraktiga segmentet av befolkningen, och de är tyvärr rätt många. Man appellerar till en grumlig känslomässig reaktion och försöker kombinera det med kvinnligt offerskap. Samtidigt är megafonerna som vanligt sina egna värsta fiender när man fortsätter med rabiata utfall (Irving, Jerlerup/Ernst, Magnusson, Bjurwald etc) och direkt påminner om att hatkulturen lever och frodas även i finsalongerna. Sammantaget ges intrycket av ett billigt substitut som ska försöka piska upp antipatier hos massorna men som knappast kan förväntas ha någon längre hållbarhet.
Att Sverigedemokraterna till synes obekymrat firar sitt 25-årsjubileum och talar om att bli tredje största parti bidrar också att ta udden ur drevet. Man nekar megafonerna problemformuleringsprivilegiet och fortsätter som vanligt. Det borde vi alla göra.
Allra underdånigast.
K
DN, DN, SR, Dagen,
Själva diskussionen är inte särskilt intressant, den totalitära vänstern har alltid varit patologiskt fixerad vid de oförrätter som de har utsatts för och lika patologiskt likgiltig inför dem de åsamkat andra. Det mönstret upprepas nu med ett hulkande martyrskap i TV-soffan medan man helt ignorerar sin egen roll i att driva fram ett allt råare debattklimat.
I slutänden är det bara det senaste försöket att misskreditera Sverigedemokraterna och undergräva fri opinionsbildning genom att fokusera på ett litet antal urspårade kommentarer för att slippa bemöta det stora flödet av saklig kritik i känsliga frågor.
Det känns också uppenbart att man nu försöker hitta nya pejorativ då de gamla tappat sin makt. Rasism och främlingsfientlighet har varit så groteskt missbrukade senaste decennierna att de knappast betyder någonting alls längre. Nu hoppas man på att "hat" och "sexism" ska fungera bättre.
Undertecknad är tveksam till det senare då den radikala feminismen dalat tillsammans med mångkulturen och numera har solkig sekterism över sig. Deras sak har knappast hjälpts av rödvinsintelligensian i Feministiskt Initiativ som nu retar upp andra feminister med sina bisarra förklaringsmodeller.
Däremot kanske anklagelsen om "hat" kan fungera mobiliserande på det mest fåraktiga segmentet av befolkningen, och de är tyvärr rätt många. Man appellerar till en grumlig känslomässig reaktion och försöker kombinera det med kvinnligt offerskap. Samtidigt är megafonerna som vanligt sina egna värsta fiender när man fortsätter med rabiata utfall (Irving, Jerlerup/Ernst, Magnusson, Bjurwald etc) och direkt påminner om att hatkulturen lever och frodas även i finsalongerna. Sammantaget ges intrycket av ett billigt substitut som ska försöka piska upp antipatier hos massorna men som knappast kan förväntas ha någon längre hållbarhet.
Att Sverigedemokraterna till synes obekymrat firar sitt 25-årsjubileum och talar om att bli tredje största parti bidrar också att ta udden ur drevet. Man nekar megafonerna problemformuleringsprivilegiet och fortsätter som vanligt. Det borde vi alla göra.
Allra underdånigast.
K
DN, DN, SR, Dagen,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
