Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
fredag 15 mars 2013
torsdag 15 mars 2012
En hägring kallad folkstyre
I det lilla kan man som bekant se det stora. Vårt etablissemang har i decennier systematiskt försökt manipulera det demokratin för sina egna syften.
Att härskande eliter gör så är knappast nytt för vår tid. Antikens Rom är fullt av exempel på makthavare som slår vakt om republikens dygder när det passade dem och uppviglade pöbeln att röja rivaler ur vägen i nästa andetag.
De paralleller till vår tid man hittar i historien vittnar dock om att vi befinner oss i ett tilltagande förfall, andligt, intellektuellt, socialt och de senaste åren även ekonomiskt.
För Sveriges del har det blivit allt mer uppenbart hur korrupt den härskande klassen har blivit och hur falskt deras hyllande av demokratin klingar. Folkomröstningar är något man helt försöker undvika sedan folket röstade "fel" 2003 rörande Euron och visade att man hade sundare instinkter än etablissemanget.
När det kom till trängselskatten i Stockholm 2006 så röstade majoriteten nej i 14 av 15 kommuner, så då valde makthavarna att gå efter resultatet i den kommun som röstat ja och införde skatten.
När den nya grundlagen drevs igenom 2010 skedde det både utan debatt och folkligt inflytande.
Medias censur och hets mot alla som utmanar deras falska religioner är så omfattande att den inte ens behöver redogöras för.
Men även i det mer vardagliga är det slående hur systematiskt man försöker ersätta verkligt inflytande med en skenbar sådan. Du får välja vilken smak du vill ha på dina cornflakes, om du vill se CSI Las Vegas, Miami eller New York och vilken app sin blinkar finast i din nya smartphone men ha för Guds skull inte en självständig åsikt om något som faktiskt är viktigt.
Dagens exempel är hämtade från Aftonbladet och rör vilka artiklar man kan länka sin blogg till. Artikeln om den vidriga gruppvåldtäkten i Mariannelund går inte att länka till men att den engelska butikskedjan Game kanske kommer att gå omkull är öppet både för Facebookkommentarer och bloggposter.
Det allt grövre sexuella våldet som grasserar i vissa invandrargrupper är ett akut samhällsproblem. Ett engelskt spelföretags dåliga lönsamhet är kuriosa av intresse för en handfull.
Maktens logik är att försöka tysta debatten om det första och uppmuntra ett meningsutbyte om det andra. Det säger mycket om vad för slags makthavare vi har. Att den stora massan i folket liknöjt accepterar det säger ännu mer om vilka vi är som nation och vart vi är på väg.
Att härskande eliter gör så är knappast nytt för vår tid. Antikens Rom är fullt av exempel på makthavare som slår vakt om republikens dygder när det passade dem och uppviglade pöbeln att röja rivaler ur vägen i nästa andetag.
De paralleller till vår tid man hittar i historien vittnar dock om att vi befinner oss i ett tilltagande förfall, andligt, intellektuellt, socialt och de senaste åren även ekonomiskt.
För Sveriges del har det blivit allt mer uppenbart hur korrupt den härskande klassen har blivit och hur falskt deras hyllande av demokratin klingar. Folkomröstningar är något man helt försöker undvika sedan folket röstade "fel" 2003 rörande Euron och visade att man hade sundare instinkter än etablissemanget.
När det kom till trängselskatten i Stockholm 2006 så röstade majoriteten nej i 14 av 15 kommuner, så då valde makthavarna att gå efter resultatet i den kommun som röstat ja och införde skatten.
När den nya grundlagen drevs igenom 2010 skedde det både utan debatt och folkligt inflytande.
Medias censur och hets mot alla som utmanar deras falska religioner är så omfattande att den inte ens behöver redogöras för.
Men även i det mer vardagliga är det slående hur systematiskt man försöker ersätta verkligt inflytande med en skenbar sådan. Du får välja vilken smak du vill ha på dina cornflakes, om du vill se CSI Las Vegas, Miami eller New York och vilken app sin blinkar finast i din nya smartphone men ha för Guds skull inte en självständig åsikt om något som faktiskt är viktigt.
Dagens exempel är hämtade från Aftonbladet och rör vilka artiklar man kan länka sin blogg till. Artikeln om den vidriga gruppvåldtäkten i Mariannelund går inte att länka till men att den engelska butikskedjan Game kanske kommer att gå omkull är öppet både för Facebookkommentarer och bloggposter.
Det allt grövre sexuella våldet som grasserar i vissa invandrargrupper är ett akut samhällsproblem. Ett engelskt spelföretags dåliga lönsamhet är kuriosa av intresse för en handfull.
Maktens logik är att försöka tysta debatten om det första och uppmuntra ett meningsutbyte om det andra. Det säger mycket om vad för slags makthavare vi har. Att den stora massan i folket liknöjt accepterar det säger ännu mer om vilka vi är som nation och vart vi är på väg.
lördag 26 november 2011
Hesa av att ropa på vargen?
Media gör vad de kan för att leta skandaler och vinkla allt så ofördelaktigt som möjligt rörande Sverigedemokraterna under deras landsdagar, men verkar det inte lite avslaget? Om man väger in att medias favoritdramaturgi oavsett ämne inkluderar konflikt och övertydlig mimik så har de varit rätt behärskade ändå i rapporteringen.
Inte på något sätt opartiska och objektiva, men heller inte lika Cujogalna som halvåret efter valet. När det värsta man kan uppbåda i skrivande är stund är att blåsa upp en miss i röstningsproceduren till "pinsamt kaos" så är det svårt att uppbåda något större intresse. Aftonbladet drar i och för sig paralleller till apartheid när man ska beskriva principprogrammet men missar referensen till Tredje Riket, något som undertecknad trodde var obligatoriskt för den här typen rapportering.
Kanske hämtar de bara andan inför nästa koprolaliska utbrott, eller också är de hesa efter övertonerna i somras i samband med terrordåden i Norge. Den som lever får se.
Allra underdånigast,
K
DN, DN, DN, DN,
GP, GP, Dagen,
Inte på något sätt opartiska och objektiva, men heller inte lika Cujogalna som halvåret efter valet. När det värsta man kan uppbåda i skrivande är stund är att blåsa upp en miss i röstningsproceduren till "pinsamt kaos" så är det svårt att uppbåda något större intresse. Aftonbladet drar i och för sig paralleller till apartheid när man ska beskriva principprogrammet men missar referensen till Tredje Riket, något som undertecknad trodde var obligatoriskt för den här typen rapportering.
Kanske hämtar de bara andan inför nästa koprolaliska utbrott, eller också är de hesa efter övertonerna i somras i samband med terrordåden i Norge. Den som lever får se.
Allra underdånigast,
K
DN, DN, DN, DN,
GP, GP, Dagen,
fredag 26 augusti 2011
Kamikazementalitet
SD har fallit till 2,9% i Synovates senaste mätning. Mediaetablissemanget hoppar jämfota av skadeglädje och vältrar sig i mer eller mindre fantasifulla analyser av hur terrordåden i Norge sänkt SD. Samtidigt visar det hur stark SD-fobin i etablissemanget vuxit sig när man knappt noterar att fyra av åtta riksdagspartier hamnar under spärren i undersökningen. Det borde väcka fler frågor om Synovates undersökning än resultatet. Gjordes den på en av deras personalfester?
Om vi nu ponerar att resultatet stämmer så skulle det ha enorma konsekvenser för det politiska landskapet och både hur den svenska demokratin/demokraturen fungerar. Det tycks inte föranleda några djupare analyser hos de tillfrågade proffstyckarna. Inte ens att Vänsterpartiet åker ur riksdagen verkar göra något. Nu har ju en stor del av journalistkåren flyttat sina sympatier till Miljöpartiet, men nog trodde man att gammal kärlek skulle betyda något för dem i alla fall?
Med den mentalitet som råder i etablissemangsmedia så är det bara den kortsiktiga propagandistiska vinsten som spelar någon roll. Att de gång på ertappas med att ljuga och manipulera på ett sätt som bara kan gynna SD i slutänden verkar man inte bry sig om, eller kunna ta in. Men den typen av kamikazementalitet är egentligen främst ett tecken på desperation, inte att segern är inom räckhåll.
Även om de skulle lyckas i sitt uppsåt här i Sverige så håller utvecklingen i övriga Europa på att glida dem ur händerna. Hur de än skriar och bräker mot Dansk Folkeparti eller Sannfinländarna, UKIP, Front National med flera så kommer de bara mötas av avmätt förakt eller likgiltighet. Under tiden spricker grunden i deras elfenbenstorn allt mer.
DN, GP, Exp,
Om vi nu ponerar att resultatet stämmer så skulle det ha enorma konsekvenser för det politiska landskapet och både hur den svenska demokratin/demokraturen fungerar. Det tycks inte föranleda några djupare analyser hos de tillfrågade proffstyckarna. Inte ens att Vänsterpartiet åker ur riksdagen verkar göra något. Nu har ju en stor del av journalistkåren flyttat sina sympatier till Miljöpartiet, men nog trodde man att gammal kärlek skulle betyda något för dem i alla fall?
Med den mentalitet som råder i etablissemangsmedia så är det bara den kortsiktiga propagandistiska vinsten som spelar någon roll. Att de gång på ertappas med att ljuga och manipulera på ett sätt som bara kan gynna SD i slutänden verkar man inte bry sig om, eller kunna ta in. Men den typen av kamikazementalitet är egentligen främst ett tecken på desperation, inte att segern är inom räckhåll.
Även om de skulle lyckas i sitt uppsåt här i Sverige så håller utvecklingen i övriga Europa på att glida dem ur händerna. Hur de än skriar och bräker mot Dansk Folkeparti eller Sannfinländarna, UKIP, Front National med flera så kommer de bara mötas av avmätt förakt eller likgiltighet. Under tiden spricker grunden i deras elfenbenstorn allt mer.
DN, GP, Exp,
lördag 26 mars 2011
Därför blir det en Juholteffekt
I förra bloggposten ifrågasattes det varför det skulle bli en Juholteffekt. Efter att ha hört hans tal så är den nog att räkna med nu.
Det mesta i talet var ideologiskt snömos, i synnerhet som Juholt gick till storms mot det arv som nästan ett sekel av socialdemokratiskt maktinnehav har lämnat (de senaste årens borgliga maktinnehav till trots), men det var rätt sorts snömos. Det var snömos som den desillusionerade och bitvis apatiska socialdemokratin förtvivlat vill höra.
Borgliga skribenter kommer göra sitt bästa för att plocka sönder Juholts tal, och i sak kan man invända mot en hel del, men det spelar ingen roll. Juholts tal hade rätt anslag och känsla för att nå de väljargrupper han vänder sig till.
Han spelade också skickligt på det socialdemokratiska arvet i både språkbruk och citat, förvisso omsorgsfullt destillerat genom ett filter av nostalgi, men återigen spelar det ingen roll eftersom talet handlade främst om känsla. I rättvisans namn ska påpekas att Juholt plockade poänger på bland annat alliansens statliga utförsäljningar och religiöst underdåniga hållning mot allt som kallas Marknad, något som säkert har genklang hos ganska breda lager av befolkningen.
Regeringen har hittills kunnat fokusera på sig själv, att hata SD för att de är vågmästare och försöka splittra den redan splittrade vänsterkoalitionen ännu mer med invandringsuppgörelsen*. Nu lär de nog möta på riktigt motstånd. De ska bli intressant att se om Reinfeldt & Co kan försvara sina positioner framöver.
SD måste också kalibrera sin hållning. Om Juholts första tal är utmärkande för hans kommande politikergärning så kommer de behöva ha garden uppe. Det är inte längre Mona Sahlin som man har att göra med, någon man kunde springa i cirklar kring. Hon var mer intresserad av mångkultur och HBT än klassfrågor, något som otvivelaktigt gynnade SD.
De som kommer bli mest ansatta är regeringen. Socialdemokratin slår ur underläge och har allt att vinna på en aggressiv hållning fram till valet 2014.
* På bekostnad av Centern och Kristdemokraterna, men det är nog något som moderaterna kan leva med.
DN, DN, DN,
AB, AB, AB, AB,
GP, GP, GP
Dagen, HD, HD, HD, Skanskan,
Exp, Exp, Exp
E24, E24, E24
Det mesta i talet var ideologiskt snömos, i synnerhet som Juholt gick till storms mot det arv som nästan ett sekel av socialdemokratiskt maktinnehav har lämnat (de senaste årens borgliga maktinnehav till trots), men det var rätt sorts snömos. Det var snömos som den desillusionerade och bitvis apatiska socialdemokratin förtvivlat vill höra.
Borgliga skribenter kommer göra sitt bästa för att plocka sönder Juholts tal, och i sak kan man invända mot en hel del, men det spelar ingen roll. Juholts tal hade rätt anslag och känsla för att nå de väljargrupper han vänder sig till.
Han spelade också skickligt på det socialdemokratiska arvet i både språkbruk och citat, förvisso omsorgsfullt destillerat genom ett filter av nostalgi, men återigen spelar det ingen roll eftersom talet handlade främst om känsla. I rättvisans namn ska påpekas att Juholt plockade poänger på bland annat alliansens statliga utförsäljningar och religiöst underdåniga hållning mot allt som kallas Marknad, något som säkert har genklang hos ganska breda lager av befolkningen.
Regeringen har hittills kunnat fokusera på sig själv, att hata SD för att de är vågmästare och försöka splittra den redan splittrade vänsterkoalitionen ännu mer med invandringsuppgörelsen*. Nu lär de nog möta på riktigt motstånd. De ska bli intressant att se om Reinfeldt & Co kan försvara sina positioner framöver.
SD måste också kalibrera sin hållning. Om Juholts första tal är utmärkande för hans kommande politikergärning så kommer de behöva ha garden uppe. Det är inte längre Mona Sahlin som man har att göra med, någon man kunde springa i cirklar kring. Hon var mer intresserad av mångkultur och HBT än klassfrågor, något som otvivelaktigt gynnade SD.
De som kommer bli mest ansatta är regeringen. Socialdemokratin slår ur underläge och har allt att vinna på en aggressiv hållning fram till valet 2014.
* På bekostnad av Centern och Kristdemokraterna, men det är nog något som moderaterna kan leva med.
DN, DN, DN,
AB, AB, AB, AB,
GP, GP, GP
Dagen, HD, HD, HD, Skanskan,
Exp, Exp, Exp
E24, E24, E24
fredag 25 mars 2011
Varför skulle det bli en Juholteffekt?
På vissa håll är man förvånad över att det inte blivit någon uppgång för (s) sedan Håkan Juholt lanserades som partiledare. Motfrågan som infinner sig är varför skulle det bli det?
Personen Juholt är okänd, hans politik är okänd och än så länge verkar det inte vara någon egentlig förändring inom (s) mer än att det är ett nytt ansikte för samma politik. Inte särskilt publikfriande.
Att tillförsikten bland de egna inte heller verkar vara på topp visar sig tydligt i råden han får från Lena Melin på Aftonbladet. De första tre är "Göra bra show", "höja självförtroendet", "Vi har fel men rätt". Det låter mer som tips till blivande kursledare i New Age än stommen hos en presumtiv statsminister.
Det är också märkligt att moderaterna lyckas behålla sina höga siffror trots en så medioker insats. I viss mån beror det på kannibalismen inom Alliansen där moderaterna är den stora vinnaren. Ändå är det märkligt att de inte faller mer.
Likaså är det utifrån den här bloggens perspektiv märkligt att inte SD vuxit mer i mätningarna än de gjort. Med tanke på den katastrofala uppgörelsen mellan alliansen och (mp) som öppnar upp för fri invandring, eller snarare en omvänd koloniseringspolitik gentemot den svenska ursprungsbefolkningen, så borde SD:s siffror gått igenom taket. Nu är en stor del av den svenska befolkningen inget annat än lättlurade får, men andelen självständigt tänkande borde vara högre än cirka 7%.
DN, DN, DN, GP, AB, Exp
Personen Juholt är okänd, hans politik är okänd och än så länge verkar det inte vara någon egentlig förändring inom (s) mer än att det är ett nytt ansikte för samma politik. Inte särskilt publikfriande.
Att tillförsikten bland de egna inte heller verkar vara på topp visar sig tydligt i råden han får från Lena Melin på Aftonbladet. De första tre är "Göra bra show", "höja självförtroendet", "Vi har fel men rätt". Det låter mer som tips till blivande kursledare i New Age än stommen hos en presumtiv statsminister.
Det är också märkligt att moderaterna lyckas behålla sina höga siffror trots en så medioker insats. I viss mån beror det på kannibalismen inom Alliansen där moderaterna är den stora vinnaren. Ändå är det märkligt att de inte faller mer.
Likaså är det utifrån den här bloggens perspektiv märkligt att inte SD vuxit mer i mätningarna än de gjort. Med tanke på den katastrofala uppgörelsen mellan alliansen och (mp) som öppnar upp för fri invandring, eller snarare en omvänd koloniseringspolitik gentemot den svenska ursprungsbefolkningen, så borde SD:s siffror gått igenom taket. Nu är en stor del av den svenska befolkningen inget annat än lättlurade får, men andelen självständigt tänkande borde vara högre än cirka 7%.
DN, DN, DN, GP, AB, Exp
söndag 16 januari 2011
Siffror som inte kommer att stå sig
Den här bloggposten blev lite längre än jag tänkt. För den som inte orkar läsa hela är prognosen som följer: (m) får svårt att bibehålla sina höga siffror, bl a på grund av Reinfeldt. Det riskerar att gå åt skogen för både (c) och (kd) eftersom de helt enkelt inte behövs längre som politiska alternativ. Både (s) och (v) kan hämta upp om/när de byter partiledare, (mp) kan förlita sig på fortsatt höga siffror tack vare stöd från vänstermedia och den tilltagande islamiseringen av partiet. SD kan gå hur långt som helst bara de sköter sina kort rätt. Nyfiken? Läs resten. Annars, klicka här.
Senaste opinionsmätningen från Skop visar på ett stort övertag den borgliga alliansen, en socialdemokrati i fritt fall och att SD fortsätter att ligga väl över sitt valresultat. Frågan är dock vem som egentligen har ett bra utgångsläge inför framtiden?
De röd-gröna
Även om undertecknad inte har mycket till övers för socialdemokratin som blivit en karikatyr av vad de en gång stod för så tror jag inte att nedgången för dem kommer fortsätta länge till. De är i praktiken ledarlösa, misskrediterade och idélösa, men det kommer inte bestå.
De kommer att få en ledare. Vem som helst kommer till en början att ha bättre förutsättningar än Mona Sahlin. Nu är det inte en särskilt imponerande skara tronpretendenter som gett sig till känna hittills men själva nyhetens behag kan nog ändå hämta upp några procent. Socialdemokratin idag är dock så intellektuellt utarmad att deras glansdagar lär vara förbi, något som tydligt visas av att man envisas med att analysera omvärlden på samma sätt som man gjorde för 100 år sedan.
Även Vänsterpartiet kan nog tjäna på ett ledarbyte men frågan är om Miljöpartiet gör det lika säkert när de byter språkrör? Nu åtnjuter (mp) en massmedial uppbackning som tidigare var förbehållen (v) och (s) så de kan nog behålla sina ca 10% ett tag till. Man har ju även satsat på att locka muslimska väljare i storstadsområdena, något som gav bra utdelning i valet. Att miljörörelsen flyttat till storstan som vissa ville få det till är en sanning med modifikation. Man kan säga att det är en ny slags grön våg som de rider på nu.
De borgerliga
Att Kristdemokraterna ligger under riksdagsspärren i mätning efter mätning är inte så konstigt. De är en meningslöshet och det är något de valt själva. De är inte längre ett parti som företräder ett kristet alternativ annat än i dess mest urvattnade bemärkelse, ungefär som svenska kyrkan, och de har kompromissat bort de flesta andra frågor för att få vara med i borgliga klubben.
Även Centern är en meningslöshet, vilket vissa av dem är medvetna om själva i och med förslaget att slå ihop (fp) och (c). Folkpartiet är helt klart den livskraftiga av de två, medan även Centern har övergett sina kärnväljare på landsbygden och låtit en nyliberal falang i Stockholm ta över. Levande landsbyggd har bytts mot fler skyskrapor, vilken symbolik!
Moderaterna får njuta av sin framgång medan den varar. De har varit så duktiga på att marknadsföra sig som det nya statsbärande partiet att de inte bara mosat oppositionen utan även sina allianspartners. De andra framstår helt enkelt inte som lika nödvändiga nu när moderaterna breddat sig. Det kommer ställa till problem för dem alla framöver.
Reinfeldt har också lyckas framstå som mest statsmannamässig när han hållit sig undan och låtit andra stå i strålkastarljuset. Ju mindre han syns ju bättre för honom till en viss gräns. Ett tydligt exempel på alternativet är den bedrövliga hanteringen av självmordsbombningen i Stockholm 11:e december där han först gömde sig i nästan ett dygn och sedan levererade ett av de vekaste avståndstaganden mot terror och aggression jag upplevt. Det påminde på sitt sätt om Chamberlains eftergiftspolitik, ett intryck som förstärkts av efterspelet till bombdåden.
Om det smäller igen, eller snarare när, kommer nog polletten trilla in hos en större del av befolkningen att vi har en statsminister som bryr sig mer om dem som spränger bomberna än dem som faller offer för dem.
Den högljudde middagsgästen
Då återstår Sverigedemokraterna. De har stort sett öppet mål i de flesta frågor om de sköter sina kort rätt. Det finns vissa orostecken inom i partiet men på det hela taget kan de säkert nå över tio procent i nästa val. Den hets som bedrivs mot dem i stora delar av media och de andra partiernas mobbarattityd i riksdagen har mest gynnat dem. Om det finns något som kan fälla dem så är det de själva. Det är ett ganska bra utgångsläge.
Tillägg 1: Läs även Jan Millds intressanta bloggpost och Julia Ceasars söndagskrönika.
Tillägg 2: Ytterligare en mätning som bekräftade det rådande läget. Åkesson blir allt mer accepterad av den allmänna opinionen.
Tillägg 120121: När det begav sig skrev jag i den här bloggposten att vilken partiledare som helst för (s) skulle vara bättre än Mona Sahlin. Jag hade fel, väldigt fel.
Jag hade också fel om att moderaternas och Reinfeldt populäritet skulle avta. Varför det inte har skett är ett mysterium med tanke på vilken habil statsminister Reinfeldt är. Enda förklaringen är att de andra inom regeringen är ännu blekare exemplar om man undantar Anders Borg. Vänsteroppositionen ska vi inte ens tala om.
Om kommentarer
SvD, E24, GP, Expressen, DN, SVT, HD, Dagen
Senaste opinionsmätningen från Skop visar på ett stort övertag den borgliga alliansen, en socialdemokrati i fritt fall och att SD fortsätter att ligga väl över sitt valresultat. Frågan är dock vem som egentligen har ett bra utgångsläge inför framtiden?
De röd-gröna
Även om undertecknad inte har mycket till övers för socialdemokratin som blivit en karikatyr av vad de en gång stod för så tror jag inte att nedgången för dem kommer fortsätta länge till. De är i praktiken ledarlösa, misskrediterade och idélösa, men det kommer inte bestå.
De kommer att få en ledare. Vem som helst kommer till en början att ha bättre förutsättningar än Mona Sahlin. Nu är det inte en särskilt imponerande skara tronpretendenter som gett sig till känna hittills men själva nyhetens behag kan nog ändå hämta upp några procent. Socialdemokratin idag är dock så intellektuellt utarmad att deras glansdagar lär vara förbi, något som tydligt visas av att man envisas med att analysera omvärlden på samma sätt som man gjorde för 100 år sedan.
Även Vänsterpartiet kan nog tjäna på ett ledarbyte men frågan är om Miljöpartiet gör det lika säkert när de byter språkrör? Nu åtnjuter (mp) en massmedial uppbackning som tidigare var förbehållen (v) och (s) så de kan nog behålla sina ca 10% ett tag till. Man har ju även satsat på att locka muslimska väljare i storstadsområdena, något som gav bra utdelning i valet. Att miljörörelsen flyttat till storstan som vissa ville få det till är en sanning med modifikation. Man kan säga att det är en ny slags grön våg som de rider på nu.
De borgerliga
Att Kristdemokraterna ligger under riksdagsspärren i mätning efter mätning är inte så konstigt. De är en meningslöshet och det är något de valt själva. De är inte längre ett parti som företräder ett kristet alternativ annat än i dess mest urvattnade bemärkelse, ungefär som svenska kyrkan, och de har kompromissat bort de flesta andra frågor för att få vara med i borgliga klubben.
Även Centern är en meningslöshet, vilket vissa av dem är medvetna om själva i och med förslaget att slå ihop (fp) och (c). Folkpartiet är helt klart den livskraftiga av de två, medan även Centern har övergett sina kärnväljare på landsbygden och låtit en nyliberal falang i Stockholm ta över. Levande landsbyggd har bytts mot fler skyskrapor, vilken symbolik!
Moderaterna får njuta av sin framgång medan den varar. De har varit så duktiga på att marknadsföra sig som det nya statsbärande partiet att de inte bara mosat oppositionen utan även sina allianspartners. De andra framstår helt enkelt inte som lika nödvändiga nu när moderaterna breddat sig. Det kommer ställa till problem för dem alla framöver.
Reinfeldt har också lyckas framstå som mest statsmannamässig när han hållit sig undan och låtit andra stå i strålkastarljuset. Ju mindre han syns ju bättre för honom till en viss gräns. Ett tydligt exempel på alternativet är den bedrövliga hanteringen av självmordsbombningen i Stockholm 11:e december där han först gömde sig i nästan ett dygn och sedan levererade ett av de vekaste avståndstaganden mot terror och aggression jag upplevt. Det påminde på sitt sätt om Chamberlains eftergiftspolitik, ett intryck som förstärkts av efterspelet till bombdåden.
Om det smäller igen, eller snarare när, kommer nog polletten trilla in hos en större del av befolkningen att vi har en statsminister som bryr sig mer om dem som spränger bomberna än dem som faller offer för dem.
Den högljudde middagsgästen
Då återstår Sverigedemokraterna. De har stort sett öppet mål i de flesta frågor om de sköter sina kort rätt. Det finns vissa orostecken inom i partiet men på det hela taget kan de säkert nå över tio procent i nästa val. Den hets som bedrivs mot dem i stora delar av media och de andra partiernas mobbarattityd i riksdagen har mest gynnat dem. Om det finns något som kan fälla dem så är det de själva. Det är ett ganska bra utgångsläge.
Tillägg 1: Läs även Jan Millds intressanta bloggpost och Julia Ceasars söndagskrönika.
Tillägg 2: Ytterligare en mätning som bekräftade det rådande läget. Åkesson blir allt mer accepterad av den allmänna opinionen.
Tillägg 120121: När det begav sig skrev jag i den här bloggposten att vilken partiledare som helst för (s) skulle vara bättre än Mona Sahlin. Jag hade fel, väldigt fel.
Jag hade också fel om att moderaternas och Reinfeldt populäritet skulle avta. Varför det inte har skett är ett mysterium med tanke på vilken habil statsminister Reinfeldt är. Enda förklaringen är att de andra inom regeringen är ännu blekare exemplar om man undantar Anders Borg. Vänsteroppositionen ska vi inte ens tala om.
Om kommentarer
SvD, E24, GP, Expressen, DN, SVT, HD, Dagen
söndag 9 januari 2011
Youtube ger inblick i galningens tankevärld
Terrordådet i Tuscon Tucson i Arizona där sex människor mördades och tolv skadades när en man öppnade eld under ett politiskt möte väcker frågor om vad som ligger bakom.
Mördaren, Jared Lee Loughner, som övermannades av två åskådare verkar i skrivande stund inte ha koppling till någon känd terrororganisation. Ska man döma efter hans klipp på Youtube så verkar vara han vara psykiskt sjuk.
Hans klipp på Youtube vittnar om förvrängd verklighetsuppfattning, konspirationsnoja, rent nonsens som tydligen har stor betydelse för honom, upprepningar av samma budskap och anklagelser om att myndigheterna hjärntvättar människor genom att kontrollera grammatiken.
Han verkar också anse sig till höra en utvald eller i alla fall viktig minoritet med förmåga att drömma på ett sätt andra saknar. Jag ger mig inte på någon specifik diagnos, foliehatttokig får räcka, förmodligen förstärkt av drogmissbruk.
Lägg till agg mot myndigheter och religion och det ter sig logiskt att en politiker kan bli måltavla för honom. I ett av Youtubeklippen får man intrycket av att han blivit nekad inträde på en utbildning eller utkastad från den. Han ska även ha sökt sig in i armén utan framgång. Loughner verkar anse sig unik men blivit ratad och därför utsatt för en oförrätt. Det skulle inte vara första gången sådant utlöser psykotiskt våld hos en redan labil människa.
Det återstår att se om han agerade ensam eller om det fanns andra som använde hans galenskap för egna syften.
Tillägg: Enligt Expressen läste han gärna Mein Kampf, Det kommunistiska manifestet och rökte mycket hasch.
Några skärmdumpar:
DN, DN, SvD, SvD, GP, GP,
DN, SvD
Mördaren, Jared Lee Loughner, som övermannades av två åskådare verkar i skrivande stund inte ha koppling till någon känd terrororganisation. Ska man döma efter hans klipp på Youtube så verkar vara han vara psykiskt sjuk.
Hans klipp på Youtube vittnar om förvrängd verklighetsuppfattning, konspirationsnoja, rent nonsens som tydligen har stor betydelse för honom, upprepningar av samma budskap och anklagelser om att myndigheterna hjärntvättar människor genom att kontrollera grammatiken.
Han verkar också anse sig till höra en utvald eller i alla fall viktig minoritet med förmåga att drömma på ett sätt andra saknar. Jag ger mig inte på någon specifik diagnos, foliehatttokig får räcka, förmodligen förstärkt av drogmissbruk.
Lägg till agg mot myndigheter och religion och det ter sig logiskt att en politiker kan bli måltavla för honom. I ett av Youtubeklippen får man intrycket av att han blivit nekad inträde på en utbildning eller utkastad från den. Han ska även ha sökt sig in i armén utan framgång. Loughner verkar anse sig unik men blivit ratad och därför utsatt för en oförrätt. Det skulle inte vara första gången sådant utlöser psykotiskt våld hos en redan labil människa.
Det återstår att se om han agerade ensam eller om det fanns andra som använde hans galenskap för egna syften.
Tillägg: Enligt Expressen läste han gärna Mein Kampf, Det kommunistiska manifestet och rökte mycket hasch.
Några skärmdumpar:
DN, DN, SvD, SvD, GP, GP,
DN, SvD
söndag 19 december 2010
Etablissemanget slåss om grindslanten
Borgarna och socialdemokraterna nafsar varandra i hasorna. Krav på att motståndarna ska dra tillbaka förslag möts med motanklagelser om arrogans. Normalt sett ska man inte dra särskilt stora växlar på deras grälande - det tillhör påfågelspelet - men det här är ju inte en normal situation längre. Åtminstone inte från etablissemangets perspektiv.
I decennier var rollerna givna. Borgerligheten och Socialdemokratin gick ritualiserade boxningsmatcher som förmedlade ett intryck av levande demokrati men alla visste vem det var som egentligen bestämde. I de avgörande frågorna var man dessutom eniga: EU, massinvandring, uppluckringen av traditionella värden och ansamlingen av privilegier i den politiska klassen för att nämna några.
Skiljelinjen gick istället vid skattetryck och hur de pengarna skulle användas. Till skillnad från vad många tror är det inte viktiga frågor. Skattetryck och fördelning av allmänna medel är i slutänden bara ett resultat av den övriga politiken. Symptom på hur samhället mår om man så vill.
När Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991 fick de skrämselhicka på allvar för första gången. Trots Ny Demokratis korta och turbulenta historia blev det en återkommande spökhistoria etablissemanget gärna berättade för att skrämma oss. Trodde de i alla fall.
Sedan gjorde Sverigedemokraterna entré på allvar i det offentliga samtalet för några år sedan. Trots rabiata fördömanden från alla våra makteliter så kom de in i riksdagen i höst. Katastrofen var ett faktum. Så som det kan vara med kollektiva trauman så följde också en period av masshysteri i de fina salongerna efter valet. Men problemen fortsätter att hopa sig för dem.
De högdragna proklamationerna där SD skulle frysas ut i riksdagen har redan börjat falla sönder. Utfästelserna var redan från början direkt korkade, men det uppjagade tonläget just då möjliggjorde knappast sansade analyser. De andra partierna skulle antingen tvingas bryta löftet om utfrysning för att få igenom sin politik eller avstå från att ha någon alls av rädsla för att SD skulle rösta med dem. Vad de till sist skulle välja var uppenbart för alla utom möjligen dem själva.
Så medan etablissemanget grälar sinsemellan och (s) faller som en sten i opinionsmätningarna, de övriga borgliga partierna lider av moderat urlakningssyndrom så växer SD. Detta i mätningar som gjordes innan bombdåden i Stockholm. 2011 kommer bli intressant.
DN, DN, Aftonbladet, Expressen, SVT, GP, HD, SvD, SMP, Sydsvenskan,
I decennier var rollerna givna. Borgerligheten och Socialdemokratin gick ritualiserade boxningsmatcher som förmedlade ett intryck av levande demokrati men alla visste vem det var som egentligen bestämde. I de avgörande frågorna var man dessutom eniga: EU, massinvandring, uppluckringen av traditionella värden och ansamlingen av privilegier i den politiska klassen för att nämna några.
Skiljelinjen gick istället vid skattetryck och hur de pengarna skulle användas. Till skillnad från vad många tror är det inte viktiga frågor. Skattetryck och fördelning av allmänna medel är i slutänden bara ett resultat av den övriga politiken. Symptom på hur samhället mår om man så vill.
När Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991 fick de skrämselhicka på allvar för första gången. Trots Ny Demokratis korta och turbulenta historia blev det en återkommande spökhistoria etablissemanget gärna berättade för att skrämma oss. Trodde de i alla fall.
Sedan gjorde Sverigedemokraterna entré på allvar i det offentliga samtalet för några år sedan. Trots rabiata fördömanden från alla våra makteliter så kom de in i riksdagen i höst. Katastrofen var ett faktum. Så som det kan vara med kollektiva trauman så följde också en period av masshysteri i de fina salongerna efter valet. Men problemen fortsätter att hopa sig för dem.
De högdragna proklamationerna där SD skulle frysas ut i riksdagen har redan börjat falla sönder. Utfästelserna var redan från början direkt korkade, men det uppjagade tonläget just då möjliggjorde knappast sansade analyser. De andra partierna skulle antingen tvingas bryta löftet om utfrysning för att få igenom sin politik eller avstå från att ha någon alls av rädsla för att SD skulle rösta med dem. Vad de till sist skulle välja var uppenbart för alla utom möjligen dem själva.
Så medan etablissemanget grälar sinsemellan och (s) faller som en sten i opinionsmätningarna, de övriga borgliga partierna lider av moderat urlakningssyndrom så växer SD. Detta i mätningar som gjordes innan bombdåden i Stockholm. 2011 kommer bli intressant.
DN, DN, Aftonbladet, Expressen, SVT, GP, HD, SvD, SMP, Sydsvenskan,
tisdag 26 oktober 2010
Vem vinner i längden?
Det röd-gröna samarbetet har rämnat. Det är knappast någon överraskning. Det har varit direkt skadligt för socialdemokratin och i valets kölvatten är det uppenbart att i synnerhet miljöpartiet tycker att gräset verkar grönare på andra sidan staketet. Vänsterpartiet tackar sin lyckliga röda stjärna för SD som är en hanterbar fiende att skjuta in sig på de närmsta fyra åren. Alla oppositionspartierna har med andra ord sår att slicka, knivar att slipa och kohandel att bedriva.
Samtidigt ter sig den socialistiska oppositionens framtid blek ut i skrivande stund. Socialdemokratin befinner sig i förfall, alla decennierna vid makten har gjort dem lata och talanglösa. Det syns om inte annat i deras oaptitliga ledargarnityr som är resterna från Göran Perssons matbord. Det som gör saken än värre är det intryck man får när man läser på socialdemokratiska bloggar. Det är synnerligen glest mellan de ens måttligt läsvärda. Det är ofta samma trötta klyschor och samma ideologiska resonemang som hade sin glanstid på 70-talet, om man nu vill kalla det glanstid. En hel del är dessutom obildat, simpelt och direkt korkat. Det tycks inte finnas någon återväxt inom partiet bortsett från karriärlystna broilers var främsta meriter är intrigmakeri och ärelystnad. Knappast en röstmagnet för en befolkning som upplever en allt större distans till makten.
Miljöpartiet är nog det oppositionsparti som har den ljusaste framtiden. Dels för att ju mer miljön förstörs desto fler människor kommer de kunna attrahera ur kategorin som tror att ett parti med "miljö" i namnet automatiskt är bra för miljön. Ser man till den politik de faktiskt vill bedriva så tyder väl det mesta på motsatsen, men om socialdemokratin i 80 år kunde gå till val på vård, skola och omsorg och vinna trots att man systematiskt har kört den i botten så kan väl miljöpartiet locka dumskallar med sitt namn.
Det finns därtill två faktorer för miljöpartiets framtid som är betydligt viktigare än dess namn. Den första är omsvängningen i journalistkåren där sympatierna tydligt flyttar sig från vänstern och socialdemokratin till miljöpartiet. Detta var tydligt i årets valrörelse där miljöpartiet inte kan sägas ha utsatts från någon särskilt svidande kritik annat än ifrån de mest borgliga ledarsidorna. Med tanke på att miljöpartiet växer bland vänstersinnade i Stockholm och en oproportionerligt stor del av journalistkåren är koncentrerad till just Stockholms innerstad så får det ett tydligt genomslag. Den andra faktorn är hur öppet man fiskar i grumliga vatten, det vill säga bland den växande muslimska befolkningen i storstäderna. Ett tydligt exempel är den prominenta plats islamisten Mehmet Kaplan har givits, något som också gav ett avtryck i förortsrösterna. Risken för mp är på sikt att de kommer har närt ett monster som vänder sig mot dem.
Vänsterpartiet behöver nog inte oroa sig för framtiden på samma sätt som socialdemokratin. Även om partiet i grund och botten en slaggprodukt av den ideologi ledde till några av historiens värsta massutrotningar under 1900-talet så kommer den samhällsutvecklingen i sig gynna dem. Till att börja med finns det fortfarande ett solitt stöd för partiet i media. Det andra är att den otyglade kapitalismen som nu härjar fritt världen över är i sig en sådan styggelse att även kommunismen kommer kunna te sig aptitlig för vissa.
Borgerligheten sitter å sin sida säkert i sadeln för tillfället, även både centern och kristdemokraterna tycks vara på väg utför sakta.
Centern blir allt mer av en självmotsägelse, ett parti som ursprungligen skulle värna landsbygden men allt mer domineras av nyliberaler från Stureplan. När landsbygdsbefolkningen sviker återstår drogromantiker och skyskrapefetschister i Stockhoms innerstad, och de är måhända högljudda men i reda antal få.
Kristdemokraterna har i sin iver att få vara med de stora pojkarna kastat allt över bord som de en gång skapades för. Anledningen till att de fortfarande kanske kan betraktas som "kristna" är för att de andra partierna är så utstuderat ateistiska i jämförelse. I praktiken har Kristdemokraterna blivit utslätat allmänborgerliga, och då finns redan moderaterna som ett tydligare alternativ för väljarna.
Var lämnar det då Sverigedemokraterna i allt detta? De är trots (eller kanske tack vare) den massiva mobbningskampanj som bedrivits mot dem det parti som har de bästa förutsättningarna till tydlig expansion. De har redan en väljarbas med sin kritik av den misslyckade massinvandringen. Ju mer etablissemanget slår knut på sig själva för att förneka de här problemen och de åtgärder som i slutänden är oundvikliga desto fler väljare kommer partiet få.
Om SD lanserar en bra landsbyggdspolitik finns det många röster att hämta där från bland annat centerpartister som inte känner igen sin politik. När det gäller Kristendom, familj och traditionella värden så har SD redan visat att man brädar det håglösa KD med hästlängder.
Socialdemokratin gör ingen hemlighet av att man företräder särintressen såsom HBT, vissa invandrargrupper och en allt mer perverterad medelklass. Det lämnar fältet öppet för SD att företräda missnöjda väljare ur arbetarklassen.
Allt sammantaget så skulle det inte förvåna om de lyckas växa avsevärt i nästa val med detta i åtanke, om de spelar sina kort rätt.
GP, SvD, DN, Sydsvenskan, HD, Dagen , Expressen
DN, DN, DN
SvD
Samtidigt ter sig den socialistiska oppositionens framtid blek ut i skrivande stund. Socialdemokratin befinner sig i förfall, alla decennierna vid makten har gjort dem lata och talanglösa. Det syns om inte annat i deras oaptitliga ledargarnityr som är resterna från Göran Perssons matbord. Det som gör saken än värre är det intryck man får när man läser på socialdemokratiska bloggar. Det är synnerligen glest mellan de ens måttligt läsvärda. Det är ofta samma trötta klyschor och samma ideologiska resonemang som hade sin glanstid på 70-talet, om man nu vill kalla det glanstid. En hel del är dessutom obildat, simpelt och direkt korkat. Det tycks inte finnas någon återväxt inom partiet bortsett från karriärlystna broilers var främsta meriter är intrigmakeri och ärelystnad. Knappast en röstmagnet för en befolkning som upplever en allt större distans till makten.
Miljöpartiet är nog det oppositionsparti som har den ljusaste framtiden. Dels för att ju mer miljön förstörs desto fler människor kommer de kunna attrahera ur kategorin som tror att ett parti med "miljö" i namnet automatiskt är bra för miljön. Ser man till den politik de faktiskt vill bedriva så tyder väl det mesta på motsatsen, men om socialdemokratin i 80 år kunde gå till val på vård, skola och omsorg och vinna trots att man systematiskt har kört den i botten så kan väl miljöpartiet locka dumskallar med sitt namn.
Det finns därtill två faktorer för miljöpartiets framtid som är betydligt viktigare än dess namn. Den första är omsvängningen i journalistkåren där sympatierna tydligt flyttar sig från vänstern och socialdemokratin till miljöpartiet. Detta var tydligt i årets valrörelse där miljöpartiet inte kan sägas ha utsatts från någon särskilt svidande kritik annat än ifrån de mest borgliga ledarsidorna. Med tanke på att miljöpartiet växer bland vänstersinnade i Stockholm och en oproportionerligt stor del av journalistkåren är koncentrerad till just Stockholms innerstad så får det ett tydligt genomslag. Den andra faktorn är hur öppet man fiskar i grumliga vatten, det vill säga bland den växande muslimska befolkningen i storstäderna. Ett tydligt exempel är den prominenta plats islamisten Mehmet Kaplan har givits, något som också gav ett avtryck i förortsrösterna. Risken för mp är på sikt att de kommer har närt ett monster som vänder sig mot dem.
Vänsterpartiet behöver nog inte oroa sig för framtiden på samma sätt som socialdemokratin. Även om partiet i grund och botten en slaggprodukt av den ideologi ledde till några av historiens värsta massutrotningar under 1900-talet så kommer den samhällsutvecklingen i sig gynna dem. Till att börja med finns det fortfarande ett solitt stöd för partiet i media. Det andra är att den otyglade kapitalismen som nu härjar fritt världen över är i sig en sådan styggelse att även kommunismen kommer kunna te sig aptitlig för vissa.
Borgerligheten sitter å sin sida säkert i sadeln för tillfället, även både centern och kristdemokraterna tycks vara på väg utför sakta.
Centern blir allt mer av en självmotsägelse, ett parti som ursprungligen skulle värna landsbygden men allt mer domineras av nyliberaler från Stureplan. När landsbygdsbefolkningen sviker återstår drogromantiker och skyskrapefetschister i Stockhoms innerstad, och de är måhända högljudda men i reda antal få.
Kristdemokraterna har i sin iver att få vara med de stora pojkarna kastat allt över bord som de en gång skapades för. Anledningen till att de fortfarande kanske kan betraktas som "kristna" är för att de andra partierna är så utstuderat ateistiska i jämförelse. I praktiken har Kristdemokraterna blivit utslätat allmänborgerliga, och då finns redan moderaterna som ett tydligare alternativ för väljarna.
Var lämnar det då Sverigedemokraterna i allt detta? De är trots (eller kanske tack vare) den massiva mobbningskampanj som bedrivits mot dem det parti som har de bästa förutsättningarna till tydlig expansion. De har redan en väljarbas med sin kritik av den misslyckade massinvandringen. Ju mer etablissemanget slår knut på sig själva för att förneka de här problemen och de åtgärder som i slutänden är oundvikliga desto fler väljare kommer partiet få.
Om SD lanserar en bra landsbyggdspolitik finns det många röster att hämta där från bland annat centerpartister som inte känner igen sin politik. När det gäller Kristendom, familj och traditionella värden så har SD redan visat att man brädar det håglösa KD med hästlängder.
Socialdemokratin gör ingen hemlighet av att man företräder särintressen såsom HBT, vissa invandrargrupper och en allt mer perverterad medelklass. Det lämnar fältet öppet för SD att företräda missnöjda väljare ur arbetarklassen.
Allt sammantaget så skulle det inte förvåna om de lyckas växa avsevärt i nästa val med detta i åtanke, om de spelar sina kort rätt.
GP, SvD, DN, Sydsvenskan, HD, Dagen , Expressen
DN, DN, DN
SvD
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
